”Om jag bara är tillräckligt kärleksfull, omtänksam, attraktiv och förstående så kanske…”
Höga, låga och bedrägligt lugna röster, eller isande tystnad för att markera vem som egentligen bestämmer. Växlande mellan värme och kyla är härskarens normalitet.
Känslan av att känna sig utvald, likt den enda kvinnan (eller mannen) i världen för att i nästa känna sig fullständigt utbytbar och värdelös, tär på den medberoende i dessa destruktiva förhållanden.
En charmig och ”omtänksam” partner som inte sällan har utseendet med sig, intelligent ledargestalt som är bra på att övertyga andra, och dig om hur förträffliga de är. Du är trygg och säker i är hans sällskap. ”Så länge du…”
Härskaren kan sitt instrument väl och han eller hon vet exakt vilka strängar som slår an i dig. Tror du att härskarpersonligheten nöjer sig med ditt ”nej!” och dina gränssättningar? Han eller hon (även om det oftast är en han) kommer genom tjat, övertalning, hot och martyrskap att bryta ned dig tills du är så pass förvirrad att integritetskontot hamnat på minus och gjort dig viljelös.
Vet du vad det värsta är? Din malande känsla av att allt troligen är ditt fel. Liksom skammen av att du inte lyckas bryta upp förhållandet. ”Varför går jag inte bara min väg? Hur svårt kan det vara!?”
Ni är på en fest och han/hon hälsar med stor social kompetens på de andra gästerna. En vän lutar sig diskret mot dig och säger:
”Han är ju helt fantastisk! Ni är som gjorda för varandra!”
Du rannsakar jaget där inne:
”Min väninna har nog rätt. Han har ju så många fantastiska sidor!”
Att du sedan ligger sömnlös om nätterna, känner dig kroniskt otillräcklig och saknar den äkta avslappnade känslan, glömmer du tillfälligt bort när du står där med välkomstdrinken i handen.
Ser du hans suktande blickar efter det andra könet?
Härskaren och narcissisten har alltid sin egen agenda. Du är någon som skall leverera bilden av en lycklig familj, en partner som visas upp för att bekräfta den egna framgången. Du är redskapet som är till för att nära egot.
Din kropp är hans ägodel för att tillfredsställa de helt och hållet egoistiska sexuella behoven. Du känner dig tvingad och kämpar för att vara tillgänglig och går med på saker mot din naturliga vilja, eftersom du annars riskerar att han går till en annan (vilket personen gör i vilket fall som helst eftersom makt och kickar är det som driver härskaren).
Härskaren vill att du känner dig otillräcklig så att du stannar kvar.
Tror du att du en dag kommer att vara good enough och att din kärlek kommer att förändra den här personligheten?
Nej!
Frågan är hur fri din fria vilja är när du är insnärjd i härskarnätet. Skuld och skam är enorma emotionella naturkrafter, som vi inte vänder ryggen i ett enkelt svep, utan processer av återkommande utrensning – många gånger om.
Vad händer med dig och ditt hjärta om du fortsätter att röra dig framåt på medberoendets och gränsutplånandets väg?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Inte ofta mina tårar bara väller fram o svämmar över bara av att läsa något. Men nu gick det inte att hejda. Mitt i solar plexus av igenkänning…tyvärr.
Jag lyckades lämna honom, men lever med konsekvenserna o mitt sargade inre. En oförstående familj som bara såg ”charmkortet”. Det lär ta tid att läka…
Tack Michael för att det du skrivit får mig att känna mig mindre ensam.
Det tar lång tid att se, erkänna för sig själv innan man kan/vågar/orkar bryta. Och otroligt utmanande att bygga sig på nytt efteråt. Och tid! Men som det sägs, det som inte tar kål på dig gör dig starkare 🙂 Sant!
Tack för påminnelse. Ha en fin söndag 🙂
Jag är på väg men har inte lyckats gå hela vägen ännu. Jag har skaffat en egen lägenhet men han får det att se ut som eller mer får mig att känna det som om det är min lilla tillflyktsort eftersom hemma är ju i huset. Barnen har han bestämt ett ohållbart schema oss i mellan, några dagar här ngn dag där men pratar bara om att huset är hemma. Lägenheten får vi knappt nämna.
Samtidigt överöses jag av vackra ord och hur mycket han vill göra för mig så att jag blir lycklig. Kanske är det sant men jag har en känsla av att går jag tillbaka så vinner han igen.
Men jag är just nu totalt förvirrad. Det är ju jag som förstör allt vi har byggt upp tillsammans jag som lämnat och inte vill fortsätta jag som är den dåliga. Han vill ju bara att allt ska bli bra igen.
Efter att ha levt tillsammans i 16 år så är uppbrottet väldigt smärtsamt. Men jag behöver det eftersom jag tappat bort mig själv efter år av detta kontrollbehov han har.
Jag önskar att vakna upp och då är allt som det ska vara…!?!?
På pricken mitt liv..lämnade för ett och ett halvt år sen. Jag spelade spelet väldigt väl, hjälpte till att få honom att lysa, tänkte att det blir bättre, om jag bara..
Runt omkring mig var det ingen som förstod, på listan av par som skulle skilja sig låg vi längst ner.
Jag vågade inte prata med nån om detta för jag tänkte att jag kommer iallafall inte kunna lämna och då måste jag hantera det också. Lättare att stänga av och spela spelet. Tills jag till slut hade tappat bort mig själv helt efter 20 år med denna man. En vän frågade mig och undrade på riktigt. Hur har du det? Då rämnade allt..
När jag tog beslutet att lämna så blev han först helt förändrad, förstod hur han betett sig mot mig, kärleksfull i överflöd. Tur var att jag nu hade folk omkring som hjälpte mig att hålla fokus.
När jag väl tog det slutgiltiga beslutet om att lämna öppnade sig avgrunden i honom. Ett och ett halvt år senare är det som om det var igår för honom och han har visat allt annat än kärlek och förståelse. Skulle kunna skriva en bok om hur han betett sig. Jag gick sjukskriva mig och går fortfarande i terapi. Det har hjälpt oerhört mkt, på mitt första samtal sa terapeuten till mig – Det verkar som att du tror att han kommer att förstå? Det kommer han inte, der är ingen hemma där.
Den stora sorgen för mig är att mina barn har fått uppleva en helt annan pappa när inte jag har funnits där och tagit hand om alla hans känslor och behov.
Mig hjälpte det mkt att läsa denna bloggen och se att jag inte var själv om detta, därför vill jag dela lite jag med. Till dig som ännu inte tagit steget, våga säg till en vän -Jag har det inte bra..våga prata. Det är inte dig det är fel på även ifall det känns så.
Mitt liv är helt annorlunda nu, jag vaknar på morgonen och kan själv bestämma hur jag kommer må, jag sover bra, jag skrattar, är fri och jag är en mkt, mkt bättre mamma till till mina tonårsbarn.
Kram till er alla som gått igenom samma och ännu större kram till er som inte tagit steget än❤️
/Katarina
Jag visste länge hur det egentligen stod till, teoretiskt. Jag drog på uppbrottet i det längsta och när jag väl satte ner foten på riktigt så drog han iväg med sitt hagelgevär och försvann. Ett dygn senare hittade vi honom (naturligtvis vid liv, han drog bara det sista desperata narcisisst-kortet) och då trodde han att allt skulle bli som vanligt igen.
Nu, två år senare, är lättnaden över att jag till slut skapade mod nog att lämna honom den största viktminskning jag någonsin kommer att få. Äntligen lever jag!
Det svåraste har faktiskt varit att möta mina nära och kära efteråt. De förstår inte varför jag stannade så länge och tycker att jag får skylla mig själv som inte sa ifrån. Jag blir så skuldbelagd och det av de människor som står mig närmast.
Har någon mer upplevt detta?
Hur har ni hanterat det?
Ingen av mina nära och kära har skuldbelagt mig eller antytt att jag har fått skylla mig själv i hur jag har levt det senaste 12 åren. Å andra sidan har dom inte vetat hela sanningen heller. Det räcker med att man skuldbelägger sig själv för vad man har ” stått ut med för kränkning” . Om min vän skulle berätta en liknande historia så skulle jag stötta hen så mycket jag bara orkade.
Fundera på vilka som står dig närmast och som tar fram det bästa i dig? Sortera dom noggrant. Tyvärr är det inte alla som vill en väl, och det brukar visa sig IOM en separation. Jag har ”förlorat” många på kuppen, Hela hans familj. Men det visar sig vilket virke det var i den stammen. Dom bästa finns kvar vid min sida och jag är så tacksam för dem.
Stor kram till dig, Anna
Jag är så förvirrad….Tack Michael för dom orden. Ingen kan tro att den ”snälla” mannen kan vara så svår att leva med. Hur han med skicklighet övertalar mig att göra det han säger och.vill…Hur mycket vi än planerar tillsammans så gör han ändå det han tänkt eller frågar grannen eller er en kompis och gör det dom tycker är bäst..
Hur han lever dubbel liv på nätet…Jag har ju inte tillräckligt med bevis??!!?? Det va ju bara två minuter han.porrsurfade…Han är ju inte full när jag ringer för att säga godnatt, när jag jobbar natt. Han har bara druckit en öl…Detta eviga sparande efter andra kvinnor när vi är någonstans…tåflörtande med tjejkompisen på andra sidan bordet…!?!?
Jag ser det… mår dåligt…
Söker ett eget boende.. Men av någon anledning så har jag inte förmågan att ta steget 🙁 rädslan för ensamhet och fattigdom är så stor…Hur får man kraften tillbaka??
Är ensamhet värre än kränkningarna du får? Tänk att få vakna på morgonen, tar på dig morgonrocken, går ut till köket och sätter på kaffe. Du väljer helt själv hur DU vill spendera dagen. Ingen som lägger sig i vad du säger/gör. Du är helt fri att bestämma över ditt liv.
Jag var livrädd för att inte klara mig ekonomiskt, för där har han härskat. Men jag lever betydligt bättre idag. Jag väljer själv vilka utgifter jag klarar av. Jag har tex bara analoga kanaler :-)). Vill inte lägga flera hundra på dyra abonnemang. Har alltid matlåda till jobbet. Det går att se över sin ekonomi och prioritera därefter. Cykla till jobbet om du har möjlighet.
Gör en liten lista på utgifter så som bil, försäkring, telefon, mm. Sådant som man måste ha, resten är bara för syns skull;-)
Lycka till, du vågar, för du kan, för Din skull
TACK Michael❤
Vore som skrivet om/till mig. Har lyckats ta mig ur, men såren är fortfarande öppna. Anklagar mig själv att jag inte var/ är bra nog och tampas med frågor hela tiden, vad kunde jag gjort annorlunda? Tack för dina sidor Michael❤️
Jag har lyckats lämna – efter 20 år och 3 barn . Jag var i botten , helt värdelös, och kunde inte fatta hur jag hamnat där. Kunde tyvärr inget om dessa personligheter. Känslan av förvirring , att allt var mitt fel etc. Du beskriver det så träffande ! Tack. Kämpar på efter 6 års separation. Det är inte lätt att ha honom som ”motpart” gällande barnen. Men jag har blivit tuffare och fått bättre självkänsla. Tack igen för din blogg, du skriver alltid så att man stannar upp och måste fundera!
Tack MyranX! Jag ser dig, och orden du delar.
Han tog mig med storm när vi träffades, det var som en romantisk saga med en massa bekräftelse och stor passion och kärlek. Men när nyförälskelsens tid var förbi dök andra sidor upp, när jag försökte prata med honom om enkla problem blev han aggressiv och skrek åt mig och sprang iväg. Jag kämpade första åren för kommunikation och för mina behov men någonstans slutade jag med det för det blev så ” jobbigt” för honom. Han kunde aldrig säga förlåt om någonting blev fel, och jag fick gå och sova gråtandes utan att han skulle bry sig han somnade gott! Han har aldrig frågat mig hur jag mår eller hur min dag varit, och sex var hans sätt att ventilera alla sina känslor som han bar på. I 25 år har jag burit hans mörker och problem och det har sugit musten ur mig. När jag för första gången på 25 år sa ifrån till honom sökte han sig till en ny kvinna som han under en längre tid var otrogen med, men när vi separerade så var ändå allt mitt fel. Först när jag började läsa denna blogg har jag förstått att jag har levt med en härskare och narcissist. Och nu har jag ett stort jobb med att hitta mig själv igen.
Du har börjat se klart ”Slutkörd” vilket är första steget. Jag önskar dig innerligt kraft till att fortsätta framåt. Och tack för att du ger av dig själv genom din historia till andra. Igenkänningen stärker. Tack!
Jo, jag försökte omvända härskaren, även om det är först på senare tid jag förstått att min exman är det. De är ju så luriga, verkar ju så normala, så det är så lätt att länge länge ursäkta varningssignalerna och ta på sig skulden själv.
Vad gäller den intima biten härskade han genom att säga nej. Till slut trodde jag att jag var den mest fula och oattraktiva kvinnan som fanns. Fet och ful. Jag tilläts inte att sluta kämpa för hans kärlek.
Jag lyckades ju aldrig gå. Men åh så jag önskar att jag hade gjort det. Men jag tror att efter att vi fick barn blev jag så uppstudsig att han inte orkade med mig längre och därför lämnade mig. Så jag tror egentligen att det var jag som lämnade. När jag blev mamma fann jag för första gången styrka i JAG. Jag växte av den ovillkorliga kärleken till och från mitt barn. Av att instinktivt kunna förstå en annan människa. Det fick mig att sätta mig upp mot min exman, härskaren.
Men det är inte länge sedan det verkligen gått upp för mig vad jag varit utsatt för. Vad jag levt i. När jag träffade honom häromdagen och sa nej kring en småsak fick jag ångest och häftig hjärtklappning. Så svårt är det att säga nej till honom, trots att vi varit skilda i 15 månader. Och jag inser att i äktenskapet sa jag helt enkelt inte nej. Jag trixande, fixade och löste.
Nu är det som löklager som skalas av. Lite i taget kommer det upp till utan vad jag egentligen varit utsatt för. Och jag ser nu hur sjuka en del av hans beteenden är. Trots att han fortsätter att intala mig att de är helt normala svar på mitt dåliga beteende.
Men det är svårt med härskare. De är så genomövertygade om att det inte är något konstigt med dem, men allt konstigt med en själv.
Du är stark som såg igenom det destruktiva Marianne. Jag kan tänka mig att du lärde känna dig själv på djupet genom denna erfarenhet. Tack för att du delar med dig!
Hu vilken kall kyla här råder….igår kom han inte hem som planerat, jag ringde o frågade vart han var, han var hos vänner o stack vin för hemma gnälls det bara …(vilket jag ej gör, så fort jag öppnar munnen försöker säga ngt gnäller jag) han kom 2 timmar senare, då la han sig i soffan o sov, jag frågade ngt och då sa han: Slutar du inte snart går jsg härifrån . Han somnade till under filmen vaknade o ringde kompisar att de skulle ut på sjön o lägga nät… Vi som skulle ha filmkväll. Ikväll fördes en diskussion mellan far o son, jag sa ngt o fick höra”Håll käften” Förra helgen gjorde han bort mig inför våra vänner på middag o var så otrevlig o arrogant. Jag vill inte mer!! Men är så jävla rädd!! Rädd att han ska baktala mig inför barnen etc vilket han hotat med ..”om ni bara visste hur er mamma är att leva med” men jag har ju i te gjort ngt, änd blir jag så rädd!! Ska påpekad att han däremellan är jättetrevlig, speciellt bland folk
Å vad texten stämmer, han ser väldigt bra ut>Check
Han är högt uppsatt på jobbet Chef>Check
Alla upplever honom så trevlig o hjälpsam>check
Han får som han vill på ett eller annat sätt, Han VET han är mig överlägsen…:>Check
Den iskalla tystnaden när han inte vill svara prata >Check
Han får din vilja igenom kan pratbubbla vem som helst, myndigheter tom Fortkörning(polisen gav upp mot honom> Check
Och Lillsjön, jag tycker jsg ÄR snäll o lugnet själv ( försöker för fridens skull) hur fn blev det så här…3 barn oxå…
Det finns tyvärr bara en sak att göra. Det du beskriver är inget liv :/
Säger man håll käften till sin kvinna inför sina barn? Nej!
Han kommer säkert baktala dig inför barnen, men så länge du spelar dina kort rätt så kommer de se att han har fel. Du kommer vara en fantastisk mamma oavsett om du är tillsammans med honom eller inte. Jag tror t o m att du kommer vara ännu starkare. Det lyser igenom dig och dina barn kommer märka det. Oavsett vad barn hör så är det alltid vad de ser som avgör vad de själva tycker. De kommer till slut inte vilja vara med sin pappa om han pratar illa om dig. De orkar inte det.
Hoppas du finner styrkan att ta steget.
Tack Johan, jag har insett efter 13 år tillsammans att han inte kommer ändra på sig…när jag ibland frågar varför han är så arg etc får man höra att jag ska rannsaka mig själv, alltid mitt fel, aldrig hans,
Det är konstigt… Jag hade alltid fel, och när jag motbevisade det så trodde hon ändå inte på mig. Det blev ganska mycket strid som jag nu i efterhand kan känna var helt meningslöst. Om jag bad om en sak som jag störde mig på i hennes beteende. En enda sak. Det var ingen svår sak. Inte en gång som hon gjorde det. När jag ifrågasatte varför så svarade hon att hon försöker. Men om man försöker så gör man väl det ändå minst några gånger. Andra gånger fick man till svar att det är sån hon är och man inte kan ändra på en person. Inte på en personlighet, men kanske dåliga vanor?!
Har länge funderat var männens all ilska kommer ifrån. (Finns kvinnor också, men i mitt fall en man).
Hur kommer det sig att kvinnor ”gnäller” när vi vill säga vad vi känner, tycker och vill?
Är det så djupt genetiskt rotat att mannen för längesedan skulle vara ”överhuvud” i familjen. Och när man vill diskutera kommer rädslorna fram.
?????????
Kan det vara så att vi kvinnor vill vara så förstående många gånger så det ”berättigar” och göder männens beteende.
Funderar mycket på det…..
Ingen människa mår bra av att missbrukas.
Never run back to what broke you.
Mvh
V
Tårarna rinner för det är svårt att ge upp. Snart 20 år där jag anpassat mig och får lycka av de stunder där han ser mig, ler mot mig. Däremellan gör jag allt för att vara glad, positiv och lyfta familjen. Mina utmattningar, försök att berätta om något som är jobbigt för mig möts av iskall kyla, och totalt ignorerande, tills jag ångrar mig o ändrar mig. Då möts jag av värme igen. Men inuti känns det fel. Jag älskas inte för den jag är utan den jag anstränger mig att vara…. men jag har ju orsakat detta själv genom att jag tillåter det…
Kunde varit jag som skrivit det du skrev… Har insett att jag har med en härskare att göra, men ändå velar jag. Är det kanske mig det är fel på ändå?
Så imponerad av er alla som vågar…