Jag fick själv ta ett par vändor med frågan i rubriken för att bena ut om jag tänkt rätt: ”vad har du gjort för att hon eller han ska vara den som du vill vara tillsammans med?”
Vi påverkar andra människors beteende gentemot oss genom sättet på vilket vi är mot dem.
Kan kvinnan eller mannen i ditt liv skratta med dig i sitt sällskap? Kan ni prata utan att ständigt avbryta varandra? Lyssnar du även till orden som inte uttalas? Känner hon/han sig sedd, respekterad och attraktiv när ni älskar? Är du på ett sätt så att din partner kan vara sig själv?
Ser alltför ofta hur människor önskar en partner med vissa egenskaper, samtidigt som de vingklipper personen som de säger sig älska. Det kan vara så att vi gör den andre till en matt skugga av sig själv utan att vi är medvetna om det.
Tänk bara på förödande kommentarer som:
”Måste du alltid vara så känslig och tjatig?” (Samtidigt som vi inte lyssnat och hjälpt till i hemmet.)
”Du vill ju aldrig ha sex!” (Samtidigt som vi strax innan suttit försjunkna i vår mobil.)
”Vi har det aldrig roligt tillsammans!” (”Vad har jag gjort för att sprida glädje?”)
Det ska inte så mycket till från vår sida för att göra en partner oattraktiv, kontrollerande, besviken, osäker etc. Utan komplimanger, engagemang, entusiasm, emotionell/fysisk beröring och tillitsfulla handlingar, eroderar snart tvåsamheten. Ett distanserat kroppsspråk, likgiltigt, anklagande eller aggressivt ansiktsuttryck, hårda eller inga ord alls, är förödande för attraktionen och kärleken.
”Tillfredsställer jag min partners djupare emotionella behov eller kör jag bara på i det som är min sanning?”
Vad sker i hennes eller hans hjärna/kropp med dig i närheten? Blir hon/han en bättre version av sig själv i relation med dig?
Observera att exet eller partnern som saknar förmåga till självreflektion, som är känslomässig analfabet, har narcissistiska drag eller t.om. narcissistisk personlighetsstörning, psykopat etc. alltid belastar dig med skuld gällande varför hon eller han beter sig som de gör mot dig. I dessa fall är det lönlöst att gå in i samtal som ska föra er närmare varandra. Det är inte ditt fel att personen är som hon/han är.
Genom självreflektion (bl.a. ”hur påverkar jag andra människor genom mitt sätt att vara) i kombination med kärleksfulla handlingar, lyfter vi andra. Fråga dig själv vad du behöver i en relation, men också vad du har att ge.
N-personen tar och tar. Den medberoende ger och ger.
När kände hon/han sig genuint älskad av mig senast?
Michael Larsen – relationscoach
Jag är själv inne i ett slags uppvaknande, det vill säga jag försöker bena ut vad som gick så fel emellan oss när allt började så hoppfullt en gång. Förutom de stora explosionerna det senaste så var det många små saker under en längre tid som ledde dit. Jag är själv en mjuk, inkännande person som fick mer eller mindre panik om han var missnöjd med mig och just därför klagade jag sällan och undvek konfrontationer. Jag är fullt medveten om att jag har mina brister så klart. Men en känsla kom över mig att han styrt livet så att det skulle passa honom (och hans missbruk) och jag fanns där som ett bihang bredvid som gett upp på att klaga eftersom det bara ledde till bråk utan lösning. När man ger upp på det man önskar och längtar efter i ett äktenskap glider man ifrån har jag insett. Något händer när man släpper taget, inte bryr sig längre om smärtan som gnagt länge. Det leddes till en brytning längre fram för min del. Fast svårt är det just nu när man sitter mitt i en skilsmässa och anklagas för att vara självisk för att man inte längre vill försöka laga relationen.
Skulle uppskatta jätte mycket Michael om du hade några tankar att skriva kring det här med ”att när den ena partnern ger upp”.
Kloka ord!