Dagligen får jag samtal och mail från människor som hamnat i smärta p.g.a. relationsproblem. Mest framträdande är känslor av maktlöshet, ensamhet i tvåsamhet och rädslan för det okända. Om man står inför valet att lämna eller blir lämnad. Många år av trygghet löses upp och panik kan ta utrymme:
”Vem är jag nu? Hur skall jag klara mig? Om jag bara hade gjort annorlunda…”
Vad jag också ser är fullständiga missförstånd och vanföreställningar gällande vad kärlek egentligen är för någoting.
Hör om personer som säger och skriver hur mycket de älskar partnern eller exet, och samtidigt hotar, manipulerar och kontrollerar i kärlekens namn. Kärleken kamouflerar sig aldrig med härskardräkt!
Eller de som tror att om de bara offrar sig, är tillmötesgående på gränsen till självutplånande, så är det bevis på äkta kärlek. Vilket missförstånd!
Att älska en annan person på bekostnad av kärleken till dig själv, är inte kärlek. Det är förnekelse och ibland t.o.m. förnedringar gällande egenvärdet.
Vi behöver ställa frågorna:
”Vad är det som får mig att tro att detta är kärlek? Vilken skenbild ger jag näring?”
Den största smärtan är den som har sina rötter i en dålig relation till oss själva. Att slingra sig eller försöka komma undan via genvägar är meningslöst, eftersom relationen till personen du alltid hinner i fatt.
Jag vet hur lätt det är för de flesta av oss att ge goda råd till andra. I lugna perioder känna tillit, styrka, framtidstro och vara supersmarta. Men att kunna vara snäll, omtänksam och självempatisk under stress och motgångar, är någonting helt annat.
Att inte förminska och attackera andra eller oss själva, är en tydlig bekräftelse på jagets mognad. Att verkligen känna och leva utifrån den genuina livsgps:en på insidan, är det något av det skönaste vi kan uppnå.
Kärleken vill till sin natur väl, men den kan även visa kraft och säga: ”Nej!” Kärleken är ingen neutral åskådare, som passivt ser på när psykologiska krafter försöker bryta ned och förgripa sig på själen.
Emotionell smärta kan vara det första steget mot äkta förändring, och kan om vi lyssnar, lyfta oss till väldigt sköna platser.
Kärleken är inte vek. Den är stark och känner ditt värde. Den tar till handling när det behövs och ryggar inte tillbaka för nödvändiga förändringar. Även de som känns skrämmande.
Vilken självbild har du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ja jag har valt att lämna…jag anpassade mig så mycket så det till slut gick ut över mina barn och mig själv. Tiden med barnen, och tiden att finna mig själv , som jag ”anpassade” bort kan jag inte få igen. Men jag kan göra något åt den tiden som finns här och nu och framåt. En dag i taget av mitt nya liv. Mitt nya liv där jag ska hitta tillbaka till det riktiga JAG. Små steg framåt, ibland ngt steg tillbaka, men det ska gå.
Det går! Kram
Tack Eva! Japp det är bara att ta en dag i taget. Jag har lagt det arga på hyllan, vill absoult inte vara bitter. Det är ju faktiskt han och jag som gjort att det blivit en dålig relation. Det tråkiga är att han har så väldigt svårt att se sin del i det hela. Jag försöker verkligen se vad jag gjort för fel och vad jag kan göra annorlunda i framtiden. Så väl är så har jag ett långt sunt äktenskap bakom mig med barnens pappa. Jag har det ”rätta” med mig i bagaget. Men denna sista relation som varade i fem år, har påverkat mig så himla mycket. Mycket kärlek, men så mycket anpassning av mig. Var blev jag av? Mycket skrik, fula ord och bråk. Till och med ngn örfil. Jag saknar honom ibland men försöker att gå vidare. Jag har lärt mig vad jag INTE vill ha.
Vilsen, vad jag känner igen mig i det du skriver… Jag har också lagt ner min energi i fem år på en relation som har varit allt annat än stärkande och bra. Och precis som du har jag, tack och lov, också ett sunt äktenskap bakom mig med barnens far, och har än idag en respektfull och vänskaplig relation med honom, så jag VET ju hur det bör vara i ett kärleksfullt förhållande. Har lämnat nu, äntligen! Vingklippt och sargad är jag, men känner att det får vara nog nu. Min självrespekt tog för mycket stryk tillsammans med den här mannen. Jag har tummat på det som jag har trott på, stått för och blivit behandlad som en påse skit. Psykisk misshandel och även här någon örfil. Till syvende och sist är det ju faktiskt bara JAG som kan sätta mina gränser och säga ifrån. Till skillnad från dig är jag dock arg så att jag kokar, känner mig så sviken av honom och framförallt känns det som att jag har svikit mig själv – hur kunde jag tillåta något sådant, frågar jag mig gång på gång, jag som aldrig tar skit ifrån någon. Så jag kämpar med att förlåta mig själv, försöker se att under omständigheterna och den livssituation jag var i då jag träffade honom så kunde det inte bli annorlunda. Men oj, vad jag önskar att jag hade gjort ett annat val, då för fem år sedan… Hur blir jag av med denna ilska mot honom och mot mig själv? Vill inte bli bitter och misstänksam.
Jag har förstått att jag haft en bild av att kärlek är att offra sig. Och naturligtvis har jag då också förväntat mig att partnern ska offra sig. Denna bild har jag nog skapat redan som barn. Mormor offrade sig. Mamma offrade sig.
Men jag förstår ju någonstans att kärlek är något helt annat.
Vad är ett ”normalt” förhållande? Tack för ditt inlägg i dag. Det ger ett litet svar om det. Tack
Normalt = vanligast förekommande.. Ja det kan man ju fråga sig.. vad är vanligast förekommande? Jag hoppas innerligt att det är förhållanden som bygger på ömsesidig respekt, ansvar, ärlighet och varma känslor. Istället för beroende, kontroll och rädsla.
Två artiklar fick mig att begära skilsmässa. Den ena handlade om narcissism och den andra om codependency. Jag insåg att jag satte mig själv sist och aldrig fick något tillbaka. Det är en sjukdom som är svår att se. Man kan inte alltid vara god.
https://en.wikipedia.org/wiki/Codependency
http://xn--skilsmssa-02a.se/ska-jag-skiljas/varfor-vi-dras-till-personer-med-narcissistiska-drag?as=article
Medberoendet är ett elände. Men det går att tillfriskna.
Jag gråter och läser din text. Och känner igen mig så väl. Varenda ord . Men skillnaden är att jag orkar inte förändra orkar inte vidare
Jag har funderat mycket senaste tiden över vilken självbild jag har. Och har insett att det jag upplevde från omgivningen redan i skolan; att jag var tjock och konstigt, har format mig till mycket stor del. Det är så jag innerst inne har sett mig. Och så har jag valt män som bekräftat den bilden; som egentligen har velat ha en smalare kvinna, och som tyckt att jag varit jobbig, krävande, manipulativ, ältande etc etc.
När jag nu helt plötsligt möter en massa nya människor som dels verkar tycka att jag verkar vara jättetrevlig (alltså inte konstig), dels attraheras av mig (alltså inte tjock) så blir jag förstummad. Jag står som ett frågetecken och förstår ingenting! Liksom ”men vad är detta, människor dras till mig, fast jag är mig själv, inte förställer mig alls. Va???”.
Och jag inser hur destruktiva mina relationer de femton senaste åren varit för mig. För de har bara bekräftat att jag är tjock och konstig. Men nu börjar jag smått, smått ana att det är jag inte alls – jag måste bara hitta rätt omgivning. Allt börjar i att jag börjar visa mig själv respekt och därmed förstå att jag är bra precis som jag är, och sedan välja den omgivning som tycker likadant. Inte göra som jag alltid gjort, bli vald av en man och sedan försöka anpassa mig, utplåna mig så att mannen ska älska mig.
Och nej; kärleken kräver inget offer. Jag har trott det. Men det är fel.
Fantastiskt marianne! Tror det var anais nin som sa ’ we don’t see the world as it is, we see the world as we are.’ Det innebär ju även att vi först måste bli fri från våra egna demoner innan vi kan se och tillåter människor som kan stödja oss i att se något nytt. Det börjar alltid med oss själva, ser det om och om igen. Är folk inte redo att höra att de är underbara så kan man skrika det rakt in deras öron och de hör ändå inte.
Nu när du hör så bra: du är fantastisk!! 🙂
Så klokt det där; we don´t see the world as it is, we see the world as we are”. Ju mer jag läser det ju mer inser jag hur osannolikt klokt det är. Och det kan ge mig lite mer förståelse för min exman, han ser också världen som han är. Inte så att jag ska gå tillbaka till honom, men förståelse kan ge mig en puff i att sörja färdigt honom och vår relation och sedan släppa taget helt.
Det börjar verkligen, verkligen med mig själv. Du beskriver det så bra. Jag använde hösten till att släppa en del av mina demoner, och i deras ställe finns det nu plats för andra människor att visa mig det jag själv började ana; jag är ok.
Det låter dock ganska enkelt; börja med dig själv, börja med att tycka om och acceptetera dig själv. Men jag vet att det är långt ifrån enkelt. Det är läskigt och skrämmande att bestämma sig för att – jag är ok. För till en början handlar det ju om att jag inte har någon till stöd, utan jag måste våga språnget alldeles själv, för det är just i detta att våga ta språnget ensam som växandet ligger. Det krävs mod att våga börja tycka om sig själv.
Och tack så innerligt! Jag hör dig! Och jag vågar faktiskt tro på dig!
Jag håller på att lära mig om självrespekt. det känns bra. tack för att du delade med dig av dina erfarenheter.
Jag har också insett att mitt sätt att vara, tänka och bete mig är invanda mönster från det att jag var liten..
Kände aldrig att jag dög, räckte till eller var älskad för den jag var av min pappa.
Han använde alltid skuld och utfrysning om jag inte gjorde som han ville/tyckte…
Det gjorde att jag helt tappade mig själv och trodde att enda sättet att få kärlek var genom att anpassa mig, vara andra till lags, inte kräva nåt eller ifrågasätta..
Jag var dessutom mobbad på skolan och kände även där att jag inte passade in eller dög som tjej…
Min självbild och mitt självförtroende är en stor grund till mina val och hur jag mått största delen av mitt liv och fortfarande gör…
Men…nu ska jag ta tag i det och få hjälp att bryta mina invanda tanke mönster och beteenden, ser så fram emot de…
Har varit deprimerad, haft självskadebeteenden, varit i destruktiva relationer då jag inte trodde att jag förtjänade bättre och existerat…nu är det dax att börja leva!
För att jag förtjänar det!
Tack till alla som skriver och till den här fantastiska bloggen!❤️
Jag har haft en mycket trygg och kärleksfull barndom, alldeles för trygg.
Min resa i ångest och oro började dagen då jag förlovade mig med en man jag trodde älskade mig över allt annat, precis som jag gjorde över honom. Men det tog en hel livstid för mig att förstå att detta inte var kärlek utan snarare vanan att ha varandra. Han har till och med nu hittat sig en kvinnlig vän men vill ändå inte släppa taget.
Jag förstår inte varför han vill fortsätta denna charad och plåga mig så. Jag har förklarat att jag kan ta mycket men inte en tredje person som kommer emellan oss.
Jag klarar inte längre att leva i lögner. Oron och ångesten har blivit för tung.
Ändå så när jag ser honom så får jag fjärilar i magen. Jag älskar fortfarande denna man. Hur då och varför. Han har felat så många gånger nu och kommer nog så att fortsätta och ändå har jag tydligen inte fått nog. I stället så frossar jag i alla härliga känslor som finns inom mig då han är mig nära.
Jag är som en sugpropp som vill att tiden skall stå stilla just då och förtränga all han gjort.
Men verkligheten kommer hela tiden tillbaka och säger, det här kommer inte att gå. Du kan inte leva med den här vetenskapen och fortsätta som om ingenting har hänt. Min hjärna säger mig att ja, din man kanske älskar dig på sitt sjuka sätt men han är förälskad i den andra kvinnan. Släpp taget!
Ensamheten skrämmer mig, men kan det vara den enda anledningen?
Att älska en annan person på bekostnad av kärleken till dig själv, är inte kärlek. Det är förnekelse och ibland t o m förnedringar gällande egenvärdet.
Den träffade mig som blixten. Nu har jag skrivit ner det på en lapp som jag har bredvid mig. Jag ska läsa den varje dag och verkligen känna in ordens betydelse.
Hmm…fast det kan väl aldrig vara fel att älska någon?! Jag menar oavsett vad man får tillbaka eller om den människan förtjänar det. Kärleken ska ju vara villkorslös. MEN det handlar väl mycket om hur man agerar utifrån känslan. Hur man tillåter sig själv att bli behandlad. Vad man gör mot sig själv när/om man älskar någon som inte kan/vill ta emot och ge tillbaka av kärlek.
Jag tänker att du har rätt i det Petra; att det aldrig är fel att älska någon, men frågan är hur man agerar utifrån den känslan.
Jag tror att jag någonstans alltid kommer att älska min exman. Det band vi skapade när vi kämpade oss till vårt barn går liksom inte att ta isär helt. Och jag tänker med dina kloka ord att det är okej. Jag kan fortsätta älska honom i en liten del av mitt hjärta, men samtidigt aldrig mer ha en kärleksrelation med honom, utan fokusera på mig själv och världen utanför.
Absolut 🙂 Tyvärr har jag sett ner på mig själv och låtit någon trycka ner mig. Det har kommit smygandes och det är inte likt mig. Är annars hyfsat stark och har tidigare tyckt att jag är bra! Jag har anpassat mig och tillåtit mitt ex se ner på mig och det ligger hos mig att jag valt att stanna kvar. Det har varit på hans villkor på senaste 4 åren. Det känns som har under dessa år har haft en plan på hur han ska uppnå sina mål i livet och jag och barnen har inte varit prioriterat. Hans personlighet har förändrats radikalt och jag inser att det är hans sätt att hantera svårigheter – fly än illa fäkta ( känslor som han förtränger ) Att inte bli behandlad med respekt och värdighet då vi levt ihop, varit gifta och har 2 barn ihop är illa. Då har jag svårt att älska honom som barnens pappa. Jag vill faktiskt inte ens ha honom som vän, för en vän lurar dig inte med lögner. Det spelar ingen roll vad jag säger, känner, eller tycker så har jag fel. Då är det bättre att hålla avstånd så mycket det går så jag får fortsätta bygga upp min självkänsla. Jag mår så mycket bättre idag och ser fram emot att älska igen, sakta men säkert men nu även på mina villkor, tillsammans.
Det här handlar om det senaste inlägget du hade idag om narcissistiska personer men vågar inte lämna ut mig där med namn då vår stad är liten o många vet vet vilka vi är.
Åh….jag bara skakar…jag är E…som för några veckor sedan sa ifrån..jag har varit så ensam o inte kunnat vända mig till någon då N är så snäll o hjälpsam mot andra…även mig när jag är riktigt dålig i min sjukdom men så fort mina fötter nuddar golvet har han behandlat mig som han brukar.
Allt är mitt fel från smått till stort, talar i gåtor så jag inte kan sätta dit honom men förstår vad han vill ha sagt utan att säga det rakt ut.
Utsätter mig för stress då han inte kommer när han lovar, då vi har tider att passa…jag kan aldrig lita på honom samt problem med alkoholen.
Nu har det varit kaos efter att jag sagt att jag vill skiljas…gråtit,bönat,bett,lovar på hedersord till total förändring, sedan kom kontrollen…hackat in så han ser mina sms o mess,tar min mobil på natten o fick nyligen tillbaka den på dagen,måste ta foto o klockslag var jag är, 30 sms om dagen, sitter brevid mig hela tiden samt lägger sig samtidigt som jag.
Nu pepprar han på så jag ska få dåligt samvete…om jag inte varit i kontakt med hen så hade allt det här aldrig hänt…( en kille som jag känner sedan innan) som hjälpt mig att få upp ögonen) att det är han som utnyttjar mig.
Nu måste jag fixas med kurator,healing, familjerådgiv så jag blir mig själv…o visst vacklar jag då han börjar få sympati från våra vuxna barn..men jag har aldrig förstått vad som ligger bakom beteendet…bara vetat att jag mår så dåligt, högt blodtryck, smärta,panikångest, dragit mig undan alla..o nu har jag dåligt samvete o tycker synd om honom…så vilse!
Åh, Eva, när han är så oerhört kontrollerande och manipulativ så måste du ta hjälp utifrån! Det tunga artilleriet vill säga. Kram och styrka till dig att ta dig igenom det.
Ja snälla ta hjälp utifrån <3