Kvinnan är förtvivlad: ”Jag trodde att han var mannen i mitt liv! Och jag kvinnan i hans! Han sa fram tills bara för ett par dagar sedan att han älskade mig! Nu har han avslutat vårt förhållande. Vad gjorde jag för fel!?”
När en relation tar slut vill vi hitta förklaringar. Så väldigt mänskligt! Vi söker med ljus och lykta efter svar, och pekar ofta ut partnern eller oss själva som skuldbärare.
Inzoomande gällande vems felet är, tar över våra tankar. Beroende på personlighetsdrag så analyserar vi och lägger hela bördan på vår oss själva – vi är vad jag kallar ”inåtpekande”:
”Det var min svartsjuka som gjorde att han lämnade mig.”
”Jag drar alltid till mig fel sorts män!”
Eller så är vi ”utåtpekande”:
”Det går inte att lita på kvinnor!”
”Hon hade psykiska problem.”
”Det är hans uppväxt som gör att han inte kan ha en relation.”
(Vissa av påstående må vara sanna, men de hjälper oss inte på längre sikt).
Den utåtpekande personligheten ser sällan eller aldrig några fel inom sig själv och duckar inför den egna spegelbilden. Obehag kan hållas på avstånd genom höga emotionella murar.
Den inåtpekande har en helt annan infallsvinkel: ”Allt är mitt fel!” Vi riskerar att hamna i klorna på det egna dömandet och blir vår egen skoningslösa åklagare.
På många sätt har den utåtpekande personligheten det lättare, eftersom han eller hon inte behöver se sig själv och bristerna som bor därinne. Problemet är bara att det egna beteendet hamnar i replay. Gång på gång!
Inåtpekande personer glömmer ofta ett par saker: den andra partens del kring varför det tog slut. Eller att den f.d. partnern i kombinationen vi inte var den rätta – två i sig neutrala och ofarliga ämnen som blandas kan bli ohört giftiga.
Vissa relationer är inte menade hur ont det än gör inom oss. Kom ihåg att alla möten har någonting att lära oss om jaget.
Det är stort och moget att vända blicken inåt och ha styrkan att kunna se sig själv, men när det går över i ett ältande som bryter ned är vi på fel spår.
Frågan blir: hur kan vi se och få insikter utan att trycka till kvinnan/mannen framför spegeln?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Narcissism och härskartekniker – webinar den 19/1 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Ja var lägger vi skulden helt enkelt?…
Min man tar på offerkofta ”-Det är VÄL mitt fel som vanligt” !! och där dör ju all form av samtal.
Han har varit väldigt orättvis mellan våra barn/dina och mina. Mes och curling med sina och hård mot mina.
Är det MITT fel???
Jag var med om precis det som ovan sägs….ena dagen stor kärlek, ett liv som planeras ihop tills vi för…..nästa dag allt borta med orden att jag var för verbal……
Har aldrig känt så starka känslor för någon man och han tillåter inte ens ett samtal!! Bara lämnar mig med skuld och tusen frågor. Detta hände för ett år sedan och fortfarande undrar vad varför en människa som varit så nära kan vara så hemsk??
Jessica, blir tårögd när jag läser det Du skriver…..och jag förstår vad det nöter! Jag har i princip det samma i ”min ryggsäck” sen ca 6 månader tillbaka! Magisk kärlek i fyra år och orden -jag vill leva med DIG, -tänk att det blir VI! Påkommen för tredje gången…..ja, för tredje gången, vände mig då ryggen med ett svek som sitter djupare än djupast! Inget bemötande mer än -jag förstod inte VAD jag hade via tfn…..med hon sittande bredvid…..
Ja Helene…..vad är det för människor vi råkat på?? För mig är det så svårt förstå hur man kan såra en annan människa så illa! Oavsett om känslor tar slut eller mam inser det inte var vad man trodde, måste man väl kunna vara så rakryggad att man säger det….inte bara slå igen dörren framför näsan! Och sen vägra prata!! Har aldrig tidigare träffat någon människa som straffat mig med tystnad…..det är det värsta jag varit med om…
Samma för mig, först efter 7 år. Sedan något liknande i en ny relation, han stängde iofs dörren helt först efter att ”avslutande” samtal. Men i den senaste hade vi inte haft något eg dåligt alls och tittade på flera hus tillsammans 2 v innan. Sen försvann luften?!
Det var inte ens jag som initierade gemensamt boende….
Men den sjuåriga relationens abrupta slut har satt djupa spår i min själ. Dessutom kallade mina barn honom för pappa.
Tråkigt men ändå skönt att det ibte bara är jag som har upplevt liknande
Flyktbeteende.
Det är hemsk Jessica, fullblodsegoister kan man benämna dom med!!! I mitt fall kan jag ”köpa” att bli lämnad, men inte att bli sviken på detta sätt efter allt som har sagts, gjorts och upplevts…man kan ju undra om tryggheten med allt vad den innebär och leva kvar som i ett fängelse med GPS är viktigate än att leva vidare med (hans ord) ”sitt livs kärlek”!? Man stänger inte dörren som dom har gjort, för kommunikation är det viktigaste för att klara av att gå vidare!Även fast det inte är någon tröst och särskilt lätt så får vi tänka när det är tungt, att dom har det nog tyngre på sina axlar! Kram
ältandet är en vanlig sak, men hur länge brukar det hålla på? kan man bestämma att sluta eller måste det få ha sin gång? Detta är ett jätteintressant ämne och stämmer in på min erfarenhet enormt!
För att inte trycka ned sig själv i spegelbilden kanske det kan vara bra att dels försöka förstå de tankar som ligger bakom vissa känslor och dels ha empati om sig själv.
Jag tänkte länge empati med honom….att han nog var med sig massor av tunga saker….men detta ångrar jag nu. Tror att pga av försöka ha förståelse för hans agerande har jag inte lyckats ta mig ut på trots lång tid. Idag är jag arg och tycker att oavsett vad som ligger bakom behandlar man ingen människa med tystnad!!
Jag tror att män som råkar ut för starka kvinnor och har en taskig relation till sin mamma drar sig in i sitt skal. Vet inte om det stämmer. Att bli bemött med total tystnad tänker jag beror på rädsla och att det inte finns en genuin kontakt med sina känslor. Att våga vara möta sig själv och vara ödmjuk är så svårt. Att analysera och reflektera kan bli ett ältande. Att sätta ord på sina tankar och att ha människor runt omkring som verkligen förstår dig samtidigt som de vågar utmana dig. När man går igenom kriser och utvecklas så känner jag att en del människor blir rädda och inte förstår mig längre. Kanske är det så att vi behöver dem som ser mig med nya ögon ibland. Den sk bästisen blir kanske mer än känning än nära vän hur sorgligt det än må vara. Hänger ni med i mitt tänk? Var ödmjuk emot er själva och fortsätt sätta ord på era tankar och känslor här. En spegling för mig. Tack❤️❤️❤️
Min erfarenhet är att ältandet får ha sin gång och sedan klingar det av. Jag kunde i alla fall inte bestämma mig för att sluta utan det behövde få värka ut. Nu har det snart gått två år sedan jag blev lämnad och först nu känner jag att jag inte har behov av att prata om honom längre. Såret är inte läkt men jag söker inga förklaringar längre vad gäller honom utan jag har flyttat fokus till mig själv och söker snarare förklaringar hos mig själv och varför jag inte vågade stå upp för mig själv osv. Det är svårt att inse att det aldrig kommer att komma en förklaring eller något samtal med honom som gör att det blir ett avslut som känns värdigt osv. Jag har fått inse att vissa personer gör såhär men det har inget med mitt värde att göra. Svårt är det och vissa dagar är fortfarande jobbiga med bakslag osv men jag jobbar på det och tiden hjälper mig. Styrkekram till alla som kämpar. Det blir bättre.,
Jag tror att ältande INTE är bra i längden. Insikten och acceptansen att man inte kan (eller ens behöver) få svar på på allt är mycket bättre. Ältande leder i längden ingen vart.
Jag valde efter påtryckningar av mina barn avsluta den relation jag haft för den var inte sund. Jag slets länge mellan passionen och det faktum att jag aldrig skulle bli mer än så. Mitt behov att behöva känna blev som en drog och jag normaliserade hans destruktiva beteende. Försökte se att jag behöver bara förstå varför han säger och gör så fixar vi det.
Jag förklarade att detta är mer rättvist mot oss båda. Att avsluta innan vi sårar den andre, vi kommer bara lura oss själva och ha två olika liv som aldrig möts. Det var otroligt smärtsamt men jag sa att skiljas när vi har respekten för varandras visioner i livet är viktigare. Han vill ha sexuella pch passionerade möten men jag vill även känna att vi kommer utveckla oss mer, flytta ihop eller göra mer i hop med mina barn. Men han orkade inte med barnen så jag var tvungen att välja det som för mig och barnen framåt.
Sen uppbrottet har jag upptäckt att min känsla att det fanns ”fler” och hur han skrivit om saker som rör oss öppet med ”lustfyllda kvinnor” på sociala medier och jag har hela tiden vetat av hans intresse för porr. Så jag lämnade en som inte förtjänade min kärlek, än om jag inte visste det då i samma utstäckning.
Men än om dagarna känns lite tunga så är jag så lättad över att vi aldrig hann ”såra” varandra och jag kommer ta med allt det positiva livet med honom lärt mig och bara vara positiv i mina tankar mot honom. Tänker inte ödsla någon energi på bli bitter utan nu är jag fri och jag valde att värdesätta mig och barnen högre. Det betyder att jag är på rätt väg och han får trösta sig med dem han haft hela tiden.
Jag tänker att det är viktigt att söka i oss själva varför vi blir ledsna, arga, bittra etc och göra ett val. Se vad som för oss framåt mot våra drömmar och mål.
Jag vågade lämna det destruktiva och bevarar det positiva i minnet.
Jag reser mig, borstar bort smutsen och fortsätter framåt med ny styrka och nytt mod.
Bra jobbat!!! Och helt rätt inställning!
Tack! Jag tänker att hur jag väljer att se på det kommer avgöra hur jag får det i morgon. Så valet att se positivt på framtiden och känna kärlek till allt det vackra vi hade har varit en enormt hälsosam upplevelse.
Sen får jag även ett bevis på att jag verkligen lärt från den skiljsmässa jag gjorde för 10 år efter nästan 20 år tillsammans och tre barn. Den var inte lika positiv, men där ledde den till en fin relation till mitt ex då vi valde kliva över och förbi. Det enda jag ångrat är allt barnen fick uppleva då.
Jag tänker att det vi lär av och förändrar till det bättre är det som kommer att berika våra liv vi har framför oss.
Jag skulle gärna vilja prata om att vara den som lämnar. Efter 14 år lämnade jag min man. Beslutet i sig känns helt rätt så jag ångrar mig inte. Jag behöver inte heller gå in på varför jag ville skiljas.
Men hur förlåter man sig själv? Jag går ständigt runt med en gnagande känsla av lite självförakt, att jag inte förtjänar att vara glad/lycklig. Är otroligt ledsen, känner mig misslyckad. Min f.d är inte arg på mig, och barnen är glada och verkar ha funnit sig fint i det nya. Ändå går jag med denna känsla av att ha varit hemsk, elak, egoistisk och inte förtjänar något gott alls.
Hur gör man för att gå vidare? Tillåta sig att bli lycklig igen? Sluta tycka illa om sig själv?
Tacksam för alla råd!
Bara för att man lämnar någon man inte vill fortsätta i betyder inte att man inte får känna sorg för den framtid man trott på, den kärlek man delat och alla minnen man fått. Det är en del av processen och även naturlig.
Förstår inte barför du känner att du måste förlåta dig själv. Kan du inte vara stolt över att du gjorde ett val som kändes rätt för dig. Vad än dina skäl vat att lämna så gjorde du valet att du ville något annat.
Du måste finna styrkan i dig, kärleken till dig själv för det kommer vara de redskap du behöver mest i livet. Du kan börja varje dag med att lista tre positiva egenskaper du har och fundera sen på om du har några utmaningar under dagen och hur du kan använda dina positiva egenskaper för att bemästra dem. Vi har massa egenskaper som kan hjälpa oss förbi utmaningarna.
Läste någonstans (tror i Att välja glädje av Kay Pollak) att vi kan välja Hur vi vill tänka varje stund och vi kam kontrollera vår attityd till det som upprör oss. Att det i varje motgång finns en möjlighet så Bestäm dina tankar och Ta kontroll! Tänker att vad som.än händer i livet så har vi möjlighet att välja hur vi vill hantera det.
Så sök det positiva varje dag!
Det är tufft ibland men du fixar det när du ser det positiva framtiden har för dig!