Mannen tittar uppgivet på mig: ”det spelar ingen roll vad jag gör. Hon blir helt enkelt aldrig nöjd. Vänner, kollegor och jag själv, ser mig som både intelligent och kärleksfull. Hon tycker hela tiden att jag kan bli bättre. Ständig köpjakt”
Jag:
”Är hon bra för dig? Känner du dig stark eller försvagad i hennes sällskap?”
Han svarar:
”Vill vara med någon där jag som person är fullt tillräcklig.”
Som skrivits tidigare: kärlek ger energi! Inte tvärtom.
En bra relation uppmuntrar och gör att vi sträcks ut ytterligare. Av ren livslust.
Hur ofta ler du på insidan och skrattar när din partner och du är nära varandra?
Vi är inga isolerade öar utan sammanlänkade med andra. Hur starka och harmoniska vi inledningsvis än skulle kunna vara, kommer en partner som drar nedåt att försvaga. Uppmuntran/bekräftelsesvält dränerar den starkaste.
Hur ser ditt ansikte ut när du tvingas släcka ned för att anpassa dig till kyliga omständigheter? Vilket icke normalt/sunt har blivit din normalitet? Vilka mindre smickrande egenskaper hos en partner har du kopierat och lever ut? Medvetet eller omedvetet.
Vi behöver göra upptäckterna i tid. Innan självförtroendet gått i baklås och vi står där och gladeligen tar emot allt som serveras.
Det kärleksfullt intakta hjärtat och klarsyntheten är dina starkaste ”vapen.”
Michael Larsen – relationscoach
Ja en bra relation ger energi, den tar inte energi. Jag kände mig totalt kvävd. En partner som verkligen ville vara nära. Det mesta skulle vi göra tillsammans. Allt annat utanför relationen, såsom träning, umgås med sina vänner, egentid med mera, blev till slut en kamp för att få tid till. Till slut gav jag upp allt. Det blev bara bråk om jag skulle göra något på egen hand. När vi var sambos var han alltid hemma när jag kom hem. Vi lagade alltid maten ihop. Hans åsikt var att, hade man en relation tillsammans, var det viktigt att man ägnade tiden åt varandra. Absolut! Jag håller med. Men ibland behöver man fylla på sin energi med sin egen tid. Många ganger när vi hade bestämt något med några andra vänner, fick oss till att avboka. Vi behövde ju tiden tillsammans. Han hade problem med mina arbetstider. Jag jobbar vanligt kontorstid, 8-17, med flex. Jag kände mig alltid stressed… Hans arbetstid var alltid slut runt 14…sen resten på hemmaplan. Jag hade ”bara” 5 veckors semester per år, han minst 8 på sommaren, julen och påsken… Det tyckte han var sååå trist, Men vad göra??
Men den vecka jag hade mina barn hos oss, den veckan var han inte så sällskaplig. Då kändes det mest som att jag och barnen kunde sysselsätta oss hur mycket vi ville. Men han och jag skulle gärna gå in I sovrummet typ åtta på kvällen för att titta på tv där och barnen var I vardagsrummet. Näää totalt kvävd blev jag.
Nu ett par år efter har jag träffat en man som är helt tvärtom. Han vill gärna att det ska vara vi…men det planeras in träffar. Det är liksom när han har plats I sin kalender och jag I min. Känns inte heller helt ok… SÅÅ nu sitter jag och känner en massa tvivel. Min andra partner vill åtminstone ha mig vid sin sida hela tiden. Men jag vet att det är bara mina tankar som kommer pga att det känns som två ytterligheter. Något mitt emellan dessa personligheter är nog det som passer mig bäst.
Tänk att man kan bli kvävd av för mycket bekrätelse också…likaväl med för lite. Det måste vara en balans..jag, du och vi.