Känslan när någon ser på oss för första gången och säger det som gör att vi tänker: ”nu är det kanske äntligen min tur?” Vi har gått på kärleksdiet under alldeles för lång tid och vi är redo. Längtan efter kvinnan eller mannen som plockar fram de mest levande sidorna i våra personligheter är stark, och nu ska det väl äntligen vara dags?
Men det finns en skillnad som vi inte alltid registrerar: handlar det om kärlek eller uppmärksamhet? Det kan vid en första tanke verka enkelt att se vad som är vad, men våra sinnen är inte alltid helt nyputsade, utan starkt färgade av tidigare relationsminnen, förväntningar, ängslan etc. Det finns ofta ett nystan av känslor inom oss som kan vara allt annat än färdigsorterat.
Du och jag lever i en tidsepok där uppmärksamhet och bekräftelse inte ligger längre bort än avståndet till vår tekniska enhet. Våra fingrar behöver bara svepa över en upplyst skärm och minuter senare kan en ny kontakt ligga tillgänglig. Vi kan få röda hjärtan och likes som skänker omedelbar tillfredsställelse (även om den sällan är långvarig). Belöningsområdet i hjärnan begär mer! Det är helt fantastiskt att få känna sig sedd!
Frågan är om vi verkligen är sedda eller om det handlar om illusionen av att vara det? Det blixtsnabba utbytet av ikoner och chattmeddelanden kan förföra oss till att tro att något stort är på gång.
Personen som du känner attraktion till: är hon eller han på samma frekvens som du? Söker ni samma sak? Uppmärksamhet eller kärlek? Är du på det klara med vilka egenskaper som du söker i en partner? Har du gjort upp med gamla relationsbesvikelser? Kan du vara i ensamhet utan att drabbas av panik? Känner du det verkliga värdet inför din egen person?
Kärleken har alltid en fasett av uppmärksamhet med sig, men uppmärksamheten behöver definitivt inte ha kärlek som ingrediens. Personen som du nyligen har träffat eller som du under en längre tid har varit tillsammans med; är ni inne på samma stig? Önskar ni liknande? Är ni två älskande hjärtan eller hänger du ständigt i ovisshetens limbo?
Tänker du? Om jag bara ger tillräckligt med bekräftelse, så kommer det kanske att övergå till det som jag så innerligt behöver?
Vad vill du ska existera i ditt liv?
Syftet med en karuselldörr är att många människor snabbt och smidigt ska kunna passera in i en byggnad. Din personlighet är byggnaden, så vilken slags dörr vill du ska stå vid entrén? Min dörr är helt säkert inte en karuselldörr!
Konsten att möta rätt partner – föreläsning online torsdagen 4/1 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Så bra skrivet!
Jag som är 49 år träffade barnens pappa första ggn när jag var 13 år för att det skulle bli allvar av då kag var 18. Det var en chock att möta singellivet vid 43 års ålder igen.
Samhället har förändrats och i den sårbarhet jag befann mig i när väninnan drog ut mig på krogen (det klassisk misstaget) så var det rent kaotiskt att få all uppmärksamhet från män som var helt förtvivlade och svältfödda.
Som tur var kunde jag sansa mig efter fem krogbesök…världen chockade mig.
1,5 år senare vågade jag ut på dejtingsidor….men samma sak skedde även där….uppmärksamheten blev för påtaglig och efter ca 10 dejter där mailkonversationer inte stämde överens med verkligheten började denna vidöppna dörr stängas.
Dörren blev en låst dörr med både kedja och dubbellås…för i djupet från min uppfostran visste jag vad kärlek var, visste vad jag ville ha och ville vara rädd om mig själv.
Man måste ha slickat såren ordentligt rena innan man kan gå vidare.
Uppfattningen jag fått är att vi, män och kvinnor, i alla fall i min ålder, är så präglade av att man ska vara två. Är man singel så är det ett tecken på att man kanske är konstig på något vis samma sak om man blivit lämnad.
För min del så väntar jag tills magkänslan säger mig att – wow…här måste du vara uppmärksam för han verkar intressant! Då bestämmer jag mig för att lära känna honom i min takt utan varken behov av uppmärksamhet eller bekräftelse utan av ren nyfikenhet av han som person och hur vi kan ha roligt tillsammans.
Till alla er som nyligen separerat och känner er fullständig utlämnande -man kommer ofta in i ett enormt bekräftelsebehov, som man är omedveten om pga den livskris man ofta hamnar i. Man blir lätt ett offer för ytliga relationer och vardagen kan präglas av att vänta på ett sms eller meddelande på en dejtingsida. Vilket orsakar att tiden går och du tar mindre och mindre hand om dig själv i din livskris.
Mitt råd som själv gjort alla misstag är att anförtro dig till någon du känner och be hen hjälpa dig med att räta upp dig. Varje gång tomheten och ensamhet vill att du ska skaffa dig en vidöppen dörr eller en karuselldörr så ring din vän.
Var rädd om dig själv – din egen själ splittras sönder av en karuselldörr.
Börja ned att ge dig själv bekräftelse. Säg att du är bra, rada upp allt du är bra på, en bra förälder, att du kan fixa med ditt hus, du är en bra kollega, allt….att du är bra på att laga mat, vad som helst bara du säger till dig själv att du duger och att du är bra dom du är.
Sedan när den livskrisen är över efter separationen kommer du att träffa rätt person där ni tillsammans förgyller varandras tillvaro.
Livet kommer att bli bättre igen!
Jag har nyligen gjort det där misstaget. Att förväxla uppmärksamhet och attraktion med kärlek. Det blev ett hårt och platt fall. Att se sanningen, att allt bara varit en illusion. Att min längtan efter kärlek lurat mig igen. Men det visade sig att det bara handlat om attraktion. Det var nog så för oss båda. Att vi trodde det handlade om kärlek. Men vi var en katastrof ihop. Alltså på riktigt. Idag kan jag nästan skratta åt vilken dålig kombination vi var. Det där var ett stort misstag, och jag hoppas att jag lärt mig något viktigt av det. Nu ligger livet öppet framför mig. Och mitt fokus är att ta hand om mig själv för att kunna må bra och njuta av det jag har. Men framtiden skrämmer mig samtidigt. För att stanna kvar i min ensamhet är det enda jag kan. Alla försök jag gjort att ha en kärleksrelation har varit smärtsamma. Slutat i stor besvikelse. Jag har aldrig förstått mig på kärlek. Och jag är rädd för att jag aldrig kommer göra det heller.
Fast jag ska vara lite mer positiv. Även om jag känner mig som en nolla på kärleksrelationer så kanske jag genom mina misstag fått insikter om mig själv iallafall. Jag ser ju tydligare än tidigare vad jag känt, tänkt och varför jag gjort som jag gjort. Jag vet vad jag inte vill ha igen. Och mycket har ju berott på att jag har låg självkänsla och är rädd för att känna mig ensam å övergiven. Det har nog varit mycket rädsla som drivit mig. Jag vill ju drivas av kärlek. Och jag vill vara stark och lugn i min ensamhet. Så ska det bli.
Tack Michael och TACK Anna för ditt insiktsfulla och stärkande inlägg. Behöver inte läsa mer idag. Gott slut till er båda.
Har varit separerad i ett år och är fortsatt väldigt sorgsen och bedrövad – har svårt att se en ljusning och är så innerligt trött. På allt, på livet, på kämpandet med vardagen.
Är det bara jag (?) eller är det inte något med just den här tiden på året som det är lättare än annars att se på saker utifrån. Att förstå vad det är man upplevt. Man blir mer som en observatör till sin egen livsresa. Ser vilka erfarenheter man fått av att vara mitt i en upplevelse (fylld av olika känslor). Det är nu jag känner att jag är något mer än mina känslor. Och undrar vad jag kommer kunna använda mina nya erfarenheter och insikter till. För vi är väl här för att uppleva och läka. Tillsammans. Det är iaf vad jag tycker det känns som. ❤️:-D
Petra35, du verkar va en så fin och insiktsfull människa. Du och jag verkar gå igenom liknande saker på relationsområdet. Jag önskar dig och alla andra på denna blogg ett gott nytt år. Må 2018 bli året då allas våra pusselbitar faller på plats.
Men TACK Maggie. Jag blir glad av att du tror det om mig. Jag känner mig hedrad. Ja, det är nog så att det är många fler än man tror som går igenom liknande upplevelser. Det är skönt inte inte behöva känna sig helt ensam i båten. 😀 Önskar dig oxå det allra bästa! 2018: Håll i digi! 😀