Vi har alla någon gång varit med om bli rejält sårade i relationer och förälskelse. Personen vi stått nära/närmast är en dag främlingen nr 1. Ibland har vi invaggats till att tro, eller skapat en så pass stark föreställning inom oss själva kring: ”detta är drömkvinnan/mannen som alltid kommer finnas vid min sida.”
Hör ofta personer som vänts ryggen på de mest avspisande och brutala sätt säga: ”men jag älskar honom/henne!” Tro mig när säger att jag vet vad jag pratar om. Chocksmärta gör att vi inte ser vad kärlek verkligen är:
Två personer som ger och tar emot. Som vill varandra väl i alla lägen. Visst låter det självklart?! Och ändå kämpar vi för att vinna tillbaka i den bitande ensamhetskylan.
Ju större idealisering vi skapat kring den andra personen och relationen, desto hårdare slår vi i kanten.
Ibland önskar jag att det fanns en depå i hjärnan (vilket det kanske finns) som utsöndrade ämnen och gjorde att vi kunde se skillnaden på kärlek vs låsning, fixering och sanslös idealisering. Och samtidigt är sårbarheten så oerhört mänsklig – att se en annan person och känslorna vi bär på i ett glittrande romantiskt hav.
Frågan är: vad/vem är det du älskar? Personen som vänt dig ryggen? Vi börjar analysera honom eller henne för att få svar och göra det tunga lite lättare att bära. Sätter oss in i psykologiska teorier och profiler för att få svar. Trycket på insidan lättar när vi känner igen exet i anknytningsteorin etc. Men snart upptäcker vi att vi fortfarande står där. Ensamma.
Det är mer fruktsamt att avslöja sina egna mönster än din före dettas. Handlar inte om att skuldbelägga sig själv (det har många av oss nog av). Jag vet att det kan göra hemskt ont min bloggvän. Men resan börjar här – i dig. Det gör friheten oändligt mycket större.
Förväxla inte jaktinstinkt och revanschlust med kärlek.
Ge till rätt person – den som med ögonen och gesterna kommunicerar:
”Jag finns här.” Det ligger inte på dig att ”fixa” någon med det du bär på i hjärtat.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack!! Visa ord och så viktiga!
Hej Michael!
Vad fint skrivet..först nu förstår jag, idealiseringen som gjorde att jag hade överseende med hur det var, att efter det tagit slut försökt gå vidare genom att resonera att han inte var så himla bra ändå..men det som hjälper mig nu egentligen är att titta på mina egna mönster..
Så fruktansvärt sårad och ledsen att jag knappt vill erkänna hur ont det gör, och så får det kanske va lite till och från.
Kram
Så sant J: det är bara våra egna mönster som vi kan förändra. Varma tankar till dig!
Tack för ditt svar ❤️
Kom på nu att det är befriande att det ligger hos mig..då kan jag va säker på att det inte är vad andra gjort som avgör min lycka..
Skam den som ger sig!
Klockrent J. Den dagen när insikten landar djupt att det är jag och ingen annan som bestämmer om jag ska känna lycka är starten på resan upp ur kolgruvan. Styrkekramar.
Åh vad du är snäll, tack ❤️
Hur känns det på din resa?
Väntar på den insikten!
Snart kanske
Precis så är det! Jag har blivit så sårad, lögner, bedragen, blivit kallad då hemskaste orden och nu är allt mitt fel i separationen även hans otrohet! Och ändå tror jag inte att jag kan leva utan honom att jag älskar honom att nu när jag inte har honom så finns det ingen mening nånting. Jag ser plötsligt inget värde i mig själv utan honom! Det går inte att tänka klart.
En dag kommer du kunna se att han projicerade allt på dig för att du skulle känna skuld och köra dig i botten. En dag kommer du att se att hans ego och bekräftelsebehov egentligen var dålig självkänsla. En dag kommer du att inse att du är mycket bättre och värd mycket bättre. Det kommer att vara tufft, det kommer att göra ont, men det blir bättre och till slut inser du att du mår bättre utan honom.
Så var det för mig och jag har insett i efterhand att våra år tillsammans gick ut på att bekräfta honom på bekostnad av mitt eget jag. Nu har jag möbler och kläder efter mitt eget tycke, likaså umgås med människor som han inte behöver godkänna. Jag kan känna mig stolt över mina egna prestationer utan att han ska visa mig att han är bättre.
Tack Mis❤️ Jag känner ren skräck inför framtiden, min uppgift alla dessa år har ju varit honom.. Det är som om jag har fallit ner i ett svart hål och det gör ont och just nu tror jag inte jag kommer att klara detta.
Väl talat Mis. Så är det.
Fint Michael!
Tack J, du öppnade en ny dörr för mig i ditt inlägg, att det är befriande att det ligger hos mig… Oerhört bra formulerat. Den meningen tar jag med mig.
🙂
Det är framförallt tre tillfällen som ekar i huvudet; ”jag vet inte om jag vill mer”, ”jag vill separera”, och dagen hon tog sin kudde och täcke och gick. Plus alla känslostormar, slit mellan hopp och förtvivlan under det år som det här pågick. Fruktansvärt jobbigt. Sen alla tvivel, insikter och vända ut och in på sig själv. Handla annorlunda. Förstå känslor. Tyda tankar. Se mönster. Reflektera.
Samtidigt så har det hjälpt mig mycket att kunna använda egna insikter för att läsa vad jag har omkring mig. Se hur mitt ex projicerar. Mina barns mönster där dem kopierat mig. Hur min mamma fortsätter sin prägling. Och hur jag faktiskt kan välja hur jag ska hantera och känna. Och när så krävs, faktiskt påverka det som sker framåt så det blir annorlunda. Medveten tillgång till alla sinnen.
Nu med perspektiv så är det en märklig tanke att om jag och mitt ex gjort samma djupa resa och ses om 5 år så kommer vi att skapa ett helt nytt relationsmönster. Komplett annorlunda. Samma människor, men helt nya själar med nya förmågor.
I två år har jag kämpat med precis detta. Vet inte ärligt om jag har kommit till insikt ännu, men större delen av tiden i alla fall. Men det svåra är ju den där smärtan.
Underbar text idag som lättar i hjärtat❤ Kärlek till mig själv, för att kunna ge till någon annan.
Att se att jag inte kan ”hjälpa” om han inte vill eller kan förstå.
Att se att det ligger hos mig att jag vill ”rädda” honom…..
Fan…jag känner sån värme å kärlek…för en upptagen man. Har kämpat med känslor för honom i ca 2 år. Jag vet bättre. Förstår att det inte är bra för mig att känna såhär för honom. För vi ska ju inte vara tillsammans. Det vet jag ju. Men mitt hjärta och min själ verkar inte fatta!!! Jag vill vara lyckligt kär. Men ja…det är bara han som väcker såna här känslor hos mig. Djupa känslor, jag kommer inte undan dom. De finns bara där…och vi ses ju rätt ofta på dans och det håller i sig. Jag är ju en klok och vettig tjej tycker jag. Men inte känslomässigt. På det känslomässiga planet är jag som en jolle på öppet hav. Åker liksom omkring…och kämpar hela tiden mot den ena och andra känslan. Less…jag vill bara känna mig trygg, älska och vara älskad.
Så sanna ord i dagens text, men svåra att leva upp till. Jag vet verkligen.
När min exman lämnade mig var jag ett vrak som inte för mitt liv kunde förstå hur jag skulle kunna skapa ett annat liv. Det fanns inte. Tack vare olika former av stödverksamhet sedan tidigare förstod jag ändå ganska snabbt att allt handlade om mig, inte om honom eller vad han gjorde, utan om mig och vad jag ville göra.
Och då kom den fruktansvärda upptäckten; jag hade ingen aning om vad jag ville göra. Det kan låta bra att få göra som man vill, men har man aldrig funderat över det så är det rena skräcken. Till dig som är i början av resan – jag vet precis vilken ångest det ger att plötsligt tvingas leva för sig själv, utan för att hålla upp någon annan. Ens uppgift försvinner och man förstår inte vad man ska göra med sitt liv nu.
Ändå är det just det som är den enda vägen. Börja titta på sig själv, fundera vad man själv vill, se sina egna relationsmönster. Och tills att man vet det, testa sig fram och ha tålamod med att det kanske blir fel.
Efter att jag kommit till platsen där jag styr mitt efter liv infann sig tanken att det inte längre skulle finnas någon kärlek för mig. För nu när jag inte längre är beredd att förminska mig själv för kärlek, eller ta en annans projiceringar för kärlek (eller det jag trodde var kärlek) då trodde jag att det inte fanns kärlek för mig att få längre.
Det är så tydligt för mig hur denna resa verkligen är olika faser, är en process. Nu har jag kommit till nästa fas där jag istället känner tillförsikt till att jag visst kommer att fä uppleva den där kärleken utan krav förminskande eller att ta skit som inte är min. När den kärleken kommer vet jag inte, men den kommer.
Så fantastiskt bra inlägg idag! Träffar rakt i hjärtat och hjärnan. För mig var det en process. Jag började sätta gränser hemma för vad jag inte tolererade. Jag kände stor skuld för att relationen började brytas ned, det var jag som skapade oron och uppbrottet genom att kräva förändring. Jag mådde jättedåligt och kände mig självisk. Vem var jag att bryta upp familjen? Skadade jag mina barn? Berövade dem kärnfamiljens trygghet?
Sen började jag läsa på om psykisk och verbal misshandel, skaffade mig en samtalskontakt. Jag insåg att jag hade en traumatisk bindning (Michael skriv gärna mer om det!) till min man och vår relation.
Att vända fokus till sig själv är verkligen livsviktigt i resan mot att bli lyckligare, och fri. Jag måste kämpa med det varje dag. Så sent som i morse grät jag en skvätt och kände en förlamande saknad efter att ära frukost som en familj. Jag tyckte så mycket om hans humor och glimten i ögat. Men de ögonen kunde också vara svarta av hat och ilska och där satt jag fast med stora krokar i ryggen. Nu har de krokarna släppt, men endast för att jag inser att JAG inte förtjänar det som pågick.. Och att JAG har makten att förändra mig själv, inte honom. Men jag måste aktivt välja att lyssna på min egen röst varje dag, och det är inte lätt.
Jag befinner mig mitt i denna chocksmärta som du skriver om Michael. Visst har där funnits brister men brister som jag önskat att vi tog hand om tillsammans. Denna önskan delades dock inte & mannen lämnade för en annan kvinna. Själv står jag med den brustna drömmen om den hela familjen och har fastnat i det som ligger bortom min mljlighet att påverka. Så hur finner jag en väg vidare ur denna bottenlösa sorg? Jag vill ju en dag kunna öppna mig för en person som uttrycker ” jag finns här” med hela sitt väsen.
P