Mannen tittar uppgivet på mig: ”det spelar ingen roll vad jag gör. Hon blir helt enkelt aldrig nöjd. Vänner, kollegor och jag själv, ser mig som både intelligent och kärleksfull. Hon tycker hela tiden att jag kan bli bättre. Ständig köpjakt”
Jag:
”Är hon bra för dig? Känner du dig stark eller försvagad i hennes sällskap?”
Han svarar:
”Vill vara med någon där jag som person är fullt tillräcklig.”
Som skrivits tidigare: kärlek ger energi! Inte tvärtom.
En bra relation uppmuntrar och gör att vi sträcks ut ytterligare. Av ren livslust.
Hur ofta ler du på insidan och skrattar när din partner och du är nära varandra?
Vi är inga isolerade öar utan sammanlänkade med andra. Hur starka och harmoniska vi inledningsvis än skulle kunna vara, kommer en partner som drar nedåt att försvaga. Uppmuntran/bekräftelsesvält dränerar den starkaste.
Hur ser ditt ansikte ut när du tvingas släcka ned för att anpassa dig till kyliga omständigheter? Vilket icke normalt/sunt har blivit din normalitet? Vilka mindre smickrande egenskaper hos en partner har du kopierat och lever ut? Medvetet eller omedvetet.
Vi behöver göra upptäckterna i tid. Innan självförtroendet gått i baklås och vi står där och gladeligen tar emot allt som serveras.
Det kärleksfullt intakta hjärtat och klarsyntheten är dina starkaste vapen.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Detta var precis vad som hände oss. Skratten och spontanitet försvann. Vi pratade om det flera gånger men det hjälpte föga. Inser nu och accepterar att vi var för olika som personer, ingen var bättre eller sämre än den andra men det var jag som led mest i slutändan.
Hennes livsstil fick inte rubbas för 5 öre och då blir det svårt att växa ihop fullt ut. Många omkring oss säger att vi kunde få det fantastiskt ihop om hon inte vore så egoistisk. Och det är det som grämer lite fortfarande, att jag var villig att kompromissa för den finaste människa som jag möt, vilket hon är på många sätt. Men hon körde bara på sitt och hade svårt att se hennes del i det hela.
Träffade henne för första gången på flera månader. Trodde jagskulle klara det utan tårar men det gick inte. Vi hade ett bra samtal och inget tjafs. Men det kändes i hjärtat, önskar att vi träffats första gången när vi var mer färdiga med vårat tidigare bagage, men jag såg det inte då.
Hon har en annan nu som behandlar henne mindre bra. Han kommer och går när det passar honom, sviker och kör sitt race. Detta får mig och tänka på exets anknytning, hennes föräldrar fanns där ibland och ibland inte. Önskar hon kunde vara lite mer som jag, uppskatta det fina i tryggheten.
Det berör att läsa dina ord Mats. Tack för att du delar med dig!
Du skriver verkligen med hjärtat Mats…❤️
Jag har börjat förstå att jag känt mig ensam under lång tid mycket pga att jag inte är som alla andra. Ser det nu…att det är normen som jag inte passar in i. Runt mig har alla träffat en partner, fått barn, köpt hus…skapat ett helt annat liv än mitt. Och jag har känt mig misslyckad, som att det är något fel på mig. Nu har jag börjat tänka att jag bara söker något känns rätt för hela min själ. Och jag har just börjat lära mig att lyssna på mina känslor och följa min inre röst. Tidigare har jag försökt passa in. Försökt bli kär i någon. Förut kunde jag träffa någon i ett år fast att jag inte kände rätt känslor, men jag ville träffa rätt. Typ som att jag totalt kämpade mot min egen själ. Som tur är har jag alltid börjat må så dåligt tillslut att jag varit tvungen att gå en annan väg. Men ja…det är väl kanske inte underligt att jag inte träffat rätt, jag har ju inte följt min väg. Det är så jag tänker nu…att allt jag gör och väljer ska kännas rätt i magen å i hjärtat. Jag ska lyssna på min inre kompass. Och låta glädjen styra mig. Lita på mig själv helt enkelt.
Sen kan jag oxå tydligt se hur några killar som avslutat relationer med mig nog har varit fel för mig. Det är en skön känsla på nåt vis. Att se klarare på sånt, att förstå att människor jag tidigare kämpat för att hålla fast vid faktiskt inte hade varit bra för mig. Att allt löser sig till det bästa. Och att jag inte förstått mitt eget bästa tidigare. Kanske inte nu heller, men jag har börjat se klarare och klarare på allt…idag kan jag typ dra en lättnadens suck och tacka en högre makt för att jag inte fått styra allt själv. Jag hade nog inte hamnat rätt då. För jag kunde ju inte lyssna och lita på mig själv.
Har sagt det förut, känner igen mig så otroligt mycket i dina tankar och känslor. Har alltid känt mig fel och att jag inte stämmer in på normen med man och barn är en stor del i det. Har haft mycket skamkänslor kring att alltid ha varit den ensamma. Och det är säkert för att passa in jag flertalet gånger anpassat mig sönder och samman mig för att få den där relationen man ska ha. Och det är säkert därför jag gått in relationer utan att ens tänka och känna efter om det är nåt för mig. Jag har liksom tagit det som erbjudits. För det är ju bäst att passa på när chansen kommer. Det är först det senaste halvåret jag känt efter och insett att jag vill ha en relation, nån att dela livet med för att JAG vill, inte för att normen säger att det är så det ska vara. Och jag har det senaste halvåret också gjort aktiva val att välja bort män som jag känt inte passar mig och inte bara kört på som förr. Så jag hoppas och tror att det är början på nåt nytt, nåt bättre. Och jag är liksom du så glad och tacksam för relationer som tagit slut. Relationer som jag, när jag var i dem, trodde var det bästa men som jag nu kan se inte alls var bra för mig. Alla har de lärt mig nåt om mig själv som kommer göra mig till en bättre partner både för mig själv och för min kommande kärlek.
❤️ Jag tror vi börjat fatta grejen Hera! Vi kommer att blomstra på vårt eget sätt framöver 😀 Vara sanna mot oss själva och hitta vår egen väg. Känslan ska få styra mig i rätt riktning, sen får jag med förnuftets hjälp hålla mig balansen på vägen…typ så tänker jag mig framtiden 😀
Behöver råd av alla som skriver här/läser för jag har följt bloggen länge och den har hjälpt mig bryta ut ur ett långt, destruktivt förhållande.
Beslutade mig för att vara ensam minste tt pr men två månader efter separationen faller jag ha handlöst och är nu i en relation som får mig att må så otroligt bra. Jag har aldrig mått så bra eller varit så trygg.
Jag och exet pratas vid och jag hjälper honom varje fredag med att köra hem honom när han kommer sin båten som han jobbar på tills han själv har råd att köpa bil.
När ska man berätta? Vill inte vara oärlig fast samtidigt är han knäckt över uppbrottet och jag vill definitivt inte såra.
Du sårar mer genom att inte berätta. Sanningen gör ont ett tag, en lögn sårar och förgiftar sinnet i en livstid. Han kommer ju att fatta om han inte redan misstänker något.
Jag säger också: berätta snarast. Sanningen gör ont, men aldrig så ont som att bli hållen i det dolda. Jag vet av erfarenhet.
Vänner! Idag behöver jag ert stöd.
Träffade exmaken igår. Det blev tjafs. Och jag fick lämna utan att något blev uppklarat, vilket jag i och för sig är van med sedan vårt äktenskap.
Sedan hade vi lite kontakt per sms, men det senaste smset, där jag också skrev att jag är tacksam för svar, har han inte svarat på under ett dygn.
Kanske har jag orimliga förväntningar? Men i min värld är han en viktig person som min sons pappa. Människor som är viktiga för mig dröjer jag inte ett dygn att svara.
Det sårar mig att jag inte är en lika viktig person i hans värld, som vår sons mamma, och som ett sätt att visa respekt för det liv vi delade.
Men så tänker jag; är detta den enda förklaringen till hans tystnad? Kan det kanske vara tvärtom, att jag fortfarande är en alltför viktig person i hans liv så att han inte klarar att behandla mig som en vän, måste hålla mig på distans.
Den tanken är dock så provocerande för mig att tänka eftersom den innebär att jag säger åt mig själv att jag är så bra att andra människor faktiskt saknar mig. Att de kan bli sorgsna och frustrerade över att inte få ha mig i deras liv.
Att tänka att andra vill ha mig är en ovan tanke.
Lite sen respons men ändå!.
Det är svårt att avgöra vad som gjort att han dröjt m svar men båda de anledningarna du själv näst är ju möjliga. Sen verkade det som om kommunikationen innan var på den lägre nivån vilket spelar in.
Jag tror också att det kan finnas ett 3, e alternativ, nämligen känsla av otillräcklighet. Svarar jag ” rätt” nu vilket ofta gör att man tänker ut det mest lämpade svaret, vilket ju kan ta tid.
Hoppas du fått svar från honom.
Och du! Du är säkert saknad och med all säkerhet en person med kvalifikationer någon vill ha. Oavsett om relationen var fel!
Allt gott
Tack för ditt engagemang!
Och jo, han kände sig ofta otillräcklig i vår relation, och gör så säkert fortfarande. Och jag har förstått att han har svårt att hantera det. Istället för att göra förändringar i sitt agerande när vi levde tillsammans skulle jag ändra saker så att han skulle bli mer tillräcklig.
Det är skönt att inte förminska sig mer och jag har beslutat mig för att aldrig göra det i en relation igen.
Marianne, jag har ju också en exman som allt som oftast inte svarar på mina sms, om det inte är absolut ”nödvändigt”. Och jag försöker tänka precis som du skriver, att han helt enkelt inte klarar av att ha kontakt just nu. Att det kanske inte handlar om att han är nonchalant eller ”dum” utan att kommunikationen blir honom övermäktig. Samtidigt kan jag tänka att mitt ex gör det enkelt för sig, det är ett återkommande tema i hans familj att klippa banden helt vid konflikter.
Marianne, du är säkert en så viktig person i din exmans liv, att han inte klarar av en ”vanlig” vänkontakt just nu! Du är kanske dessutom den mest verbala av er två, och han drar sig undan av det skälet?
Häromdan frågade jag mitt ex om vi kunde ta en fika ihop då vi skiftade barnen, och fira den enas namnsdag. Han dröjde med svaret, sms:ade att han var osäker och ville fundera lite. Och plötsligt insåg jag: Nej, jag ska låta honom slippa känna sig jagad av mig denna gång! Så jag svarade att vi hoppar över det. Jag tror vår relation har att vinna på att jag tar ett steg tillbaka ibland. Sen får vi hoppas på känslomässig mognad och utveckling hos exmännen i framtiden, så att de minskar sina strutsbetenden…
Celeste, även fast jag inte vill att du ska behöva ha det så, så är det något befriande i att höra att andra har det likadant.
Precis det där du beskriver, kunna ta en fika ihop, var det jag hoppades på. Vänskap.
Men min exman har liksom din en familjetradition med sig att sopa alla konflikter under mattan, och han kan nog inte hantera att jag inte gör det.
Jag kan ibland bli så trött och heligt förbannad över att min exman också gör det lätt för sig. Stänger mig ute när jag blir för jobbig. Medan jag jobbar som ett djur med att gå rakt igenom smärtan och hantera kontakten med honom samtidigt.
Men det är säkert som du säger. Han är inte nonchalant egentligen. Utan tror sig inte klara en kontakt med mig och ger sig inte in i smärtan för att försöka.
Hur gör du när ditt ex inte svarar och du har nästa grej du behöver komma i kontakt med honom om? Jag känner nämligen som att ”men skit i det då, jag tänker inte ta kontakt mer”. Men det går ju inte när man har barn ihop. Just nu önskar jag att jag kunde bryta kontakten helt.
En till här tyvärr. Jag upplever att vi båda ( jag och exet ) är barnsliga. Det är katt å råtta-lek ofta. Efter ca 6 mån isär försökte jag få oss att göra något ihop med barnen, men han kom med lite luddiga svar. Jag har bett om hjälp med lite praktiska saker i bostaden och bilen och han har sagt att han ska hjälpa mig med det. Sedan är det tyst…… i ytterligare ett halvår. Jag vill inte tjata utan har jag frågat ( det tog emot) och han sagt ja så förväntar jag mig att han hör av sig när han har tid. Han är hjälpsam mot andra annars.
Jag tror att ” våra ex” känner sig obekväma tillsammans med oss. Dom vet ännu inte vilken relation som dom vill ha med oss. Eller ingen alls. Det enda kontakten är kanske bara det viktigaste om barnen. Lite som – är det slut, så är det slut.
Jag vet att i exets familj sopar man allt under mattan, ser problem hos andra för att inte behöva se sitt eget. Sedan stänger man folk ute. Har ingen kontakt knappt med hans föräldrar. Fick ett sms med ett Grattis på min födelsedag. Allt känns så krystat. Jag tror säkert att hans familj skäms lite över att han valde att gå så dom vet inte heller hur dom ska bete sig. Ingen säger någonting.
Ja, inte är det lätt inte :-))
Man analyserar bara igentligen. För jag vet ju inte OM det är så. Det enda jag kan gå på är min magkänsla och hur jag känner dom sedan tidigare.
Kram till er. Vi får helt enkelt göra det som känns bäst.
Jo, du har rätt. De känner sig säkert obekväma. Och vill inte göra så omaket att möta det.
Jag har faktiskt valt att inte be exet om hjälp med något i bostaden eller med bilen. Så nu tvingas jag lära mig en massa nya saker. Det känns otroligt bra att fixa det på egen hand! Och ta hjälp av vänner när jag inte kan själv.
Kram tillbaka!
Marianne och LA, så hög igenkänning! Jag har nu bestämt mig för att minimera kontakten, men uppträda korrekt och ”pacifistiskt”, och snabbt lämna situationen när han går över styr. Igår när jag skulle hämta barnen, tog mitt ex upp en fråga, där jag kunde handlat på ett bättre sätt. Inför barnen och deras kompis, samt utomhus talade han om att jag var störd och mina vänner var jävla idioter, han hotade med åtgärder mm… Detta beteende har han upprepat hur många gånger som helst! Jag talade nu om att jag inte vill diskutera när han säger kränkande saker och hotar, och gick därifrån.
Jag har hela tiden försökt förklara mina insikter om vår relation och tala om att jag vill försonas. Min terapeut har skämtsamt sagt att mina försök att tala till rätta, när han behandlar mig så illa, nästan gränsar till masochism. Så nu är det slut med det!! Nu satsar jag bara på mig själv. Men det är tungt att inse att jag ändå kommer att vara ett objekt för hans projiceringar flera år framöver. Ja, för hans del handlar det om att han inte vill möta smärtan över det vi förlorat. Han gör den andre till syndabock, precis som du skriver, LA.
På din direkta fråga om kontakten, Marianne: jag försöker ställa en neutral fråga, t ex något vi behöver komma överens om med barnen, och tala om vad jag vill. Om mitt ex då inte svarar inom rimlig tid, handlar jag efter eget huvud, så som jag sagt. Jag ber inte om hjälp med egna saker i hemmet och med bilen. Jag lär mig mycket nytt! Och kommer att anlita någon från veteranpoolen för det som jag inte fixar.
Kramar och lycka till! Vi får följa och peppa varandra! ❤️❤️❤️
Jag har också bestämt mig för att satsa på mig själv, att minimera kontakten med exet till endast det absolut nödvändigt. Jag är så trött på att försöka få med honom i att prata igenom vad som hände mellan oss när han istället fortfarande bara går på om hur illa jag gjort honom i tio år och är på sex dejtingsajter i vad som verkar som en desperat jag på en ny relation.
Jag tror att det är så med honom också att han inte vill möta smärtan över det vi förlorat. Och det känns bittert, det känns som om att det bara är jag som sörjer det vi hade.
Men, för mig är det också dags att sluta ge av mig själv. Sluta kratta. Vara neutral och professionell.
Jag tar inte heller någon praktisk hjälp av exet. Vilket gör att saker tar tid, men jag lär mig också en massa.
Så Celeste och La, vi fortsätter att heja på varandra!
Så svårt det är att förklara för min man att han är en otroligt viktig person i mitt liv även fast jag inte längre vill dela ALLT med honom längre!
Vi har bott på varsitt håll under en tid.
Han undrade om jag, när jag önskade att han skulle träffa en kvinna som kunde göra honom glad igen, ville ”bli av med” honom?. När jag nekade trodde han ju att jag ville ha honom kvar istället. Jag undrar om det för honom är så att om jag inte vill ha hela honom så får jag ingenting alls trots 30 under samma tak. Vi har ett företag tillsammans och tre underbara vuxna barn och jag är glad att han är deras far, men nu antyder han att om jag väljer bort just den äktenskapliga delen så väljer jag bort allt. Det är ju väldigt smärtsamt val att göra, för mig är han ju fortfarande en mycket viktig person, som god vän, arbetskamrat, och inte minst som mina barns far.
Är det så, att för honom har jag inget annat värde än som hans fru????
I mitt fall var det han som valde bort äktenskapet. Nu när jag har försonats med det och vill vara vän så vill han inte det heller.
Både din och min exman verkar känna att det är allt eller inget. Och även om jag har så svårt att acceptera det själv, så måste man ju helt enkelt ta konsekvenserna av det som sker.
Jag förstår så väl att det är smärtsamt för dig om han inte vill ha någon relation alls med dig för att du inte vill vara hans fru. Men du låter ändå trygg i det valet och jag tänker att du behöver stå fast vid det.
Jag tänker att det kanske är så att kontakten tar så mycket energi av dem nu när förutsättningarna är nya att de inte orkar ha den där relationen vi skulle önska med dem.
Jag tror också på öppen kommunikation och ärlighet Magdalena. Det visar på respekt för den människa man en gång valde som livskamrat.
Jag önskar att jag själv blivit behandlad med den respekten då min man blev förälskad i en annan kvinna. Jag är övertygad om att min process efter separationen blev mycket svårare av att han valde att inte berätta.
Så småningom kommer jag att acceptera att han blev kär i en annan. Den andra delen, hemlighållandet med allt vad det innebär, smussel och osanningar, det skadade förtroendet känns mycket svårare. Kommer kanske alltid att ligga och skava mellan oss i vår framtida relation kring våra barn.
Mitt ex lämnade mig och sa att hon ville gärna ha mig kvar i hennes liv, att hon alltid kommer älska mig på nåt sätt. Sen ny relation efter två månader. Har ingen lust att vara vän med henne efter sju år och massa projekt ihop.
Hej Peter! Nej, det är kanske orealistiskt av mig att tro att det skulle gå att vara vän med exet. I mitt fall var det han som lämnade och jag som nu vill vara vän medan han stänger mig helt ute.
Jag vet ju inte hur ditt ex definierar vän men min tanke var inte mer än när vi ses för överlämning av vårt barn kunna småprata, bjuda lite på sig själv och sitt liv, någongång ta en kaffe, prioritera att svara när den andra tar kontakt om praktiska saker kring barnet.
Men mitt ex är helt sluten om sig och sitt liv, lämnar vårt barn så snabbt som möjligt, dröjer med svar eller svarar inte alls när jag smsar. Det känns onekligen konstigt och sårande efter tolv år tillsammans. Jag tänker mer att hur kan jag inte vara viktigare än så med tanke på vårt barn och det liv vi delade. Jag har inte heller någon ny relation, men jag vet inte om han har det.
Hej Marianne.
Va det han som lämnade så håller jag med om att det är ett konstigt beteende. För barnens skull köper jag att han kunde bjuda på dom sakerna du vill, men någonting mera kan du inte förvänta dig tyvärr. Förstår att det känns sårande, ni har ju barn, tack och lov fick vi aldrig det utan hade varsin sen innan men jag saknar det att jag inget vet nåt hur det går för hennes tös. Hon bokstavligen vänder mig ryggen när vi springer på varandra vilket jag har så svårt att förstå. Det sårar för jag va aldrig elak. Jag trodde jag verkligen kände henne å lagade henne men nu är hon en total främling. Bra att du är själv, skit jobbigt ibland men bra i längden.
Hej Peter. Förstår verkligen att det sårar dig när hon vänder dig ryggen. Tänker att det är omöjligt och slöseri med energi att försöka förstå exens beteende. Utan att det handlar om att så mycket som möjligt lägga fokus på det egna livet.
Och jo, ibland är det väldigt tungt att vara själv, men jag måste hitta en egen tydlig plattform innan jag ger mig in i en relation igen.
Hej M
Det är ju just det som även blir jobbigt ibland men mina nya insikter att jag ser hur mycket onödigt jag lägger på det, blir ju helt slut ibland. Men så mycket bättre än det varit. Men har du inte haft funderingar på om det är dom som lever mer. De hoppar ju in snabbt i nytt, får nya upplevelser tillsammans, nya projekt, ny miljö m.m medan vi sitter med våra tankar och ska finna sin plattform. Vilket helt håller med dig om är bra. Tycker dock att med alla insikter som kommer känns det ibland svårare att träffa nån för jag tar inte vad som helst till mig idag. Vill ju verkligen leva mera på det äkta djupet med någon. Men ska ta det lungt, gillar det du delar. Åker till mallorca nu på söndag med sonen, första resan så ska bara träna på nuet.
Hej P! Förstår exakt vad du menar. Jag kan också verkligen se hur galet med energi jag lägger på att bearbeta det som varit, men samtidigt vet jag längst där inne att detta är den rätta vägen. Den är verkligen svårast i det korta perspektivet, men jag tänker att den lägger grogrunden för en helt annan typ av relation i framtiden, den där typen av relation jag egentligen alltid drömt om, där vi båda har mognat av att vågat möta vår egen smärta och oss själva i alla delar och att vi med det kommer att ha en helt annan typ av relation än jag någonsin tidigare haft. Den där med det äkta djupet som du skriver.
Men visst, i det korta perspektivet verkar ju exet leva mer. Och han kan verkligen inte förstå varför jag hänger kvar så mycket i det som var. Han menar att det gör ju så ont så han självförsvar slår till och skjuter bort det. Medan mitt självförsvar säger ”här gör det ont, in och gräv så att du blir av med skiten”, haha!
Jag förstår också precis vad du menar med känslan att alla nya insikter gör det svårare att träffa någon. Jag tror faktiskt också det. För jag har ju också insett att jag inte tänker låta mig behandlas hur som helst igen, och då minskar den potentiella skaran. Ibland tänker jag att Michael borde fixa en parallellsida, en dajtingsida för oss som vill ha djup i relationen 😉
Men visst borde det vara så att även om våra insikter gör det svårare att träffa rätt, så är väntan värd för att det blir så mycket bättre nästa gång!
Låter härligt med Mallorca! Jag var i Göteborg första gången ensam med sonen för någon vecka sedan, dit vi åkte som familj tidigare. Har varit där ensam sedan skilsmässan, men inte med sonen. Kändes som att jag erövrade staden för oss. Skapade nya minnen, bara han och jag. Det vad läkande.
Hej M
Tänk att vi alla är så lika egentligen, med tankar och känslor men komplicerar det hela oftast genom vilseledande kommunikation. Känns bra å veta att även du funderar som jag, (då är jag ju inte så vilsen) ja en dejtingsida här vore nog större chans kanske till nåt varaktigt levande. Har prövat några av de som finns men gud, vilket jidder å bekräftelse sökande det är. Inte funkat. Är mera uppvuxen med att se nån ute eller nån man pratat med i typ affären, å frågar om en fika. Idag blir ju folk helt förnärmad att jag pratar i real life, allt verkar Gå via internet. Mysigt det låter med sonen din, min fyller 15 i år. Önskar dig en fortsatt trevlig dag.
Hej P! Visst är vi alla lika egentligen, men jag lär mig tyvärr också att många män inte vågar sig på den där öppna kommunikationen. Så var stolt över och rädd om det du har åstadkommit med dig själv!
Jo, har också märkt att dejtingsajterna vimlar av bekräftelseknarkare. Jag tänker att du ska fortsätta träffa människor på det sätt som känns bra för dig. Det är det viktigaste, att vi är sanna mot oss själva.
Önskar dig en fin söndag!
Haha lagade gjorde jag inte, älskade ska det stå