”Jag får inte träffa mina barn längre! Jag tog antidepressiva mediciner efter vår skilsmässa, vilket hon upptäckte. Jag hängdes ut som en olämplig förälder, trots att jag alltid varit en kärleks/ansvarsfull pappa!”
”Han hotar mig genom att säga att han ska lämna ut mig inför barnen, därför att jag blev förälskad i en annan man. Vi hade haft det dåligt i många år och när jag valde att gå var det som om alla spärrar brast. Han är ett verbalt och ett socialt geni som gör att de flesta charmas. Och samtidigt fullständigt empatilös!”
Det är två av många, många berättelser som handlar om vad människor utsätts för! Av en person som de en gång stod nära och älskade! Jag har full förståelse för att människor kan känna sig förtvivlade, ensamma, arga och desperata, men att skrämma och manipulera genom barnen är lågvattenmärke av värsta sorten.
I en del fall är vi fullständigt omedvetna om att vi ställer till stor skada. Våra handlingar görs med ”goda” avsikter, men som Dante formulerade det: ”Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.”
Barn tar skada av att komma i skottlinjen mellan två föräldrar som är i krig med varandra. De flesta är medvetna om detta, men ändå drivs vi vidare av starka och destruktiva impulser.
När vi vill ”markera”, ge igen och hävda vår sanning (ja, vår personliga sanning!) gentemot en f.d. partner, skadas samtidigt de små eftersom vi stressar och mattar ut hennes eller hans mamma/pappa. Vilken hotad och manipulerad förälder orkar finnas där fullt ut för barnen, när det bultar av adrenalinpåslag i kroppen?
När vi agerar med värdighet inför oss själva och exet, gör vi en enorm skillnad på de smås livskvalitet. Alla former av härskarmetoder måste till varje pris läggas åt sidan om vi påstår oss älska vårt barn. När vi genom ord, utfrysning och andra destruktiva handlingar, förnedrar barnets mamma/pappa, misshandlar vi indirekt (på ett emotionellt plan) den lilla människan som kommer från oss.
Ditt barn har 50 procent genetisk uppbyggnad från dig och 50 procent från din f.d. och när vi ser in i den unga själens ögon, ser vi vårt jag och den andres (ditt ex). Kränkande ord och/eller avstängdhet drabbar oändligt mycket djupare än vi kan föreställa.
En dag kommer du förhoppningsvis att närvara på din dotter eller sons skolavslutning, student och bröllop. Hur vill du att hon/han ska känna sig i din närvaro? Vad kommer att röra sig i den unga personens tankar och känslor: ”Pappa/mamma behandlade mamma/pappa genom åren med…”
Se till att aldrig någonsin förlora ditt barns respekt och kärlek genom att agera respektlöst mot hennes/hans femtio procent som inte kommer från dig. Vi kan långt ifrån alltid välja omständigheterna som drabbar oss, men vi kan alltid välja hur vi agerar inför det som kommer längs med vägen.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Det finns ingen sund eller ”normal” människa som inte skulle skriva under på att allt det som står i texten ovan.
Men en narcissist/psykopat bryr sig troligtvis inte. Allt är är alla andras fel. Den fd partnern eller t.om. barnens fel…
Hur hanterar man det?
Jag och mitt ex har varit skilda i drygt 5 år nu och har haft vv och det har funkat bra. I januari i år så flyttade han till en annan stad och blev sambo. Han lovade mig och barnen innan flytten att han skulle skjutsa barnen till skolan varje morgon och hämta dem på eftermiddagen. Sen blev det så att barnen inte hade samma skoltider, och barnen hade då ingenstans att ta vägen förutom att gå hem till mig. Detta var inget vi hade pratat om eller så. Sedan dess är barnen hos mig varje pappavecka hos mig, om dom börjar senare, håltimme eller slutar tidigt. Detta har inte känts alls bra då det har blivit en ” kattlucka” här hemma när jag inte vet när de kliver innanför dörren. Exet har tagit förgivet och utnyttjat situationen. Jag känner mest att då kan barnen lika gärna bo här. Jag blir som en barnvakt för att han ska kunna bo i en annan stad, annars hade barnen gått hem till honom efter skolan.
Nu har det snart gått ett år och tyvärr trivs inte dottern hos sin pappa längre. Hon säger själv att hon inte trivs och att hon inte känner sig hemma där. Det har blivit en stor omställning för henne med att flytta vv till en annan stad där hon inte känner någon och inga kompisar. Hon får pendla varje dag för att komma till skolan. Exets nya sambo har också 2 barn så dom är 6 personer som ska samsas, ta hänsyn och bli sedda den veckan. Dottern skriver till mig flera ggr i veckan att hon vill komma till mig, och hon gråter också. Exet och jag pratar kontinuerligt om läget. Vi bestämde för 1 månad sedan att dottern bor hos mig 2 nätter på pappaveckan, men hon vill ff inte vara hos pappan. Hon säger också att hon vill ju träffa pappa, men att hon inte trivs i nya boendet med nya familjekonstellationen.
Jag har inte ens fått ett tack från ex för att barnen är hos mig hans vecka före och efter skoltid. Inte ens nu när dotter bor mer hos mig. Jag anser att jag inte är lösningen på problemet att dottern inte vill bo hos sin pappa. Vad ska jag göra? Behöver stöd och pepp då jag känner mig tömd.
Du har så rätt i det du skriver men när slutar gemensamma barn räknas som ”barn” och inte som vuxna barn?
Oavsett ålder är det barn till de föräldrarna och tar ju skada, dock kanske i mindre omfattning när de är 25+ jämfört med barn i tex skolålder.. men så tänker jag
Det är så Sanna ord och samtidigt så komplext i verkliga livet. Det är så tydligt speciellt efter en separation, hur små resurser du har att påverka en negativ situation som tex uppges här. Där barnen/ barnet inte mår bra i det ” nya livet”. Ngt som upprör mig så djävulskt är hur du vuxna inte tänker på att vänta in respektive barn litegrann så de kan få hinna med, isf få en chans. Även om de vuxna som gått vidare och träffat ny partner och tycker att ” det här är så rätt och vi är så kära osv” så har ju inte barnen varit med i den känslan lika länge och definitivt inte ur samma vinkel. Men vips så finns en ny familjekonstellation med ny subkultur och människor de inte känner och ska bara gilla läget från en dag till en annan. Här har de vuxna ansvar! Den som kommer in som ” den nya” kvinnan alt mannen ska fasen visa hänsyn och respekt och små steg.. tänk att barnet ff har sin bio familj kvar i tankarna och kanske fram tills nyligen det enda dom levt i och känt till..! Sen ska dom accelerera från det till att en ny man/ kvinna kommer in i bilden, också med egna barn, går bland ” våra” saker, nya rutiner mm mm.
Det är inte enkelt att vara frånskild förälder och det kan vara sannerligen utmanande att vara barn i detta. Blir glad åt de familjer som samarbetar utmärkt för visst finns dom. Men texten tar upp en population som dessvärre inte är minoritet..
Jag har tänkt på vad som ligger bakom ord som bonusfamilj, extra mamma osv.
Ord som vi format i modern tid för att vuxna valt att ingå nya konstellationer och för att kanske vuxna tycker det låter mysigt och positivt,”vi är en bonusfamilj”.
Det är lite som att man vill ha ord som visar hur enade man är även om man inte delar blodsband men en tanke som flugit genom mig är att det är ganska egoistiskt som vuxen att välja åt sitt barn att de skall kalla nya människor familj bara för att deras förälder valt att bo med dem.
Barnet kanske inte alls känner att det är en modersfigur eller syskon.
Ett antal år senare eller så om man splittar upp, hur många ser då till att barnen skall ses eller att man som vuxen fortsätter träffa sitt så kallade bonusbarn.
Det är som att då är det inte en så viktig term längre.
Som att när man är kär så vill man kalla sig familj för det låter bra och det låter inte då som att man har separerat och ”söndrat” ursprungsfamiljen utan man har bara bildat en ny och större familj med nya personer inkluderat.
Som att vi inte står för valen vi gör.
Tar man isär en familj så ersätts den inte med en annan.
Bara för att en vill kalla det familj så måste inte alla andra följa det exemplet. Och man ska inte tvinga ngn annan.
Är en tanke jag har.
Jag stannade kvar i ett äktenskap mycket för barnens skull (inte enbart) då jag visste att min man skulle använda dem som slagpåse. Barnen är nu 19 och 20 år, är separerad sen 6 månader, jag flyttade till en lägenhet efter 20 års äktenskap. Materiellt sett har jag i princip förlorat allt men jag mår bättre för var dag som går.