Just i denna stund får någon höra från sin partner att hon eller han inte vill fortsätta förhållandet: ”Jag vill att vi går skilda vägar.”
Alla ni som någon gång fått höra orden om att det är slut, vet hur avgrundsdjupt tungt och panikartat det känns. Energisladden dras ut och vi känner oss fullständigt vilsna, förtvivlade, ångestfyllda, ensamma, arga, bedjande…
Du har kanske under en tid känt på dig att det inte har varit bra i relationen, men att den du trodde skulle finnas där för gott (eller i alla fall ett bra tag till) skulle vara så avvisande och bestämd, fanns troligen inte i din sinnevärld.
Eller så kom uppbrottet som en fullständig överraskning. En kalldusch som du inte i din vildaste fantasi hade räknat med. Det kan tvinga den mest stabila personen ned på knä.
Viljan att släppa kontrollen och acceptera en annan människas känslomässiga önskan och beslut om att inte längre vilja fortsätta i tvåsamhet, är något av det svåraste vi kan ställas inför. De psykologiska krafterna är enorma.
När vi är förälskade och/eller älskar en person, känns det som om vi tvingas gå emot hela vår natur, våra djupa emotionella instinkter och försöka ta in budskapet: ”Den jag älskar vill inte vara tillsammans med mig längre! Jag kommer att behöva fortsätta det här livet utan henne/honom vid min sida.”
Det är i detta läget som vi behöver hitta vännen inom oss själva. Den jagempatiska delen av vårt väsen som kan lugna och trösta:
”Den här fruktansvärda smärtan kommer inte att vara för evigt. Panikångest, rädsla, känslan av att känna sig totalt oförstående och självanklagelser, kommer att ge med sig. Inte nu, men om några månader. Det kommer att klinga av.”
När vi förförs till att smutskasta, anklaga, manipulera, kärlekstigga, göra henne eller honom till syndabock eller ansvariga för våra liv, dränerar vi oss själva på självrespekt, vilket i sin tur gör att vi frestas till att gå ännu lägre. Vi behöver vara uppmärksamma så att vi genom våra handlingar, inte helt slår ut den hälsosamma neurokemin i hjärnan. Det är så lätt hänt under massiva stressattacker! Men vad är alternativet till att försöka hitta mark under fötterna?
Det går att komma vidare! Jag kunde, vilket betyder att även du kan. Det kommer en ny vårsol! Kaos och kriser kan vara det som gör att vi utvecklas till en bästa version av oss själva. Kärleken måste alltid få ges och tas emot frivilligt. Det finns inga alternativ!
Jag önskar dig en fin fredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Webinar den 6/12 kl 20.00 – Låt oss prata Kärlek och Relationer!
Mitt i prick! De tre meningarna går på repeat 2. 5 år senare….. Vetskapen att den jag älskat och levt med sedan -92 inte vill fortsätta. Våra planer ang. kommande barnbarn, vara världens bästa mormor och morfar tillsammas, hitta ett litet hus…Paniken slår fortfarade till. Det måste vara lika svårt för honom att avsluta eftersom han förstod hur krossad jag skulle bli. Nu finns en ny och jag skakar ibland av ångest. Är det hon som ska leva min dröm….
Väldigt bra skrivet. Jag känner igen mig i känslorna och min sambo sa så sent som igår att ”det var så nära att jag lämnade dig häromdagen”. En osäkerhet växer inom mig och väcker frågor om vad det är som jag gör fel. Jag försöker prata så konkret som möjligt utifrån mig och mina känslor men det är svårt att nå honom när han tar det så kritiskt. Känns som att förhållandet sinar mot sitt slut nu när min ork inte finns där längre till att fortsätta kämpa.
Så vackert skrivet och sant.
Vackert och så klockrent…trevlig helg alla❤️
Jag sitter just nu i det Limbo där min särbo sedan tre år vill att vi backar och inte har någon kontakt på ett tag. (vad som är ”ett tag” vet bara hon) Jag håller helt med dig om det sista du skriver att kärleken måste alltid få ges och tas emot frivilligt. det finns inga alternativ. I mitt fall håller jag inte riktigt med om jag utvecklats av tidigare uppslitande och smärtsamma separationer. Det har snarare skapat rädslor och spärrar i mig som spökar. Att jag kommer vidare på ett eller annat vis är jag övertygad om men hur det formar mig som människa vet jag inte idag.
Det är bestämt att när vi ses om ”ett tag” så ska vi prata om hur vi vill ha framtiden och hur det kunde bli som det blev. Där är jag redan nu i tanken och funderar över vad som bör sägas, vad som inte bör sägas och framför allt hur det bör sägs? Jag har alltid varit noga med orden.
Mitt i prick..en förklaring jag försökt ge till han som lämnar mig. Tack
Så bra beskrivet ovan av Michael.
Mitt livs (47 års) värsta stålbad fick jag förra annandag Jul. Sitter runt köksbordet då hon berättar att hon hittat en ny kille, allt stämde dem emellan, deras passion för varann visste inga gränser verkade det som,de hade träffats en massa gånger med allt vad som hör till…o ville separera från mig.
Vi skilde oss i Mars, efter 24 år som gifta. Min värld krossades fullständigt eftersom jag älskade henne o hade bara henne för ögonen.
I Augusti upphörde deras relation, nu vill hon komma tillbaks igen.
Känner mig så himla vilsen, har himla starka känslor för henne fortfarande, så kan vara lite farligt blind i hur jag skall göra.
Kan en människa som bedragit mig både känslomässigt o med otrohet, vara nåt för mig att gå vidare med?
Snälla, hjälp mig med råd…
Jag brukar i princip aldrig skriva någon kommenterar men när jag läste din kommentar om detta inlägg Bertil så kände jag bara att jag var tvungen att skriva något.
Jag tror absolut på att man efter ett uppbrott kan gå tillbaka till varandra och få ett ännu bättre fungerade förhållande än tidigare MEN det som jag har väldigt svårt att förstå är hur man upprepade gånger utan att berätta kan vara otrogen mot en annan människa som man är gift med och haft ett så långt äktenskap tillsammans med. Det är för mig obegripligt. Det låter kanske hårt, men under alla de gånger hon var med honom då ni var gifta så satte hon sig själv alltid före dig och tänkte förmodligen inte alls på ditt bästa och vad du förtjänade. Jag vet inget om er relation eller om henne. Men när jag läste det som du skrev så fick jag bara en tanke och det var NEEJ. Du förtjänar så mycket bättre. Du förtjänar någon som är ärlig. Som vill dig väl. Som alltid vill dig väl även i perioder då det är lite svårare. Som inte väljer någon annan framför dig.
Jag förstår att man kan älska någon så mycket så att man är villig att ge denne en ny chans, men det finns andra. Det finns andra människor där ute som bara väntar på att träffa någon som du och ge och få allt som man förtjänar i ett förhållande. Man får bara va stark och se sitt eget värde.
Mannen jag hade min senaste relation med har gjort den resan, eller gör. Hans fru var otrogen, lämnade honom för den nya mannen och levde med honom i ca 2,5 år innan den relationen tog slut. Snart efter uppbrottet återförenades mitt ex och exfrun och de valde även att efter en kortare tid tillsammans skaffa ett barn till. Jag har ingen aning om hur de har det, för barnens skull hoppas jag det håller, men hela situationen har väckt många frågor hos mig som står utanför och kanske kan några av dessa frågor vara ett stöd i ditt resonerande. Den första frågan som kom till mig är vad kvinnan tänker, vad är det som gör att hon vill komma tillbaka? Är det kärlek eller rädsla för ensamheten? Och när det gäller tillit, går det att återfinna den när man blivit så enormt sårad av den som står en närmast? För visst måste man förlåta fullt ut för att relationen ska fungera? Man kan ju aldrig använda sveket man upplevt i kommande konflikter, man måste lägga det bakom sig. Nåt annat känns ju inte schysst. Fixar man det med tilliten så kan det kanske gå att komma vidare, men jag tror att det kräver otroligt mycket av båda inblandade. En rejäl genomgång av den egna personen, mycket och bra kommunikation och att bygga upp ett eget jag innan man åter kan bli ett vi. Tror annars att man kan vakna upp en dag och bli varse att man tryckt ned sina egna behov och gjort allt för att kärleken ska stanna och det tror jag aldrig kan sluta väl…
Fick precis exakt i denna stund höra det från min sambo sedan 20 år tillbaka. Alla känslor ramlar över mig på en gång. Jag tänker mest på vårt älskade 10-åriga barn, och hur hen kommer ta emot det.
Vad blir nästa steg? Hur ska jag, som blir lämnad förhålla mig till allt? Ska jag engagera mig i allt det praktiska nu (flytt m.m)? Eller ska jag vänta och se om han har nån idé om sånt? Får panik, är förkrossad…
Jag lider med dig Bertil. Min sambo ville, efter 9 år tillsammans , vara för sig själv då hon kände sig utbränd (säger hon). Vi separerade den 1 oktober och jag bor själv sedan dess. Försöker hålla kontakt med henne då jag älskar henne och hoppas på att vi kan reda ut allting. Hon verkar inte vara lika intresserad att hålla kontakten och det respektera jag. Vet inte riktig om hon har någon annan idag, fast Hon verkar i alla fall planera framtiden utan mig.
Vill jag ha henne tillbaka om hon skulle ”ångra sig”? Förmodligen då jag älskar henne. Skulle det fungera? Tror inte det då jag skulle vara livrädd att bli dumpad en andra gång av mitt livskärlek. Hoppas att jag slipper ta ställning till en sådan dilemma men om jag kommer dit, kommer jag att först och främst att fortsätta bo själv och försöka återbygga relationen i väldig låg fart….under en längre tid. Det känns fel att ta ett sådant viktigt beslut när man är i obalans efter att ha blivit djup sårad.
Hoppas att du har fått lite inspiration i din dilemma. Viktigast är att det känns helt rätt från din sida och inte det det hon just vill idag efter ett misslyckat försök.
All the best ☺
Vet hur tungt det där känns David. Bra att du håller avstånd: om det finns ”rätt” känslor kvar inom henne för dig, är det avgörande med tid och distans. I tystnaden KAN det finnas möjligheter. Men det svåra är ju att leva utan garantier. Varma hälsningar till dig!
Hej Bertil, jag lider med dig. Jag gick ifrån mitt ex. Tills nu är det snart 3 år. Fick nyligen vetat att hade inlett ett förhållande 3år innan mitt avbrott. Jag konfronterade honom för att får veta sanningen. Jag fick inget svar.
Så idag är det snart 3år Sedan vårt Separation. Jag känner mig starkare inombords och kändes att det var ett rätt beslut jag tog.
Jag kan inte leva med en människa som lura och ljuga. Vill inte har en orm som slingrar runt. Det kändes inte bra under tiden seperation. Lycka till med ditt beslut!
Jag har sagt dessa ord idag – jag vill inte att vi ska vara tillsammans längre. Så klart svårt att få höra dem. Men även svårt att säga dem efter 15 år tillsammans. Jag vet inte hur allt det praktiska ska lösa sig, men vi kommer att lösa det med tiden. Och vi kommer att må bättre båda två efter vi tar oss igenom detta.
Anklaga måste man får göra när man blivit bedragen en längre tid ! Att vara ärlig i en relation är Ao ! Man känner sig så kränkt & sårad att man inte är värd någonting….
så är det här… men vi bor fortfarande under samma tak, vi bråkar ej, är ärliga mot varandra, har skilda sovrum, jag är öppen att jag vill ha kärlek ! Någon dag träffar jag den jag känner rätt för…
Tack för ditt inlägg, lika läsvärt och klokt som alltid ❤️
Jag har väntat på samme man i snart 1 1/2 år, vi har ett barn tillsammans (jag har två barn sedan tidigare också) och jag har ensam vårdnad. Han besöker henne på regelbundna dagar och emellanåt är det väldigt slitsamt att sitta vid köksbordet tre ggr/veckan och längta efter honom fastän han sitter två stolar bort. Jag försöker intala mig och stå ut för min dotters skull att det kommer ordna sig. Men hur länge kan man sörja någons beslut om separation? Jag har lärt mig att vara tålmodig och att älska villkorslöst, men egentligen till priset av vad.
Tack! Orden hjälpte mig idag, efter att för två veckor sen ramlat ner i avgrundshålet och kämpat med tårar och ångest varje kväll. Känslan av att man kommer få leva ensam resten av livet och att man aldrig mer får uppleva samma djupa närvaro igen. Men som du skriver, det kommer en ny vår…
Oj, oj vad din kommentar berör Bertil, och flera av er andra.
Jag var i samma situation som dig Bertil, fast min make ville tillbaka efter 3 månader.
Jag vet inte varifrån jag fick kraften, men mitt i det enorma sorgearbetet, så valde jag mig själv och jag ställd krav. Jag kommer så väl ihåg orden, han säger -shit Anna, vilken skit har jag satt mig i, det är ju dig jag älskar! Vi kan gå i terapi, vi kan flytta utomlands jag kan få jobb i England vi kan starta om på nytt. Anna kan vi reparera det jag ställt till med?
Jag svarade, -jag har varit kär i dig lika mycket sista dagen som första och jag har aldrig haft behovet av att titta efter en annan man och jag kan mycket väl ta dig tillbaka. För man sopar inte 26 år så lätt under mattan.Men först måste du leva själv. Lev själv och bli stark så att du kan göra det valet ditt hjärta säger. Dels för din nya kvinnas skull, dels för våra barns skulle och dels för min skulle men främst för din egen skull. För annars kommer du att gå som en stor förlorare ur detta och det kan bli tungt att resa sig från det.
Inombords tänkte jag, att jag kommer aldrig att kunna få tillbaka tilliten till honom, åtrån och attraktionen kommer att vara noll och rädslorna så många om han inte blir stark och återigen väljer mig, utifrån att ha klarat av att ha levt ensam.
Han lämnade henne i 4 dagar, för att leva själv. Sedan kom ett sms där det stod, – Anna jag klarar inte att leva själv utan går tillbaka till henne. Jag säger bara shit vad jag sörjde detta val. Men ett halvår senare, eller om det var nästan ett år, så berättade han att han blev så chockad av att lämna, att se min chock och hur barnen förvann iväg samtidigt som han var tvungen att bekräfta den nya kvinnan. Det blev för mycket för honom och i det mådde han så fruktansvärt illa. Idag fem år senare så är han förälskad i henne och de är förlovade. Det var uppbrottet som gjorde så ont och satte många griller i huvudet på honom.
Så sammanfattningsvis skulle jag ge dig rådet att var egoistisk Bertil, gör inget för henne, hon är vuxen och måste nu stå för de val hon gjort, och framförallt reda ut med sig själv vad som händer med henne. Du måste kräva den respekten från henne att hon måste stå för allt hon gjort. Men man behöver inte vara dömande, då även den bäste kan fela. Du bör samtidigt reda ut med dig själv hur allt detta skakat om dig. Därför skulle jag rekommendera att ni inte bor ihop men att ni inte stänger några dörrar till allt det ni tidigare byggt upp. Kommunicera med varandra på ett respektfullt sätt, för det som nu händer efteråt kommer att sätta spår. Framförallt ha inte sex med varandra. Du kommer förmodligen att bli farligt blind då jag tror att man så hårt håller fast vid hoppet, hoppet om att allt ska återgå och bli som normalt igen.
Jag ska ge dig ett hopp Bertil, jag har ett par goda vänner som gick igenom samma sak. De tog sig igenom allt detta här, och ut kom de med en ännu starkare kärlek till varandra. Men det tog 10 år för kvinnan i detta fallet att få tillbaka tilliten, men de levde aldrig på var sitt håll. Mannen stod rak som en fura och tog hennes ångest, han ångrade sig så djupt så tio år av slit var värd den kärlek han kände till den första frun. Det var mycket terapi mm. Men idag är jag avundssjuk på deras närvaro i deras kärlek till varandra.
Själv hade jag aldrig kunnat ta tillbaka min make direkt in i boet igen, då hade jag nog klöst sönder honom. Jag behövde leva ut min ångest själv och hade aldrig kunnat lita på honom igen om han inte först levde själv och återigen som likt första gången man sågs blev kär i mig igen.
Följ inte bara dina känslor utan försök även tänka vad som kan vara bra för dig i långa loppet.
All värme till dig och er andra
Ursch…jag tänker att jag aldrig nånsin vill vara med om sånt här jobbigt som alla ni som skrivit gått igenom. Relationer…jag längtar men sen kommer tanken: Det kanske ändå inte är värt att längta efter något som sen kan såra en så enormt mycket. Jag kanske bara ska vara fri och njuta av livet med mina vänner. Hur som helst har varken längtan efter kärlek eller de kärleksrelationer jag försökt mig på alltid gjort mig illa. Är drömmen om att få uppleva kärlek verkligen värt sitt pris? Just nu tvivlar jag starkt. Fast jag vet iof inte hur jag ska släppa min längtan heller. Men sårad och sviken…det vill jag verkligen inte bli!!!
Oj…det blev lite fel i texten..:-D
Befinner mig också där nu Bertil. Efter lång tid av maktlöshet är det jag som har bollen och då kommer tvivlen. Jag har ändå valt att släppa in honom igen.
Då min man valde att lämna mig för en annan, efter 27 år tillsammans, hamnade jag i djup kris. Hörde till dem som inte haft en föreställning om att något sådant kunde hända i vår relation.
Alla frågor jag ställde mig, hur det kunde hända. Efterhand insåg jag, till stor del med hjälp av den här bloggen, att jag varit blind för bristerna i vår relation. Alla misstag man kan göra, förlora sig i jobb, husrenovering, ta varandra för givet, förlust av närhet, dålig kommunikation, jag kunde pricka av dem alla. Men mycket gott fanns också kvar mellan oss. Kärleken och attraktionen fanns där, fast vi glömt att vårda den.
Min man hade också haft det jobbigt i flera år med utmattningsdepression och en del fysiska besvär som hindrade honom att leva det aktiva liv han varit van vid.
När han föll för sin nya kollega beskrev han det som att det fanns ”ett utrymme” i honom för den nya att komma in. Deras förälskelse var stark. De var själsfränder och han trodde på en framtid för dem båda. Men det blev inte så, knappt tre månader efter att de flyttat ihop tog det slut.
Under tiden som gått, 1 ½ år sedan beskedet att ha ville lämna, har jag funnit mig själv igen. Fast jag haft en mycket stark längtan efter honom har jag också tvekat. Kan det bli bra igen efter ett sådant svek? Gör jag rätt mot mig själv om jag väljer oss igen?
Vi har haft tid att umgås utan krav. Bott på var sitt håll. Med tiden kanske hittat tillbaks till det där som fanns mellan oss från början.
Nu har vi bott ihop igen i snart en månad. Det är en utmaning vi står inför. Att acceptera och lära av det som hänt. Att gå vidare med ny omtanke om varandra. Det känns rätt nu. Kanske är jag själv förblindad av denna känsla av nygammal förälskelse, men hålet i bröstet har ersatts av ett lugn. Jag tror att vi kan. Jag skulle i alla fall inte kunna leva med att inte ha försökt.
Manna….så starkt av dig!
Jag hoppas innerligt att ni sällas till de par som när man väl tagit sig igenom krisen, tillsammans, får en ännu djupare relation. Har man klarat en sådan smäll så blir man starka tillsammans och kanske vårdar sin relation ännu mer för resten av era liv.
Lycka till!
Manna, jag känner igen din mans situation i min före detta man. Han fick en kronisk sjukdom med stundtals mycket smärta i sina leder och förlorade bort sig i sin karriär, han tog nog på sig en för stor kostym. Samt byggnation av hus och framförallt att hjälpa många andra runtomkring plus en far som var gravt alkoholiserad. Hans arbetskamrat skilde sig efter en mycket slitsam och tuff skilsmässa och som min make sade, hon hade haft det så jobbigt och jag har min höga empati. Han fyllde nog ett stort behov hos henne, hon älskade honom. Men kanske var hon desperat, vem vet.
Men jag kunde inte ta tillbaka honom, jag får leva med det. Även om han sade att det får nog gå 5-6 år innan det kan bli du och jag igen. Jag tror det har och göra med att han inte ser vad han behöver ta tag i, han klarar inte att göra den inre resan. Eller så väntar han in mig, för att han vet att jag vill bli självständig. Vi får se vad framtiden har att säga. Men jag tror aldrig vårt hårda slag går att reparera då vi tidigare i äktenskapet hade flera hårda händelser som sitter så djupt i min själ.
Håkan, var som Michael säger, empatisk mot dig själv. Ditt inlägg berör och jag önskar dig all styrka.
Tänk att kärlek, något så fint och vackert ska vara så svårt.
Varje människa är unik och värdefull och har stor betydelse för andra runtomkring. Vila i ensamheten och finn lyckliga stunder för dig själv. Rätt som det är så finns en speciell människa framför dig.
Tack alla som delat med sig av sin situation, och gett råd, ett enormt stöd till en som känner sig helt vingklippt av det jag gått igenom av svek o otrohet. Det knasiga är att man har så himla svårt o släppa henne, mitt livs stora kärlek, har 2 underbara döttrar tillsammans.
Undrar lite, kan man möta en ny människa o få samma känsla igen en andra gång i livet. Mycket är ju annorlunda när man närmar sig 50 jämfört med i tonåren…
Kram till er alla
Tack för att du delar med dig Bertil. Ja, det finns väldigt stora möjligheter för dig att träffa någon. Det ligger i vår natur som människor att söka möten, och åldern har absolut ingen betydelse när det kommer till kärlek. Allt det bästa till dig!
Ja kära Bertil man kan möta någon. Den någon kan till och med bli en större och mäktigare kärlek än du någonsin upplevt. Jag är 49 år och känner att det är annorlunda nu, men bara till det bättre!
Jag hat några kring mig som mött den ’riktiga’ kärleken i vår ålder eller i 65-70 års åldern. Så du är fortfarande bara ungdomen!
Ta det lugnt i fall du söker bekräftelse! Kram
Jag fick höra av min sambo sen 13 år tillbaka, att hon inte har nå känslor kvar alls. Hon skriver med sin kollega sen ett tag tillbaka. Jag har förrslagit parterapi, men hon säger att de är bortkastad tid. Vi har 2st barn och hus. Jag vill verkligen ge de en chans med partwrapi, då det sägs att de kan hjälpa. Men hon är som en annnan person nu. Hon är så känslokall mot mig. Skiter i vad.säger och känner.