Någon ställde mig ovanstående fråga och svaret som kom ut var bl.a: ”vad är alternativet?”
Vad och vem skulle jag bli om ”realism” och statistik tilläts färga hela min horisont?
Det är sant: de flesta parförhållanden kraschar. Det snabba bekräftelsegiftet spiller över på många ställen: ”jag är läcker och lyckad!” genom omgivningens näringstillskott.
Sociala medier är inte sällan parförhållandets giljotin – här kan vi söka och få omedelbar bekräftelse som infiltrerar tilliten mellan två personer. Så enkelt!
När det blir tre, fyrsamhet… av tvåsamheten är loppet ofta kört. Känslolivet orkar inte jonglera med för mycket input.
Ja, jag tror på kärleken och vet att den finns. Ser människor manifestera den – mina föräldrar, grannparet i huset där jag bor och några andra. Vet dessutom vad som vilar i mig själv.
Samtidigt ser jag en hel del människor sakna länken till det djupare inom sig själva. Den kroniska jakten på någonting ”bättre” där ute. Rastlösheten och kampen för att fylla ett tomrum som vi inte vet vad det består utav. Någonting som alltför få orkar stå kvar och möta: vi är inte här för evigt och tiden går snabbt. Inga fondandelar i världen kan stoppa det.
Ett parförhållande med snabba emotionella kolhydrater och en icke sinande bekräftelsehunger kommer inte bidra med kärlek och ökat inre lugn. Det krävs sin kvinna/man för att stå kvar och se den egna personen på riktigt. Vem är jag bakom tillbehören och de sociala maskerna? Vad vill tårarna och ensamheten säga mig?
När jag läser mina döttrars sms: ”älskar dig pappa!” finns det inga frågetecken, bara leende utropstecken. Möjligheterna håller oss i handen och söker vår uppmärksamhet. Ständigt! Men stannar vi upp och lyssnar?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag tycker det kan vara svårt att veta HUR man kan göra för att hitta vägen till det där inre lugnet och den där kärleken inom och till sig själv och andra. Hur har du gjort Michael? Är det något man medvetet kan jobba med? Erfarenheter och ålder gör ju sitt, men jag skulle vilja jobba mer aktivt med att närma mig där du beskriver. Jag är kanske för ivrig nu igen, men livet är ju kort och jag vill ju lära mig så mycket som möjligt. 😀
I förvirringen efter att mitt förhållande tog slut, var min första tanke att jag måste hitta någon ny, snabbt. Spelar ingen roll vem det var, bara det var ”någon”. Det är så mitt ex lever, han går från den ena till den andra. ”Någon” måste fylla tomheten han har inom sig. För mig blev det aldrig ”någon”, eftersom ingen kunde erbjuda mig det jag ville ha – en djupare kontakt.
Det är också orsaken till att jag levt de senaste tjugotvå år efter att min man dog som singel eller särbo. Ingen man har kunnat beröra mitt innersta på rätt sätt för att få tillträde där. Givetvis har detta berott på min egen delaktighet också såklart. Som ensamstående till två pojkar har jag inte haft plats eller tid för att engagera mig helt i någon annan heller. Till största del blev det förhållanden som varade i max ett och ett halvt år. Tomma kalorier är precis vad det är – gott och onyttigt för stunden men ger inga goda långverkande effekter.
Att verkligen kunna känna tacksamhet över det man har i livet och kärlek till sig själv och sina närmaste är de ingredienser man behöver för att kunna skapa äkta förhållanden med andra. Allt annat är bara dekorationer.
Så tänkvärda ord! Kärleken är helt nödvändig! Vad vore livet utan kärlek?…..och då ser jag det inte enbart som kärleken i ett parförhållande, utan kärleken i allt.
Kärleken i mitt eget parförhållande, i min familj och kärleken till mina vänner har krävt (och kräver :)) tålamod, omtänksamhet, lyhördhet, acceptans, kommunikation. Det är inte alltid enkelt, men jag ger aldrig upp det som känns meningsfullt att ha kvar i mitt liv!!
I 33 år har jag levt med samma man och vi har fått 2 underbara barn. Efter en uppväxttid som lämnade mycket övrigt att önska blev jag en vingklippt personlighet som verkligen har fått ta fram min djupt rotade tro på kärleken för att hitta balansen och värdena i livet.
Mitt förhållande till den man jag valde för 33 år sedan har inte alltid varit en dans på rosor. Jag har i perioder känt mig ensam, åsidosatt och missförstådd och jag har funderat på att lämna honom. Ändå är jag kvar. Varför?
Jo, jag har med åren lärt mig att se att han alltid väldigt enkelt har gett av sin kärlek, men jag har inte alltid kunnat ta emot den. Jag har haft orimliga förväntningar på hur kärleken ska se ut utan att kunna tillvara på den kärlek jag hela tiden har fått och det har självklart då också skapat en ensamhet och känsla av att vara åsidosatt och missförstådd också hos min man!
Ändå har vi inte gett upp. Vi har försökt hitta vägarna som fört oss fram tillsammans och när vi nu i juni ska fira vår 30 åriga bröllopsdag är jag sååååå glad att jag har honom kvar vid min sida, och jag vet att också han är väldigt glad över att ha mig kvar vid sin sida! Så mycket vi har lärt oss av livet tillsammans. Så mycket trygghet vi har i att vi älskar varandra trots att vår gemensamma väg ibland har känts onödigt krokig <3
Ååå Birgitta…vilken FIN historia du delar med oss!!! Jag hoppas att eran bröllopsdag i juni blir full av värme å solsken!!! ❤️
TACK Petra <3 Känner att vår bröllopsdag…..och alla andra dagar…..blir vad vi gör den/dem till 🙂 Kram till dig!
Tack för dina fina ord!! Blir glad av dem❤️
Att få veta att någon blir glad av det jag förmedlar gör också mig väldigt glad 😀 TACK Charlotta <3
Birgitta, det du beskriver är väl det som är kärlek på riktigt. Ungefär som att åka slalom med varandra tills man når målet. Ibland är man nära varandra ibland längre bort. Ibland har den ena ett gupp på vägen och flyger lite, någon kanske ramlar och den andre sträcker ut en hand. Men man åker ändå ihop i samma backe. Du har förstått på djupet och därför skapat möjligheter för er båda tillsammans med rätt utrustning. Så vackert! Jag hoppas att solen fortsätter lysa i er skidbacke och att den aldrig tar slut.:-)
Jag kan se den där slalomturen framför mig Bo 🙂 Så målande beskrivet! Min svärfar vigde oss och när vi stod vid altaret sa han att vi ska vara som två träd som står nära varandra med varsin stam och krona som fritt kan vaja i vinden samtidigt som vi är stadigt förankrade tillsammans i våra rötter. Det är ett budskap jag aldrig glömmer.
Kram till dig!
Blir så berörd , lycka till!!
TACK Liselotte! Önskar dig all lycka <3
Härlig läsning Birgitta!
Jag blir glad av ditt inlägg för du tar upp några saker som jag tror många av oss inte tänker på…..nämligen att vi i vårt inre har en vision om vad kärlek är och hur vi vill att den ska levereras.
Men jag tror vi glömmer att vår partner har SIN vision om vad kärlek är och hur hen vill leverera den!
Jag är övertygad om att vi alla kan uppleva fin kärlek men vi måste kanske tänka utanför boxen ibland….inte bara se kärlek ur vår egen synvinkel!
Men därmed inte sagt att vi ska leva i dåliga relationer, som bryter ner oss eller nervärderar oss!
Hoppas ni får en riktigt fin bröllopsdag! 🙂
För mig är kärleken en obestämd form och har ALDRIG förstått när en MAN säger..ÄLSKAR DIG!
Är det maniskt och är du beredd att dela allting med mig?
OK!
JAG ÄLSKAR LIVET MED ALLT SOM FINNS HÄR OCH ÄR RUNT OMKRING MIG..
Kärleken är oändlig och en
För många år sedan så mina bestämd form!
Min tonårstjej sa till vår hund Morris.. Du är mannen i mitt liv.
Med all hennes kärlek försvarade hon Morris i alla lägen och ett en enda gång under hans tre åriga liv var hon arg på honom..
Tålamodet mot Morris var beundransvärd.
Så här efter fyra år tänker jag tillbaks..
Att vara här och nu att se, känna samvaro är inte ett tillfälle..
Tack för din träd Michael.
Ajaja…. Vad snurrigt mitt inlägg blev!
☺
Vackert inlägg Michael som får en känsla inom mig att bli varm inombords för jag tror verkligen på kärleken. Har uppleft den både som barn, som förälder så finns den alltid med och idag kommer de igen till mig veckans höjdpunkt. Men jag har också uppleft den i mitt förhållande och kan nu börja se det också även om våra vägar gick åt olika håll.. Men framförallt har jag uppleft mina föräldras empati, tillit och kärlek till varandra ända in i slutet har ett så stark sista minne av när pappa sitter vid mammas säng håller hennes svala hand en tår rinner för hans kind och han säger jag har alltid älskat dig tack för fina år jag fått gå vid din sida tack för allt du gav mig……<3
Tack fina Michael för detta inlägg det ger mig ett hopp och en inte kraft just för stunden..
Man måste tro på kärleken, trots allt som motsäger den så måste man tro. Hoppet får aldrig lämna en om att man faktiskt kommer få uppleva kärlek =)
Det är faktiskt mäktigt att hitta länken till det djupare inom sig själv. Jag har jobbat hårt med att hitta mig själv efter ett långt förhållande som lämnade många djupa sår. Jag har skrivit ner mina tankar, vart jag vill nå, vad jag känner och vad jag längtar efter. Och jag har insett mitt värde. Trots att jag mår okej efter allt som hänt så får jag mina svackor. Idag sa min terapeut till mig: – Det är fyra månader sedan vi träffades första gången. Du bearbetar inte 12 års förhållande på 4 månader.
Jag måste inse att det kommer att ta tid, ge mig själv den tiden. Vilket är jobbigt att inse för ibland vill jag bara ta en paus från allt!
Men jag har kommit så långt och bara det ger mig mer styrka och energi!
Vackert beskrivet !
Ibland blir jag bara väldigt förvirrad över mig själv å det här med kärlek å speciellt kärleksrelationen till en partner. Det jag med säkerhet vet är att nära och goda relationer är en viktig värdering för mig. Det är viktigt i mitt liv. Något jag vill lägga tid och energi på. Men just kärleksrelationer känns alltför komplicerat å svårt. Som att det finns så många fällor att falla i. Jag blir också väldigt osäker på vad som krävs av mig, när kan man veta att man har jobbat tillräckligt på jaget för att inte gå in i relationer av fel anledning eller tappa bort sig på vägen när man väl är inne i en relation? Jag antar att man inte kan veta!? Att man måste pröva sig fram med viss försiktighet å försöka se när man är påväg i diket. Jag önskar det fanns en instruktionsbok 😀 Ibland känns det som att man måste vara relationsexpert, ha optimal självkänsla och självkännedom och gått i terapi i 10 år för att kunna få till det. Men jag hoppas att det är jag som satt upp alldeles för höga krav på mig själv. Att det räcker med att vara den man är, göra sitt bästa, att vara beredd att se och erkänna sina svagheter å brister och vilja jobba sig framåt!
Hm, jag får nog fundera på vad jag ställer för krav på en partner. Det viktiga för mig är nog att det är någon som väcker ”rätt känslor” hos mig, är kärleksfull/varm/godhjärtad OCH nyfiken/villig/intresserad av att lära och att utvecklas tillsammans med mig 😀 Va enkelt det blev, då kan jag ju inte kräva mer av mig själv heller. Pust…
Det räcker gott o väl! 🙂
Åh, tack för att du tror det Josefina 😀 Ja, ibland får jag verkligen som prestationsångest över duktig man måste vara på allt! Tom för att kunna ha kärleksrelationer! :-S
kärleken finns alltid, men hur jag ger och hur jag får och hur jag kan ta emot är beroende av så många faktorer så det blir svårt att få allt att stämma så när det inte stämmer en längre tid, kanske man inte har tiden att vänta på att skidbacken inte tar slut, utan man swichar in på någon annans spår och får en annan åktur?
Puckelpist? ;-P