Stanna upp för ett litet ögonblick en tisdag som denna och fråga dig själv: vad skänker mig lugn i sinnet? Vad gör mig inspirerad? Vad kan jag göra som innebär att jag går utanför min normala bekvämlighetszon? Finns det någonting som du under en längre tid har försökt undvika, men som vore bra för dig att utmana?
Vänta inte på de rätta tankarna och känslorna, utan agera så att den sköna känslan kan sprida sig.
Ring upp en vän eller familjemedlem och föreslå en lunch/fika. Sätt dig på ett kafé efter jobbet och läs ett par sidor i en bok eller bara gör ingenting. Skriv ett meddelande till någon som står dig nära och berätta hur mycket han eller hon betyder för dig.
Boka tid på ett träningspass som du inte har varit på tidigare. Berätta för dina barn vad du drömde om när du var i deras ålder. Formulera för dig själv vad som är av verkligt värde i ditt liv. Vilken slags människor som ger dig energi och vilka som ska få betydligt mindre av din tid. Agera så att styrka kan ta utrymme i din kropp!
Vad är av verkligt värde för dig? Vad är absolut nödvändigt för att du ska kunna känna dig lycklig?
Det sköna tillståndet kan ligga några kvarter bort, ett meddelande kan öppna dörrar och förmågan att avstå det som sänker ditt självvärde finns inom räckhåll.
Ta fram mobilen och skriv i anteckningarna: ”jag behöver…”
”Det som är icke förhandlingsbart för mig är…”
Jag önskar dig en skön dag oavsett var du befinner dig min bloggvän!
Vilket kärleksspråk pratar du? Webinar den 10 januari klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Tack för påminnelsen! Just nu vet jag tydligt vad min utmaning är…
Vad är icke förhandlingsbart för mig? Ja det kan jag nog svara på idag. Jag vet vad jag inte vill ha. Men samtidigt så har jag svårt att lita på min magkänsla. Är det jag som inte kan kompromissa? Är det jag som inte kan ta emot kärlek? Varför väljer jag att leva som singel när han sager hur mycket han tycker om mig? Men varför bråkar vi bara? Varför ska han hela tiden tycka så mycket om mina val, som kläder med mera? Varför gav han mig en gång en örfil? Varför ska han alltid göra slut pga meningsskiljaktigheter? Detta är inte förhandlingsbart egentligen, ändå har jag så svårt att lita på magkänslan till hundra procent. Jag tvekar…
Jag behöver min tid. Jag behöver få känna att jag kan styra över min egen tid. Jag behöver få känna att jag kan slippa dåligt samvete för att jag väljer att sitta hemma och bara vara hemma för att mina ungdomar är ute på äventyr en fredag eller lördagkväll. Jag vill vara hemma för att finnas till hands. Men för honom är det konstigt. Dem är ju ändå inte hemma. Jag blir så kluven… Något fel på mig?
Men jag jobbar på att stå upp för mig själv. Att vara med mig själv är nog det jag behöver!
Vad är icke förhandlingsbart för mig? Ja det kan jag nog svara på idag. Jag vet vad jag inte vill ha. Men samtidigt så har jag svårt att lita på min magkänsla. Är det jag som inte kan kompromissa? Är det jag som inte kan ta emot kärlek? Varför väljer jag att leva som singel när han sager hur mycket han tycker om mig? Men varför bråkar vi bara? Varför ska han hela tiden tycka så mycket om mina val, som kläder med mera? Varför gav han mig en gång en örfil? Varför ska han alltid göra slut pga meningsskiljaktigheter? Detta är inte förhandlingsbart egentligen, ändå har jag så svårt att lita på magkänslan till hundra procent. Jag tvekar…
Jag behöver min tid. Jag behöver få känna att jag kan styra över min egen tid. Jag behöver få känna att jag kan slippa dåligt samvete för att jag väljer att sitta hemma och bara vara hemma för att mina ungdomar är ute på äventyr en fredag eller lördagkväll. Jag vill vara hemma för att finnas till hands. Men för honom är det konstigt. Dem är ju ändå inte hemma. Jag blir så kluven… Något fel på mig?
Men jag jobbar på att stå upp för mig själv. Att vara med mig själv är nog det jag behöver!
En stor kopp latte vid havet och tänka på vad jag ska uppnå för mål med nära och kära detta året!
Tack för påminnelsen! Just nu vet jag tydligt vad min utmaning är….
Tack för dessa ord
Mitt liv sker här och nu, jag har äntligen insett att jag är ansvarig för min lycka och mitt välmående. Ingen annan ska nånsin mer få bestämma var mina gränser går eller få styra mina val eller mitt liv.
Jag känner mig så ensam och tom, tom på ord och ork. Vad är det jag ska känna och säga när min man inget från mig vill ha?Vi lever bredvid varandra och får logistiken att gå runt år efter år. Men när ska han se mig. Hur många år av ensamhet ska man stå ut utan att ge upp för lätt. Mina barn är det enda lyckliga vi har. Vi är olyckliga på var sitt håll. Vårt äktenskap har aldrig varit levande. Så nej jag vet inte hur jag ska bli lycklig igen, le igen och känna närhet igen. Jag kan inte få mig själv att må bra igen. Jag skriker inombords och gråter utanpå och ler däremellan… för man ska ju skatta sig lycklig som har allt…
Det är nog genom att alltid försöka vara ärlig och sann mot mig själv och andra. Att våga känna. Att våga berätta vad jag känner. Att stå upp för mig själv och det som är viktigt för mig. För det jag är mest rädd för är nog inte att vara singel resten av mitt liv. Utan det är nog att tappa kontakten med vem jag är och vad jag står för. Vad som är viktigt för att jag ska kunna vara jag. Så mycket jag som det går att vara. Sen är det ju så att man utvecklas hela livet, men jag behöver känna att jag är på rätt väg. Följer den väg som känns rätt för mig att gå. Även om jag ska gå den utan en partner vid min sida. Just nu känner jag mig väldigt dragen till att lära mig mer inom kost, träning, massage och det här med medveten närvaro. Och den andliga biten drar också i mig. Jag vill ta hand om mig själv nu, och samtidigt inspirera andra att ta hand om sig själva. Det här att lyssna på mig själv, stå upp för den jag är och hitta min mening…DET höjer mitt självvärde just nu.
Man utvecklas som människa förhoppningsvis hela tiden, lär sig att tycka om nya saker och kan förändra sitt beteende till viss del, men det är precis som du säger, viktigt att behålla sin värdegrund som man tror på och det som gör en till den man är! Viktigt att inte tappa bort sig där!
Kram
Vilsen…vem det än är, ex, arbetskamrat, barn kollegor mfl så umgås med sådana personer som ger dig ro, energi, lycka, välbehag mm. Minimera tiden med personer som inte ger dig detta.
Av egen erfarenhet så vet jag att det är väldigt tufft att börja lyssna på sitt hjärta/intution/magkänsla/ditt högre jag/din inre röst…kalla det vad du vill.
När hjärtat säger att du exempelvis inte orkar mer! Kropp och själ säger stopp!! Utmattningen står och knackar på din dörr! Så lyssna på ditt hjärta…vad vill jag, vad mår jag bra av, när skrattar jag och med vilka, vilka intressen har jag, vad inspirerar mig mm. De första svaren du får…följ dem.
Att börja dansa nya steg i dansen gör att partnern måste se upp så hen antingen tillåter dig dansa själv vid hens sida eller själv också blir nyfiken på att lära sig de nya stegen du vill dansa. Gör hen inte något så dansa själv!
Detta kan låta väldigt tufft!! Och jag erkänner att jag inte hade klarat av att få höra det, eller inte förstått detta för några år sedan! Om din partner på något sätt är otrogen mot dig….så är det du som är otrogen mot dig själv! Lägg alla energi och blickar inåt för någonstans har du börjat tänja på dig själv, din självaktning, ditt självvärde, din självbild, lagt dina intressen åt sidan, slutar skratta, mm. Du behöver inte leta i ditt mörker efter svaren…börja med att dansa dina steg….efterhand kanske du upptäcker rädslor som hindrar dig att dansa så som du vill….utmana dessa rädslor vilka de än är. Är de för tunga/mörka/hemska ta professionell hjälp.
Min teori är att rädslor har en gång varit befogat, en överlevnadsinstinkt för att klara av något som varit ännu sämre, ångest är enormt fruktansvärt att få, man är rädd för att bli rädd, men rädslor tas bort genom att utsätta sig för dem…följ hjärtat och använd intellektet för att ’trolla’ bort rädslor som är obefogade.
Acceptera att du inte alltid är perfekt på alla vis och var bara den unika människa just du är för du är en unik människa.
Tack Anna K!
Tack Anna K!
Det som inte är förhandlingsbart för mig är en partner som inte släpper in, tar egna beslut gällande relationen sedan pang det är över igen..Nåja jag har ett egenvärde, mig själv familj jobbet vänner. Jag vill ha ärlighet och djupare relation än med en människa som är känslomässigt amputerad i vissa situationer.
Carolina! Jag känner igen mig i det du skriver. Bredvidliv och längtan efter kärlek från den man valt att leva med men relationen har stagnerat. Det saknas kommunikation. Jag och min man separerade i augusti – ett gemensamt beslut för jag hade ingen ork att uthärda hans beteende mer.
Mitt råd – som jag ångrar att jag inte gjorde – är att prata med honom om hur du känner! Lyssna av honom och försök hitta var ni går vilse mellan varandra. Det kan ju finnas missförstånd som går att räta ut och förändra ert liv. Gå till en familjerådgivare och prata om ni inte kan hitta ord mellan er. Gör det du kan och låt inte livet gå på som nu.
Om ni känner att en separation är nödvändig – bestäm att ni tar en paus från varandra för att känna efter var ni står i era känslor gentemot varandra. Bestäm också en tidpunkt när ni ska träffas för att prata om hur ni känner efter den tiden. Vi bröt direkt och jag ångrar att vi inte skapade en möjlighet till eftertanke och att känna efter om separation är det rätta. Vi hade stagnerat och fann varken glädje eller ord till varandra och en paus utan nya relationer inblandade hade gett oss möjlighet att fundera över den andras betydelse i sitt liv.
Kloka råd du ger! Klokt att inte rusa iväg i 190 km/h, utan att stanna upp och reflektera också! Tar någon månad att känna och tänka efter vad man vill med sitt liv efter att ha levt i en jobbig relation.
Kloka ord Essie!