relationer

Någon ställde mig ovanstående fråga och svaret som kom ut var bl.a: ”vad är alternativet?”

Vad och vem skulle jag bli om ”realism” och statistik tilläts färga hela min horisont?

Det är sant: de flesta parförhållanden kraschar. Det snabba bekräftelsegiftet spiller över på många ställen: ”jag är läcker och lyckad!” genom omgivningens näringstillskott.

Sociala medier är inte sällan parförhållandets giljotin – här kan vi söka och få omedelbar bekräftelse som infiltrerar tilliten mellan två personer. Så enkelt!

När det blir tre, fyrsamhet… av tvåsamheten är loppet ofta kört. Känslolivet orkar inte jonglera med för mycket input.

Ja, jag tror på kärleken och vet att den finns. Ser människor manifestera den – mina föräldrar, grannparet i huset där jag bor och några andra. Vet dessutom vad som vilar i mig själv.

Samtidigt ser jag en hel del människor sakna länken till det djupare inom sig själva. Den kroniska jakten på någonting ”bättre” där ute. Rastlösheten och kampen för att fylla ett tomrum som vi inte vet vad det består utav. Någonting som alltför få orkar stå kvar och möta: vi är inte här för evigt och tiden går snabbt. Inga fondandelar i världen kan stoppa det.

Ett parförhållande med snabba emotionella kolhydrater och en icke sinande bekräftelsehunger kommer inte bidra med kärlek och ökat inre lugn. Det krävs sin kvinna/man för att stå kvar och se den egna personen på riktigt. Vem är jag bakom tillbehören och de sociala maskerna? Vad vill tårarna och ensamheten säga mig?

När jag läser mina döttrars sms: ”älskar dig pappa!” finns det inga frågetecken, bara leende utropstecken. Möjligheterna håller oss i handen och söker vår uppmärksamhet. Ständigt! Men stannar vi upp och lyssnar?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare