”När jag fått det där jobbet!”
”Den dagen jag träffar rätt man/kvinna…!”
”När jag kommit upp på rätt lönenivå.”
”När jag blivit smalare.”
”Bara jag börjar älska mig själv så….”
När, när, när….
Alla de där ”klädhängarna” som en dag skall räta ut vecken, göra oss kompletta och levande. Det är så lätt att projicera lyckan på framtiden, en annan människa, ett projekt, en summa…
Vi behöver det, men mycket mer än så. Så oändligt mycket mer än ”när, om jag bara, en dag så…”
Som barn njöt jag av att titta på diabilder med familjen. Det kändes lite högtidligt. Minnena som projicerades på en stor vit duk. Som femåring tänkte jag:
”Det är jag, vi tillsammans som gör att de där bilderna finns. Utan oss – ingenting där borta mot väggen.”
Det är just så vi behöver börja se på oss själva. Som skapare av någonting. Inte passivt drömmande åskådare. Det är du och jag som gör bilderna levande – ja, att de överhuvudtaget existerar. Ett av de största självbedrägerierna vi kan utsätta oss själva för, är att vi är offer för någon slags universell konspiration, som försöker stjäla lyckan. Eller inte ens tänker erbjuda den. Vi gör bilderna!
Inte sällan är det vi själva som ställer oss framför diabildsprojektorn, så att ljuset inte når fram. Något suddigt på en ryggtavla…
Det rätta tillfället är inte gratis. Vi måste kliva in och gör vår del. Sätta fröna i jorden.
Livet är inte alltid rättvist. Människor gör inte alltid som vi förväntat och önskat oss. Inte sällan blir det förseningar, omvägar och/eller tvärstopp. Hur möter vi detta? Med vilken attityd möter vi svek, ”misslyckanden” och andra känslomässiga käftsmällar?
Som du kanske vet är jag ingen fanatisk anhängare av positivt tänkande. Men jag vet att ingen tackar oss för att vi ger upp, eller anklagar livet och människor i vår omgivning för att det finns farthinder, vägarbeten, oväder etc.
Vi behöver bygga vår personliga identitet kring det som står långt över andras godkännande, åsikter, förväntningar etc. Ifrågasätta en förkrympt eller grandios självbild. Punktera luftslotten som vi är förälskade i. Eller bränna offerdräkten (jag säger det inte som något nedlåtande) som av olika anledningar hänger på våra axlar.
Om vi varje dag upprepar någonting som skänker glädje och inspiration till andra, kommer spridningseffekten att vara generös mot oss. Det är en naturlag!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag håller inte helt med. Eller, det är väl individuellt, men för mig är det:
”Om JAG varje dag upprepar någonting som skänker glädje och inspiration till MIG, så kommer jag att må bättre och automatiskt sprida glädje och inspiration till andra utan att det kostar mig något”.
Jag är prio ett. Jag blir aldrig frisk av att ge till andra, tvärtom. Det spelar ingen roll hur mycket jag ger, hur tacksamma och glada andra blir så är det bara en tillfällig glädje för mig, så fort jag är ensam igen är allt lika tungt och svårt som förut. Det blir som ett spelberoende; man får en kick när man ser glädjen man skapar men efteråt mår man dåligt eftersom man inte hade resurserna för att skänka den glädjen.
Känner igen mig….tänker ofta att jag ska ta tag i saker ”imorgon” eller ”nästa vecka”. Samtidigt har jag så svårt att vara i nuet, jag tänker hela tiden flera steg framåt. På något sätt är dagarna och det jag gör,bara något som ska klaras av. För att jag sedan ska göra det som jag ändå aldrig blir färdig till att göra. Jättedumt men har så svårt att bryta detta mönster.
Det finns bara en medicin mot detta cj: att agera! Inte ständigt lyssna på känslorna. Små, små segrar – varje dag!
Det är det jag behöver göra också! Vet det! Det gäller allt det där som jag vet att jag behöver, men som kräver att jag kliver över mina känslor…
Jag klev över mina känslor imorse å for ut å sprang i 20 min 😀 Jag ska kliva över minst en känsla VARJE DAG 😀
Från att vara stadig och veta vadan vill,vara nöjd med det man har osv till att vara den jag är idag är verkligen att vara vilsen. ”Tänk om” ”När….” osv. Nu har jag bestämt mig till att bli jag igen. Nu är det stopp. Var på väg att byta jobb… Varför? Jo min närmsta kollega är en energtjuv och påverkar mig negativt. Jag valde att stanna, nu ska jag sätta upp skölden för att skydda mig. Jag ska träna på att ställa motfrågor. Jag ska stå upp för mig själv! Sluta vara offer som andra kan livnära sig på. Energitjuvar dras som till mig som getingar till saften. Levde i 10 år med en Energitjuv som jag gav nycklar till för att komma framåt i sitt liv, en.person ed väldigt psykopatiska drag. Dra ett tyngre lass på arbetet….är gift med någon som glatt lämnar ansvar och tyngd på mig. NU ÄR DET NOG. Nu är det jag som är min egen igen!
Vet precis hur det känns att jobba nära människor som hela tiden äter upp en, kan du inte du fixa detta? Hur gör jag det här? Men du som alltid fixar saker kan väl fixa detta också? Har nu en tid sagt Nej och åter Nej då är jag jobbig, men i grunden är det ju inte jag som är problemet utan de är lata och rider på att jag är snäll
Kloka ord krung nåt som är rätt svårt att fullt ut förstå. Jag började mun resa för många år sedan att finna mig själv och må bra i mig själv. Resan utlöstes av flera trauman som kom efter varandra och golvade mig.
Sakta allt eftersom som jag lärde se mig själv i ett samspel med omvärlden så föratod jag bättre att vissa roller jag valt inte tjänade mig och mitt välmående. Tog flera år i terapi för mig att förstå vad psykologen menade. Visst hörde jag orden och de lät så enkla men ack så svårt att bryta mönster och byta vy. Åren gick och log mot mig, allt kändes bra och styrkan växte. Jag vacklade till och sökte direkt hjälp så snabbt var jag på banan igen.
Blev klokare och en dag när sorgen och en separarion stod på bron så var jag helt nedbruten av tiden som varit just innan.
Men jag valde ta fram de verktyg jag plockat på mig och jag valde se på livet som nåt positivt. Valde varje dag fråga mig själv vilka egenskaper jag behövde för att ta mig förbi utmaningar jag stod inför och hur jag kunde använda dem. Livet blev trots motgången mycket lättare.
Visst finns hjärnspöken kvar och invanda sätt att hantera situationer men jag försöker vara sann med mig själv. Försöker lära av varje misstag och har valt att le.
Nu sist när kärleken knackade på dörren öppnades känslor som jag aldrig känt på länge och vi lockade fram känslor och närvaro hos varandra som var stundvis magiska med ack så förföriska.
Jag tappade bort mig själv lite för en stund för det var ju så underbart att känna. Jag började tumma på mina egna drömmar och behov och blunda för tecken att det inte var rätt. Jag bröt fast känslorna växte sig djupare vid varje möte och han blev som en drog för hjärtat.
Jag grät oavbrutet en vecka och sen kom lugnet i mig själv och jag började förstå att han levt mycket genom mig och min kärlek. Jag kom till en ångerfas och längtade efter hans famn men vaknade upp då jag insåg att några dagar efter jag gjort slut hade han påbörjat jakten på en ny. Visst sved det, men tackar mig själv att jag värdesatte mig själv högre och lyssnade till magkänslan.
Visst gör det ont men jag vet jag älskar mig själv högre och att det är inte värdigt att älska en annan åt dem. De ska de själva göra. För då kommer det bli precis som du skriver.
”Om vi varje dag upprepar någonting som skänker glädje och inspiration till andra, kommer spridningseffekten att vara generös mot oss. Det är en naturlag!”
Trevlig helg på er alla tappra!
Jag fortsätter leva och lära av livet och le!
Jag började tumma på mina egna drömmar och behov och blunda för tecken att det inte var rätt. Å Tigerliljan, det är ju precis så jag levt i 5 år nu i min relation. Passion, starka känslor men mycket bråk, många avslut och nystarter. Mycket beror nog på precis det du skriver, jag har tummat så mycket på mig själv. Anpassat mig. Gett och gett och gett. Tack för din fina beskrivning. Precis som jag känner det! Trevlig helg till dig också. 🙂