Jag skriver ofta om det, liksom många andra: betydelsen av att känna sig själv. Men vad betyder det egentligen? Förutom någonting som låter förnuftigt och kanske t.o.m. lite slitet.
Föreställ dig att du skall ut på en långsegling (ensam) – problemet är att du inte har en aning om hur man kryssar, revar segel, läser av väderförhållanden, navigerar… Vi har ett litet problem!
Nu lyckas i och för sig många ta sig igenom livet utan att känna den egna personen över huvud taget. Men så har vi också en värld som inte bara är en skön eftermiddag i solen.
Visst hade resan över havet varit angenämare om vi visste hur det fungerade? Säkerligen också livsavgörande med kunskapen.
Att känna sig själv ger:
- Empati: vi har förmågan att känna smärta och drömmar i oss själva – igenkännande varelser känner med allt levande.
- Förmågan att sätta gränser: säga nej till personer och situationer som kan skada. Kännedom om det egna jaget = självempati.
- Vi ser saker som de är utan att ljuga för oss själva. En klar utblick gör att vi kan förändra omständigheterna till någonting bättre. Kan t.ex. alkoholisten bli fri från sitt missbruk utan att säga: ”detta är vad jag utsätter mig själv för!”?
- Förmågan att se bortom ett nu som verkar hopplöst – personen på havet som enbart sett vatten, vatten, vatten i veckor, vet vädersträcken och att land finns ett visst antal sjömil bort. Det ger beslutsamhet och hopp även när krisar sig. Bli bekant med din jagkarta!
- Självkännedom som strömmar från förnuftet och hjärtat gör oss kärleksfulla, överinseende med brister i andra och oss själva. Förmågan till sunda beslut ökar med många, många procent.
- Vi känner mening, samhörighet, kärlek och sammanhang. Behöver jag säga mer?
Hur kan en självkännande handling se ut för dig en dag som denna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hej.
Jag har precis börjat med rosenmetoden – där jag får känna mig själv på djupet. Inget göms undan. Allt kommer fram – allt eftersom…det är en utbildning till rosenterapeut – där man under ca 5 år, själv får göra resan man senare ska hjälpa andra till att göra. Väldigt livsbejakande. Skönt att oxå veta – varför jag gör som jag gör.. <3
Älskar dagens text,Michael <3
Blir varm i kroppen när man känner sig "hemma" i en text och nickar instämmande.
Har nyss tackat nej till en inbjudan till ett evenemang,där jag känner att jag inte skulle känna mig hemma alls,inte en miljö som jag skulle känna mig bekväm i och nu känns det helt rätt i maggropen.
Dagens självkännande handling mot mig själv 🙂
Det är så skönt att läsa detta inlägg och då kunna konstatera att jag iaf är på väg mot att känna mig själv. Resan påbörjades väl så smått för snart 3 år sedan när jag började sätta ner foten gentemot en del energitjuvar. Men som alltid, vägen är inte alltid rak utan tar ut sina svängar och ibland har de där svängarna kanske gjort en gir åt fel håll också. Men försöker se det som at det är svängar som behövs för att jag ska få den lärdom och kunskap om mig själv som behövs. Bara de sista veckorna har varit omtumlande för nu har jag fått professionell hjälp också…och helt plötsligt inser jag en massa om mig själv bara genom att få prata av mig. Trodde aldrig att det skulle bli riktigt så omtumlande som det faktiskt blivit.
tack för ännu ett underbart inlägg som definitivt gav mig jättemycket såhär på förmiddagen.
Att känna sig själv innebär inte att jag alltid kan ta ett balanserat, och ”rätt” beslut, utan det handlar om att stödja sig själv i alla situationer. Att kunna säga både ja och nej till sig själv och andra. Men vad är det då som gör skillnaden, i att känna sig själv i teorin, att tänka och säga rätt saker, men som inte är förankrade i hjärtat, och svåra att hitta och följa när vi är känslomässigt ansträngda/blockerade?
Ofta tänker man”oh nej nu gjorde jag sådär igen som jag lovat mig själv att inte göra”. Vi faller tillbaka, det gör alla, vår utveckling går alltid framåt, men som en spiral. Stödet till dig själv kommer inifrån oss själva, när vi har gett upp kampen om att gära ”rätt”. Att försonas med sig själv är en stor frihet. Att släppa taget och känna tryggheten i att se bortom det som händer här och nu är att känna sig själv. Att hela tiden stödja sig i tanken; jag är på väg……jag förstår varför det blir så här, just nu. Att inte kunna ta stora beslut förhastat är också ett slags beslut man inom sig tar. – jag gör det snart när jag är redo!!
Tack för ett jätte bra inlägg som ger insik och hopp och tro att jag är på rätt väg. Seglar åt rätt håll alltid en början..
Jag vet inte hur det känns att känna sig själv, jag har aldrig tyckt om mig själv. Blev lämnad för 5 månader sen av mitt livs kärlek och det har tagit mig så hårt och jag känner att jag har så svårt att släppa honom fast han verkar ha gått vidare för länge sen. Men klarar verkligen inte av att släppa honom känner jag. Vet inte vad det är som håller mig fast. 🙁 Men släppa honom verkar omöjligt. Jag älskar honom fortfarande även om hans känslor är bort sen ett tag tillbaka.
Tänker på honom mycket av min vakna tid och jag försöker hålla koll på vad han gör. 🙁
Ingen aning hur jag ens ska kunna komma över honom, en del av mig vill aldrig göra det för då är han bort för evigt, fast det är han väl redan 🙁
Så jobbigt att veta att han inte känner någonting när han ser mig. 🙁
Själv vill jag bara springa fram till honom och krama och pussa honom. ;-(
Jag kände så som du beskriver för en man som lämnade mig för drygt 10 år sen. Jag trodde då att jag aldrig skulle komma över honom, att det inte fanns nån lika bra och jag hade kunnat offra vad som för att få honom tillbaka.
Det tog tid, jag hoppades och försökte hålla lite koll. Samtidigt gick livet vidare och sakta med tiden så blev det mer och mer distans. Lev ditt liv och gör det du vill som inte innefattar honom och se att det går och så småningom blir hur bra som helst.
Idag skulle jag inte ta tillbaka den mannen om han så bävade och bad så saker ändras..både känslor och personer.
Kram
Ps. Det tog inte 10 år 😉 Men kanske 1 eller 2, men det blev lättare och lättare. Tror första året är värst och speciellt när det är nytt!
Det är ju honom jag vill vara med och som jag planerade framtiden med.
Jag gjorde ju vad ville förut med när jag var med honom.
Jag kommer alltid att få dras med honom då hans pappa är gift med min mamma och bor i trappan bredvid min. Och han bor 50 mil bort så när han kommer hit och hälsar på så är han här minst 1 vecka och då sover han hemma hos dem.
Han är förresten häruppe nu. Åker hem på torsdag.
En självkännande handling idag -för mig- är att stå kvar i mitt ”nej tack” till att vara i min medberoenderelation.
Jag vill vara i de goda energierna om jag öht ska vara i en kärleksrelation.
För… i mitt liv behöver jag inte fylla ngt tomrum. Det finns inget numera.
Tack.. Din blogg Michael, har satt sig tom på cellnivå !!
Du har fått mig att komma tillbaka till mitt goda liv.
❤
Äntligen ”vågar” jag sätta gränser i relationssituationer, där jag känner att såhär vill jag inte ha det. Exempel: Killen som jag träffade på en dejtingsida, där vi kom fram till att vi ville lära känna varandra mer. Jättespännande och roligt. Men… Han fortsatte hänga på dejtingsidan istället för att svara på mina sms. Tack, men nej tack! Det passar inte mig. Har ingen lust att vara med i en tävling.
För mig har ”känna mig själv” inneburit att stanna upp, känna efter vad jag vill, att andas och leva nu. Inte leva i det som varit eller vad som kommer hända, utan här och nu! Sätta gränser för mig själv och genom det respektera mig själv. Det är svårt att göra allt detta när jag inte gjort det på många, många år (egentligen aldrig) men när jag väl nådde dit så var det som att en ny dörr öppnades för mig. Jag kan idag känna mig genuint glad och lycklig över livet, vet inte när jag gjorde det sist!
Tack för ännu en bra och berörande text!
haha känner igen mig i dagens text, och det är inte jobbigt att säga nej när man vet att man inte hör hemma eller känner sig hemma….det är när varje fiber i kroppen skriker ta mig kyss mig som som det blir jobbigt att vända sig om och gå sin väg innan det hänt ngt för att jag vet att killen kommer att krossa mitt hjärta om han får schansen!!!! och jag tycker om mig jag älskar personerna jag jobbar med och får en utveckling i lagom takt och överraskningar som är både utvecklande, sorgliga och roliga…….jag kan känna empati för en situation en annan har råkat i även om jag inte själv varit i samma läge, för jag älskar min familj och mina vänner…….och det är inte alltid en självkännande handling accepteras av samhället och dem runt om kring dig, så min handling är att våga ändå!!!!! tack M 😀