En man är på väg hem från jobbet en solig augustikväll. Det är en jämn fin landsväg och han drar på i 80 km i timmen även om det är 70 enligt skyltarna. Han är ju mannen med koll som kört här tusentals gånger och kan varenda sväng. Att samtidigt manövrera med mobilen är för honom ingen konst. Livet är kort och han har mycket att hinna med. Ett meddelande och skicka är en enkel match. För flickan som är på väg hem till en kompis, kommer livets solnedgång snart att ta vid, då närvaron hos en man med driv inte är där den skall vara.
Jag använder ordet regelbundet i mina blogginlägg: att vara närvarande. Nu är ovanstående exempel extremt, men det har hänt och kommer att fortsätta flera gånger till. En bristande närvaro som kostar ett barn livet. Liksom våra relationsliv, därför att vi inte fattar förrän det är för sent.
Vad betyder det egentligen? Närvaro! Är det inte bara någonting som det pratas om på yogapassen, någon inspirerande föreläsare för att kickstarta arbetsgruppen eller som kvinnor använder för att klaga på sina män:
”Du är aldrig närvarande!”
Om vi inte lär oss innebörden av att kommunicera, fysiskt och spirituellt beröra, dumpa fixarmössan som ständigt skall på när hon uttrycker känslor (som faktiskt handlar om att vi inte står ut med vår egen noll koll), lyssna utan att försvara, mötas i ögonkontakt, ett tonläge som ger tillit och trygghet i att kunna säga:
”Vet du vad? Jag har ingen aning. Detta är en blind fläck för mig som jag behöver jobba med.”
Vi måste inte alltid vara skarpa och kompetenta, även om vi tidigt stöptes i formen: hög prestation är lika med respekt och portionerad kärlek. Bryt betingningen! Automatiken som ställer till det.
Hur är du att vara nära då du är närvarande?
P.S. Jag vet att det även finns kvinnor som behöver jobba med relationsnärvaro.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Är det att lyssna och bekräfta någons tankar och känslor? Att bara vara nära? Att stå kvar? Att inte lämna ensam, som man på ett sätt oxå gör när man påstår att man sitter på alla svaren. För att man så gärna vill ge svar. För att man tror det skapar trygghet. Men att istället sätta sig bredvid och bekräfta att frågorna finns och är viktiga att lyssna till. För bakom frågor finns känslor och behov. Längtan…
Precis så… Så fint skrivet Petra.
Kram
Du har bra inlägg. Fundera på hur du ska nå ut till dem som bäst behöver läsa dina inlägg; männen.
Nästan allt du skriver känner jag igen mig i. Berör rakt in i hjärtat, vissa inlägg mer än andra, tex den i veckan med en liten fågel i handen.
Otrohet, fortkörning dom överdel till min skuld, för hennes ville hem till mig, porrsurfande, och översittare mm mm
Jag som normaliseras allt, men så kom det en punkt, och jag lämnade. Har varit en tuff resa men blir dag för dag lättare, psykolog kontakt och dina fina texter har hjälpt på vägen. Mycket möjligt att jag bokar in samtal i höst hos dig, när min psykologkontakt avslutas
Tror att dina inlägg hjälper så många människor
När jag är närvarande finns jag verkligen där, med varenda cell, all min klokhet och alla min förvirring och mina frågor. Jag låter den andre se djupt in i min själ om den vill, och vill få samma tillgång till honom/henne. Jag har ofta hört att jag är ’modig’, men att öppna mig på det sättet skapar ett utbyte som jag verkligen behöver i livet, så det handlar inte så mkt om mod, mer om att se till att få den näring jag lever på. Behöver fortfarande jobba på att inte presentera för många ’svar’ när andra visar sig svag eller behövande inför mig, och att lyssna ännu mer ickedömmande.
Jag upplever att andra kan skrämmas av närvaro. Vi är så vana vid våra masker att många har glömt hur man tar av dem, liksom. Eller så vill man gardera sig mot fler emotionella sår. Eller så har man lärt sig att det äkta jaget inte räcker, så man jobbar hela tiden på att upprätthålla något ’bättre’. Gärna är det en blandning av allt. Detta är döden för närvaron, för det är omöjligt att verkligen lära känna (och älska) en sådan person. Det blir ett moment 22, vi håller upp masken för att inte göra oss sårbara, och så gör det relationen så svag och obetydlig att vi till slut står där bland ruinerna och ’blöder’, än en gång, ogh förstår inte varför. Ja, närvaro gör oss också direkt sårbar, men jag tror det är ändå enda vägen framåt.
Att vara närvarande med en kvinna är att vara med i samtalet, lyssna och försöka förstå, visa att man bryr sig och mena det, ställa upp i vått och torrt, göra sig fin, hålla hand, inte titta med attraherande ögon åt andra kvinnor, inte porrsurfa… Detta är en prövning för många män. Inklusive mig. Jag tycker att lite distans också kan vara bra. Annars blir man ju som ett plåster på varandra, och det slutar aldrig väl. Man ska iaf inte ha ångest om man åker och träffar vänner en dag i veckan.
Det är härligt att jag faktiskt mår bra nu. Och har gjort flera dagar i rad. Från att gråta hela dagarna till att skratta och bara gråta en gång per dag! Wow!!
Men va underbart Johan!!! Blir glad av att läsa det! 😀
Tack Petra35! Men det kommer en svacka snart igen. Men hoppas den inte är lika djup och lång som det vart tidigare. Men första gången nu som jag vart uppriktigt glad! 🙂