Din hjärna ”duschades” en gång med sköna ämnen som oxytocin (kärlekshormonet), fenetylamin, dopamin (driver oss framåt, gör oss uppmärksamma/fokuserade och är njutningens signalsubstans). Denna ”fantastiska” cocktail!
Under idealiseringsfasen höjdes du till skyarna och kröntes till drotting eller kung!
Denna hormonsmekning som gör oss fartblinda för det destruktiva!
Och så händer det någonting när narcissisten börjar komma ur förälskelseruset efter 6 – 15 månader: nedvärderingsfasen då du utsätts för kritik, ifrågasättande, hån, otrohet, otillgänglighet, förakt och gaslighting.
Din kropp/hjärna hänger inte med i svängarna och nu kommer den inre tsunamin av bl.a. adrenalin och kortisol, som kommunicerar att du måste fly. Dina instinkter skriker till dig att du måste söka skydd!
Och så försöker serotoninet (hormonet som jobbar för att reglera vårt humör) finna balans bland topparna och dalarna. För någonstans här inne minns du ju henne/honom som karismatisk, förförisk, intelligent, vacker och kärleksfull.
Och eftersom n-personen är en mästare på att verka ångerfull när hon eller han betett sig härskande och manipulativt, tror du. Du kan inte ta in och smälta att någon kan bete sig så fruktansvärt, eftersom du utgår från din empatiska människosyn
Du slappnar av en aning och väljer att hoppas på förändring!
Ni har ”enastående” sex och du känner dig som den ende i världen för den här kvinnan/mannen.
En ny dusch av kärlekshormonet, samtidigt som kortisol och adrenalinhalterna finns kvar i kroppen efter förra gången av emotionella övergrepp. Nu gör mixen av hormoner/signalsubstanser dig ännu mer förvirrad, vilket bryter ner självförtroendet.
Förälskelse – manipulation/kaos – återförening – ny omgång av kaos och manipulation. Dansen har kidnappat dig!
Nu blir du hyperfokuserad på förhållandet och partnern. Likt laser är all energi riktad mot ett enda mål: att försöka förstå den andre och få det att fungera. Vi investerar enorma emotionella resurser att få henne eller honom att se sitt sanna jag – sitt kärleksfulla varande som är förborgat bakom maskerna av manipulation och vrede (återigen: din världsbild/humanistiska människosyn).
Vi försöker reglera det centrala nervsystemet och obalanserna som uppstått i våra kroppar, genom att prata, prata och åter prata om det som vi är/varit med om. Vi kämpar med att försöka förstå partnerns eller exets destruktiva och manipulativa beteende, genom att söka förklaringar i hennes eller hans barndom.
Medberoendet håller fast oss i ett hjärngrepp!
Vi försöker stretcha oss själva i alla möjliga (omöjliga) psykologiska yogapositioner för att nå fram till personen som är ett emotionellt rovdjur.
Vi söker smärtlindring genom att återförenas med den som brutit ner oss. Det låter kanske inte logiskt, men det är logiskt! Den fria viljan har satts ur spel av den som hämtar näring från att regissera dina känslor och liv i stort.
Nollkontakt och kloka/kärleksfulla personer nära dig över tid, återställer balansen i ett havererat system. Livet söker ständigt efter läkning!
Michael Larsen – relationscoach
Oj, du beskrev mig och hur jag har det under lång tid på all punkter! Allt stämmer och varje gång hon velat ha tillbaka mig så har jag gärna funnits där och det har varit bra och som du säger…enastående sex, men så helt plötsligt är det något som hon reagerar på…saker som känns tagna ur luften men som hon använt för att trycka ner mig igen och få mig att känna mig värdelös! Tack för de här orden! De gick rakt in i hjärtat på mig!❤️
All styrka till dig Daniel! Ingen ska behöva känna som du beskriver. Jag hoppas att du är på väg till ännu mer insikter och läkning. Det blir bättre!
Tack för att du sätter orden så exakt. Är nu ute ur detta och börjar åter känna min egeñ livsglädje . Tacksam att vara så långt på rätt sida igen. Har varit 2 hårda år för att nå hit men det har varit värt varje minut❤
Åh, det du skriver känns och svider… Men hur ska man veta om han är en narcissist eller bara en riktigt trasig själ, märkt av barndom och kanske framförallt tidigare relationer. Borde det egentligen spela nån roll för mig… Kanske inte men nu är jag skadad och rädd för en ny relation och hur kommer jag bete mig då om nån speciell dyker upp? Tror man kan bete sig som nån man egentligen inte är eller vill vara för att man är livrädd för att få hjärtat krossat igen, man vet hur ont det gör och vilken tid det tar att läka. Osäkra människor är som pressade personer som fått ett skarpladdat vapen i handen, tror jag blivit sån. Jag va go och glad, blev tokkär och sen knäckt på nolltid och omgivning förstår ingenting ”Herregud ni träffades ju bara några månader, han är ju en idiot, du mådde dåligt hela tiden…” Dom har helt rätt men… Han fick ju mig samtidigt att känna känslor jag aldrig känt och jag är 50! Det är 1,5 år sen han sist dök upp och jag vet att han kommer igen och jag vet att jag måste stå emot.
Jag undrar också om jag blir kär igen någon gång. Man vet ju att hjärtat kan krossas igen. Det gör så ont.
Min hjärna säger ” man ska inte lägga energi på något som man inte kan påverka”, Men det är så svårt att släppa taget.
Ibland känns att jag lyckas att ha gått vidare. Men ibland längtar jag honom så mkt.
Hoppas att vi ska få lugnet och livsglädje inom oss snart.
Tack för dina ord, stor igenkänning! Tack också alla ni som delar med er och kommenterar.
En kort tid efter att jag brutit började jag må sämre än tidigare. Så otroligt förvirrad, kunde inte tänka klart. Kändes som att jag var vilse i dimma. När mina tankar smått klarnade började jag kunna se verkligheten för vad den var, se hela bilden. Även nu 5 månader senare kommer händelser upp som jag tidigare förträngt. Har svårt att greppa hur jag har kunnat övertäda mina egna gränser så grovt. Börjar känna mig tacksam för vad jag har lärt mig om mig själv och vad jag behöver göra annorlunda i framtiden.
Gradvis har jag läkt och för nära två månader sedan kände jag en stor förändring inom mig. Känslorna synkade allt mer med logiken.
Mest svårt har jag nu med de fysiska symptom jag får när jag oväntat möter/ hör honom. Blir som paralyserad och börjar skaka i hela kroppen, detta har hänt flera gånger. Vi har ingen kontakt men bor i en mindre stad så vägarna kommer att korsas ibland. Har aldrig varit med om något liknande tidigare och det verkar inte bli bättre. Har ingen aning om vad jag ska göra.
Blir väldigt nyfiken, vad var det avgörande som fick känslorna att synka med logiken?
Jag tror att det var en kombination av flera saker. Var så frustrerad över att rent logiskt kunna se att han inte är en bra man, men känslomässigt var jag inte där.
Jag tror att abstinensen pga av den kemiska obalansen i hjärnan spelade en stor roll. Att välja noll kontakt (i den mån jag har kunnat) tror jag har hjälpt kroppen att sakta avvänja mig. Att välja att göra saker för mig själv istället för att sitta och grubbla och fokusera på honom har också gjort sitt. Jag var så bruten och medberoende, allt handlade om honom. Jag fick verkligen tvinga mig i början. Men ju mer jag har fyllt livet med annat så har det medfört mer positivt än jag kunnat ana.
Jag tror att jag behövde detta, jag behövde lära mig av erfarenheten. jag är en mycket bättre människa idag. Främst mot mig själv. Utan denna erfarenheten hade jag aldrig nått så här långt.
Jag har nu makten över mitt eget liv, en enorm styrka att känna det.
Det är en bra bit kvar, men en sådan otrolig lättnad att känna att det successivt blir bättre. Vill skicka massa kärlek till er som kämpar! Det kommer bli bra, DU är bra!
Hjärtligt tack för att du delar med din erfarenhet!
”Kroppen avvänjer sig genom noll kontakt” Känner igen väl.
Önskar att min känsla ska snart synka med logiken. Men innersta inne vet jag att det kommer att bli bra.
Imorgon blir det lite bättre än idag….
Tack själv Cindra! Det ger mycket att läsa allas tankar, kunde allt som oftast vara mina egna. Det kommer, ha tålamod och fortsätt framåt mot något bättre!
M, tack för en klar och tydlig beskrivning, av nåt som sällan är varken klart eller tydligt. Tusen tack
Inte glasklart för mig heller, men jag känner att det är på gång! Vi får stötta varandra. Det är svårt att prata med människor som inte har varit med om det själva. Herregud, jag har inte kunnat förstå mig själv. Hur kan jag förvänta mig att någon som inte varit med om det ska förstå?
Så sant! Jag är nog nu i en kronisk obalans och kämpar för att eventuellt lyckas komma på banan. Tror, för egen del, att medberoendet sitter djupare än mitt medvetande. Jag tänker oftast väldigt rätt och tycker att jag är medveten i varje fas och steg men…att ha vuxit upp med en N verkar spöka och ställa till det.
Nu lever jag efter principen 0-tolerans för att få en andningspaus. Hoppas kunna utforska ”tomrummet” inom mej så jag inte blir lika sårbar i nästa relation. Hellre slita med tomrummet än brottas i hormonkriget.
Å kärlek som ska vara varm och stärkande. Att det ska vara så jäkla tärande och nerbrytande. Helt galet. Känns som att rädslorna styr så mycket av det som skulle kunna vara så vackert och uppbyggande.
Tack för att du är så klok Michael och delar med dig ❤️.