Tidigt på morgonen är det någon som börjar borra i huset. Det tycks inte ta slut och jag ger mig av till ett kafé för att skriva. Äntligen lugnt och stilla: en kvinna slår sig ned vid bordet bredvid. Hon hostar kroniskt: ”så var det med det skrivandet! Vänta! Jag kan lyssna på musik.” Lurarna kvar hemma. ”What the…?”
Ett par slår sig ned vid ett annat bord tätt intill. De tjafsar intensivt.
”I`ll surrender!”
Beslutar mig för att skifta inställning – den här morgonen bär med sig mening och material till dagens blogginlägg.
Mannen och kvinnan som ”diskuterar” befinner sig inte i sina vuxna jag, utan i två inre barn (ekon från förr). Rösterna är näst intill desperata. De vill bli förstådda, men det uppjagade tempot gör att hela poängen missas.
Det sker per automatik när vi känner oss missförstådda, icke sedda, överkörda, nedvärderade, förminskade… Våra röster låter aggressiva, kalla, försvarande, attackerande, rädda…
Barnet på insidan vill ha upprättelse (det här är omedvetna processer) och vill inte sällan vinna kampen. Allt eskalerar. Begränsat hjärnutrymme.
Plötsligt säger mannen: ”ursäkta min hårda ton.”
Allt förändras och mjuk ögonkontakt ges utrymme. Nu kan de prata utan skyttegravskrig. Två känslomässigt smarta…
Det är stor konst att kunna backa utan att vara förminska sig själv. Se egna mönster utan att intellektualisera/rationalisera. Alla har vi mer eller förseglade emotionella rum i våra personligheter som kan behöva få in frisk luft. Att se detta i sig själv och en annan har läkande inverkan.
Tack paret för att ni gav mig skrivinspiration!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Haha…vilken morgon 😀
Du skriver fantastiskt! Det kändes som jag också satt där på caféet. Och tjuvlyssnade! 😉
Det är en styrka att kunna backa och se sina egna möster, erkänna det och börja om på nytt.
Tack för att du tar upp detta viktiga…
Jag upplever att det är vår oförmåga att visa denna ödmjukhet som till slut bröt parets destruktiva samtal som står i vägen. Det förstör så mycket och blir till en kamp…
Det sägs ju att om en av parterna kommunicerar medvetet följer den andra med, men det är mycket svårt att få med sig partnern, när kampen om att ha rätt uppenbarar sig . Jag anser att det är människans rädslor som styr och det r så sorgligt.
Cissi, jag fastnade för den sista meningen i det du skrev; att det är människors rädslor som styr. Jag insåg plötsligt vad det är jag håller på med. När jag börjat bråka med den person i mitt liv som jag har ett komplicerat förhållande med, så vet jag att det handlar om min egen rädsla att bli övergiven men ändå är det så svårt att låta bli att anklaga och bli ledsen. Jag, som alltid har varit lugnet själv och ALDRIG tidigare bråkat, jag har blivit jättejobbig nu. Jag ser och hör det själv. Jag inser att det är mina rädslor som talar. Jag måste lära mig kommunicera lugnt igen!
Håller med dig Cissi – de flesta vet inte om att det är rädslor som dominerar. Liksom att inte vilja kännas vid det sårbara.
Det DÄR ska jag komma ihåg. För att förstå mer av vad som händer…tex så har vi en del konflikter på jobbet nu å jag försöker förstå varför det blivit som det blivit…det här gav en bra ledtråd…såklart är det sååå!!! Blir tydligt när man tar på sig de glasögonen!
Jag önskar jag hade dina kunskaper å din medvetenhet Michael!!! Vilken tillgång det måste vara i livet!!! Att kunna se, förstå å medvetet välja det som leder till framgång i relationer. 😀 Det borde vara DET vi alla fick lära oss under uppväxten och i skolan!!! Viktigare än matte iaf 😀
Håller absolut med dig. Den känslomässiga i telligensen är något vi själva på egen hand får utforska. Skolan fokuserar mest eller bara på rationellt lärande. Men verktygen att lära känna sitt inre, är tyvärr sekundärt i vårt samhälle. Kanske därför relationerna blir problematiska.
Ja det är ju för bedrövligt!!! Att lära sig sånt här den långa, hårda vägen tar ju alldeles för lång tid och kostar alldeles för mycket! :-/
Som civilingenjör och mattelärare ber jag vänligt men bestämt att få protestera, Petra. 😉 När mina mattelever frågade vad de skulle ha matten till tog jag upp just relationsproblem som ett område där studier i matematik är väldigt användbara. Det rör sig alltså inte om själva matematiken i sig, utan om träningen i analys och logiskt tänkande. Det finns ingenting som tränar förmågan till problemlösning så effektivt som just matte gör och den förmågan är guld värd när det kommer till alla typer av relationsproblem, även den relation man har med sig själv.
Genom matten tillägnar man sig förmågan att identifiera problemet, att härleda vad problemet bottnar i, analysera möjliga lösningsmetoder, extrapolera vilka effekter respektive lösning kan tänkas ha samt slutligen välja den metod som ger bäst chans för ett lyckat resultat. Ren logik alltså. Och nej, jag skämtar inte utan jag menar verkligen att matematik är den bästa läromästaren när det kommer till al form av problemlösning. 🙂
Charlotta
Haha, DÄR SER MAN 😛
Där har vi nåt mer som e viktigt…man kan ha olika uppfattningar 😀
Intressant inlägg, det fick mig till att fundera på hur jag själv är som person.
Jag är aldrig rädd för att gå in i en diskussion och säga vad jag tycker & känner.
Men jag måste också säga att jag är duktig på att backa & säga förlåt. Men hur tusan lär man sig att inte vara så rak? Det är något jag hade behövt lära mig.
Att vara rak mot någon som inte är det själv blir väldigt fel.
Vad menar du med att vara rak? Att berätta om sin upplevelse/sina känslor kan väl inte vara fel? Man kanske inte alltid ska ta på sig ansvaret för andras reaktion?
Fast det e klart, man kanske inte alltid behöver uttrycka ALLT man upplever å känner. Typ jag upplever att dina byxor är jättefula…det e kanske att vara onödigt rak!? 😀
Hmm bra fråga, vet inte riktigt hur jag ska förklara.
Men om jag lever i ett förhållande & jag tycker att något känns fel så tar jag upp det direkt. Är inte rädd för diskussioner inom rimliga gränser. Vilket jag upplever att en del är?
Hahah nej, skulle aldrig säga något taskigt om byxor eller om utseende. Jag är aldrig taskig mot någon 🙂
Jamen…DÅ tycker jag att du ska fortsätta vara RAK 😀
Jag är precis som du Angelica och har funderat mycket på hur jag ska ändra på detta. Men om jag faktiskt inte gör något fel (är också rak, men aldrig på ett dumt eller elakt sätt utan för att lösa problem) så tror jag det är precis som Petra skrev. Kanske ska jag sluta försöka ändra det hos mig själv då det är något positivt, och sluta ”ta på mig ansvaret för andras reaktioner”…
Tack för alla kloka ord som berör. Det mesta känns igen å sett utifrån lättare att jobba med. Kram
Bara var tvungen att komentera detta. Kanske lite generellt men vi kan få igång en spännande diskussion. På Kafét var det mannen som fick backa troligen blev kvinnan sur. Bli sur anser jag är manipulativt. Då backar mannen och tänker säkert hur ska jag få kvinnan glad igen. Anser det är bättre att få ur sig sina konflikter. Ha konflikt är inte farligt om båda får säga sin mening. Agera glömma och förlåta. Att det ska vara så svårt.
Bli sur = manipulativt !! Vad tror ni ?
Jag upplever att ”sur” är något som män säger att kvinnor blir och att det i begreppet ”sur” ligger något tjurigt, manipulativt och omoget. Hade en man reagerat på samma sätt så hade man sagt att han blev förbannad eller arg vilket är två mycket rakare och ärligare känslor. Varför kallas en kvinna för ”sur” när hon blir arg eller ledsen?
Det är för övrigt samma situation som om en man är rak, ärlig och tar plats så han rejäl och framåt, men om en kvinna gör samma sak så är hon bitchig. Vad är det som får dig att dra slutsatsen av kvinnan blev ”sur” och inte bara arg eller ledsen?
Charlotta
Mikael skrev att båda diskuterade på samma höga nivå..
Men i detta fallet var det mannen som sänkte garden
Tycker att båda ska vara raka och ärliga oavsett kön.
Lovar det finns SURA GUBBAR också 🙂
kan bara svara för mig själv, sur blir jag när jag har försökt nå fram, men inte gör det och jag inte orkar kämpa på för att nå dit och den andra inte vill försöka förstå…….då blir jag tyst och på dåligt humör.
Det är först när man släpper sina rädslor som det ” Affekta” tillståndet man lätt hamnar i försvinner.När man kan tala till varandra i en avslappnad samtalston.När man är arg så blir diskussionen bara MONO…Man hör inte vad partnern försöker säja för man är så fokuserad på vad man ska säja/försvara sig med.Detta är en konst att kunna släppa sina rädslor och lösa problem som två vuxna förnuftiga människor
.Men livet är inte alltid så lätt för i relationer finns alla ingredienserna som skapar rädsla,ilska och en känsla av maktlöshet( han förstår mig inte) Men när man säjer som mannen sa i texten går liksom luften ur !! Och vips så lägger man ner stridsyxan och lutar sig bekvämt tillbaka i stolen och tittar på mannen men milda ögon och det är DÅ samtalet kan komma nån vart….Så enkelt men ändå så svårt.
Mycket intressanta inlägg. Mitt ex brukade ofta säga ”lägg ner det ”när vi var oense om något och diskussionen urartade. Det triggade alltid igång mig och gjorde mig ännu mer förbannad. Han ville aldrig ha några diskussioner om något och till slut blev det inte heller några samtal. Allt blev fel hur vi än gjorde och vilket ämne vi än diskuterade. När vi träffas nu genom barnen inser jag hur lite vi egentligen hade gemensamt och är förundrad att vi höll ihop så länge..15 år.
Så intressant att läsa om konflikthantering och ur vi tolkar in beteenden och ibland går igång på något. En bra dag kan man ställa sig utanför och vara så klok, lugn och stabil. Stress gör att jag handlar mer i affekt och inte tänker klart. alla fina teorier är spårlöst försvunna och jag agerar precis som en grottmänniska. Försöker inte att analysera ihjäl heller…blir lätt lite jobbigt då. Leva här och nu i harmoni vore ju för på själen och kroppen. Dåligt rim. Ha det gott fina ni! Tack M för dina reflektioner som sätter igång oss och ger oss lite att jobba med!
Kul att du använde ”What the…” MIn son använde det uttrycket för ett tag sen väldigt ofta. Log lite för mig själv när jag läste det.