Mannen har inte levt ensam på många år. Det har gått ett par månader sedan hans långvariga förhållande tog slut (mot hans vilja) och han känner sig som ett jagat djur. Rastlös, förtvivlad, ensam, arg, uppgiven och otränad i att vara i sitt eget sällskap. Alltid kvinnan vid sin sida, barn nära, familj och vänner på besök. Sällan en lugn stund och nu är kontrasten så fruktansvärt påtaglig: tystnad! Han känner sig fångad av alla dessa ”varför?!”
Kvinnan är förälskad i en man sedan ett år tillbaka. Hon känner det som om han är hennes själsfrände: mannen som hon alltid har längtat efter! Känslorna är besvarade och hon borde vara överlycklig. Men han är gift! Varje månad ges hon nya löften om att det snart är dags: uttala orden om att han tänker skiljas från frun. Men han vill inte såra någon, utan vara den ”snälla killen.” Det är viktigt för hans självbild att få upplevas både av andra och sig själv som omtänksam. Tiden går och frustrationen ökar! Den förälskade kvinnan vill bryta kontakten, men förmår sig inte. Hon hör förnuftets röst ropa: ”Gå, gå, gå!!” Men alla dessa känslor som drar i motsats riktning.
Två berättelser bland hundratusentals andra! Finns det någonting annat som kan uppta våra tankar och känsloliv så mycket som relationer? En kärlek som inte utvecklades dit drömmarna längtade. När vi äntligen mött någon och som vi har de rätta känslorna för; och så ligger det samtidigt alldeles för många hinder i vägen!
Förälskelse och kärlek kan göra oss enormt fokuserade (och emellanåt förblindade)! Våra hjärnor tänker samma tankar om och om igen. Våra kroppar badar i ruset av VI. Upplevelsen av odödlighet. Konst, musik, film, böcker, bloggar… handlar nästan uteslutande om det: kärleken! Liksom förlusten av den!
Är det då så konstigt att vi kan fastna i den egna berättelsen? Enormt starka emotionella naturkrafter som kan sätta det mest balanserade förnuft ur spel. Det är lätt att bli en främling inför sig själv!
Vi behöver hitta och utveckla självempatin: rösten inombords som vill den egna personen väl: ”Det är ok att du känner som du gör.” Emellanåt säger och gör vi det icke smarta. Vi är människor! Och samtidigt har vi den enorma tillgången på insidan: vi kan lära från erfarenheterna. Vi utvecklas av händelserna när vi reflekterar och hittar nya stigar att röra oss på.
Det finns mer än det vi känner i ett olidligt nu. Livet är i ständig rörelse och en dag är det vi upplever som en förbannelse, endast ett smärtsamt minne som ersatts av oändligt mycket skönare upplevelser.
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 20/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
kloka ord som vanligt, men när den som blivit lämnad fastnar i att inte acceptera, inte slutar höra av sig, söker svar om och om igen som redan har blivit besvarade.. vad gör man som ”utsatt” då?
Vart går gränsen för trakasserier och att denne är ledsen?
//Jeanette
Jag har varit i båda lägren Jeanette. Både den som blivit utsatt som du nu är/blir och den som själv söker svar och förståelse för att man vägrar ta in vad som händer eller har hänt. Det är smärtsamt åt båda håll. Kanske om du hittar vägar för att hålla en tydlig gräns. Svara kanske på kontaktförsök en gång per dag/varannan dag en gång per vecka och håll sen fast vid det och var tydlig med det. Eller inte alls om det gränsar till trakasserier.
Att inte få kontakt alls när man lider är överdjävligt,men kanske den bästa och snabbaste lindringen om det är så att du är helt klar med din fd. Du ska tänka på att om han inte vill acceptera så kommer han att läsa in minsta lilla promille som en uppmuntran. Hjärnan blir inte sund när man tappar kontrollen på sig själv och det krävs ingenting för att det osunda ska få ta plats.
Jag tycker att det här är så fint forum och tack snälla Åsa för din syn på det hela. Hyser den största respekt för att bejaka båda sidorna.
Mitt dilemma är att jag har gett så mkt tid och energi på att bemöta och finnas där för att på ett fint sätt avsluta men..
mannen hör men lyssnar inte och nu har det gått så långt att jag får spärra konton, ta bort telefonsvarare osv… jag mår inte så bra själv i att inte bli lyssnad och respekterad.
Tack igen och uppskattar ditt långa fina svar.
Tänkvärt inlägg och just att hitta tillbaka till sig själv och bli bekväm i i sitt eget sällskap är en del i processen i livskrisen en separation kan utlösa. Tänker på låten Hello av Adele… och har det då gått 26 år så får man räkna med att det tar tid att bygga upp självbilden igen.
Jeanette:
Har varit i ditt ex skor. Och är delvis fortfarande. Det är svårt. Och om frågorna fortsätter komma så innebär de att de fortsatt finns även om du upplever att du svarat massor av gånger.
För mig/oss har två sätt varit framgångsrika:
– Hitta andra sätt att kommunicera kring dessa frågor, t.ex. mail där känslorna inte vara lika påkopplade.
– Bestäm tillfällen när ni pratar om dessa saker och då bestämmer ni att det stannar där.
Sen måste du ju självklart hitta din bortre gräns för vad som är ok. I det dock komma ihåg empatin och att inte säga till honom att ”gå vidare”, för det finns ju ingen sådan knapp att trycka på. Men förmodligen kommer du aldrig att kunna ge honom ”rätt” svar utan han måste också förlika sig med att allt inte går att förstå.
Pappa till.
Läser dina rader och det värmer i det jobbiga.
Det som blir en sorg utöver i att lämna är just att inte ha” dem rätta svaren” och stundom kommer bittersmaken av att jag berövas själv att gå vidare.Även om jag själv vet varför så sliter det att inte bli hörd och framför allt att inte själv få tiden att läka. Jag tror dessvärre att i mitt fall i detta inte kan göra mer, inte ge mer kommunikation för det skulle bara så frön av hopp.
Tack igen och vi alla står inför utmaningar i det som är så viktigt, kärleken.
J
Hej igen,
Glad om orden kan ha den effekten.
Två reflektioner när jag läser det du skriver:
1. Har du provat att kommunicera precis det du skriver till honom? Alltså utifrån din känsla här och nu snarare än kring själva separationen. Tänker att det kan vara så att han är blind för att du också har det jobbigt på olika sätt.
2. Är det verkligen ditt ansvar om han bygger förhoppningar utifrån din kommunikation? Kanske kan du tänka att du provar ge honom lillfingret och låta honom ta ansvar för att det stannar där.
Lycka till!
Jeanette:
Ett tillägg. Det jag skriver bygger på att jag antog att ni har barn ihop och därmed kommer att fortsätta ha någon sorts relation. Då tänker jag att uppgiften är att göra den relationen så bra som möjligtvis båda parter.
Pappa till,
Uppskattar dina rader, tack.
Nej, inga barn, utan vi började ses efter att han tog kontakt med mig efter många år. Vi hade en relation till varandra när vi var yngre men som inte blev något. I hans tanke var det en efterlängtad återförening där allt nu bara skulle rulla på men så var det inte för mig.
Jag tror att han hade bestämt sig dag 1 och att det sen inte blir så är hans enorma besvikelse.
Han ser dig själv som ett bra parti åt mig, att vi passar perfekt osv osv medans jag inte alls känt så.
Så nej, jag behöver inte odla någon fungerade kontakt vilket är hans förtret, han verkar inte alls vara överens med det.
Nu har telefonen ringt hela påsken, han ringer varje dag trots att jag inte svarar… känner bara att jag skulle må bättre om han slutade.Mina nära och även jag själv inser att han har andra bekymmer som han skulle behöva få prata med någon om.. han är manisk i sitt sätt och det visade sig mkt snabbt.. det ledde till att jag inte ville vara i nån relation.
Jag tycker att repekt är helig i alla avseende och i detta finns inte det, kan bara hoppas det ebbar ut snart.
J
Aha, då förstår jag, då är det annat läge enligt mitt sätt att se. För min del har vetskapen om att vi kommer att ha en livslång relation varit helt avgörande, den gör det värt att kämpa för att göra relationen så bra som möjligt.
För dig är det annorlunda tänker jag. Du kan på ett annat sätt välja bort. Och känner du att den relation ni har inte innebär ömsesidig respekt eller tar mer energi än det ger (vilket den uppenbart verkar göra, just nu iaf), då ser jag inte vad skälet är att fortsätta. Och det du beskriver låter ju snarast som stalking tycker jag.
Pappa till
Du har helt rätt i att OM man ska ha en livslång relation pga av barn så är det livsviktigt, då får man kämpa tills man hittar en lösning.
Och tyvärr så faller inte benämningen ”Stalker” långt från det jag går igenom just nu, hoppas det snart slutar för det tär mer än man kan tro.
Tack för alla fina svar och tankar, det värmer.
/Jeanette