Våra mobiler är fyllda utav ”misslyckade” bilder. Vi uttalar klumpigheter och gör ogenomtänkta saker. Vi tappar humöret när barnen kör på för hårt med sitt, även om vi läst böcker och bloggar i hur man ska bemöta de unga. Vi kommunicerar emellanåt likt en galen och svårt berusad apa, fast relationsterapeuten sa: ”tänk nu på detta…” Vi anklagar oss själva och en partner, trots att vi vet att det inte leder till någonting konstruktiv. Vi lyckas inte hålla dieten som vi stenhårt har anammat. Vilket nyårslöfte gav du dig själv 31 december 2017? Vad hände?
Vi är människor! Och vi kan omöjligt leva upp till idealen som vi håller tätt inpå. Jag älskar den mänskliga själens skavanker! Det vilar nämligen väl fördolda skatter där nere i ”mörkret.”
Det finns en hel industri som säger: ”du kan göra allt du vill! Allt är möjligt om du tänker rätt! Universum är med dig i precis allt!” Och så sväljer vi betena och anklagar oss själva när vi faller till föga.
Allting är inte möjligt! Men det finns däremot mycket som vi kan göra. Jag kommer t.ex. aldrig att bli en mästare på siffror. Men jag skapa ämnen att föreläsa om och jag har fått gåvan att kunna skriva. Oavsett vad som händer i mitt liv i övrigt, så skriver jag. Det är min naturkraft som ingenting kan stoppa.
Vilken är din! Vilket är ditt alldeles unika område?
Jag ser hur många människor har hamnat i trans av att ha lyssnat på föreläsningar, läst böcker och bloggar, pratat med vänner/väninnor och anammat bilden av det perfekta förhållandet och den magiska kärleken. I lika stor del som vi lyfts av det, så drabbas vi av besvikelser. Starka och laddade känslobilder byggs upp inom oss av förväntningar. Men när vi en dag möter personen som vi blir förälskade i, sätter vi inledningsvis honom eller henne på piedestal. Det är dopamin och oxytocin som har lyft upp subjektet för din kärlek (egentligen romantiska kickar).
Efter ett tag kommer du att se hela personen, med alla sina fel och brister. Vem har han/hon nu förvandlats till? Vad händer med förhållandet när även du tvingas kliva ner från prispallens förstaplats?
Jag älskar frakturerna i det mänskliga, därför att det vilar skönhet i avkläddheten! Det icke retuscherade. Ett rufsigt morgonhår och en kaffefläck på morgonrocken. Eller det fantastiska i att se hur en person har tagit till sig ett budskap, internaliserat det och i handling visar någonting enastående: utveckling!
Se honom eller henne, och dig själv såsom det är, inte hur dina agendor tycker att det borde vara. För flera år sedan sa jag åt några killar att dra varsitt rakt streck med pensel på en gräsmatta, men de var så upptagna med att ha koll på de andra, att deras egna streck blev helt åt skogen krokiga. När vi slutar peka ut andra, så kan vi få de egna linjerna på ett sätt som inte kolliderar…
Kan du älska sprickorna i en annan så att han eller hon kan älska dem i sig själv? Kan du ge kärlek på ett sådant sätt, att den andre personen vinner modet att visa sig sårbar? Det är en stor och vacker konst!
Michael Larsen – relationscoach
Oj, kämpar med just detta.
Efter 19 år med en rätt egocentrisk man som inte var särskilt intresserad vare sig av mig eller barnen, men som jag verkligen älskade, träffade jag en alldeles enastående förstående man.
Han läser mina tankar, eller så är vi så lika att vi tänker samma tankar!
MEN, mina romantiserade drömmar om den ”stora kärleken” förvirrar mig. Detta är ju en man som vill mig väl och som älskar mig precis som den jag är, med sprickorna och allt det andra.
Är man 50+ finns både sprickor, skavanker och bagage.
Medan jag har en bild av att allt ska kännas och vara på ett speciellt (romantiserat) sätt. Och som en följd av det ser jag alla hans nackdelar snarare än hans fördelar.
Vi har väldigt lite tid tillsammans eftersom vi båda sätter våra barn i första rummet, men nu 4 år senare står jag fortfarande med tankarna ”älskar jag verkligen honom, borde jag inte kunna bortse från alla hans fel och brister, precis som han gör med mina?”
Hur vet man vad kärlek är på riktigt? I mitt äktenskap var det kanske så att jag förväxlade beundran och oåtkomlighet med kärlek?
Nu finns det en åtkomlig man (även om vi har lite tid för oss själva) som verkligen vill ha mig. Då vill jag bara fly och drömma om ”den stora kärleken”, som kanske bara existerar i drömmen?
Michael, jag har läst din blogg i snart 5 år, vartenda ett!
Du har hjälpt mig enormt mycket på min väg ut ur den enorma sorgen över att jag var tvungen att lämna mannen jag älskade, för jag inte längre kunde andas. Jag fick inte vara den jag var och han fanns liksom aldrig där.
Tack för att du skriver på ett sånt sätt att det går rakt in i hjärtat och att man förstår att man inte är ensam om att ha varit den här ”krångliga” personen som bara har velat ha samhörighet, men mannen helt enkelt inte förstår eller vill förstå.
Min nya man och jag lyssnar ibland på dina webinars och han vill verkligen förstå och utvecklas! Kanske är det just DET som är kärlek! Inte den romantiserade ”happily ever after” som jag alltid trott…
Tänk om det är så att man längtar efter känslor som rive och sliter, när kärlek är känslor som smeker och lugnar…som en lätt vind över kinden.
Tack Petra för de orden! De gick rakt in i mig! (Tog en screen shot av dem, så jag läsa dem då och då!)
De ligger och processas i min hjärna (som börjar få mer och mer kontakt med mitt hjärta)! ”Smeker och lugnar”, ”som en lätt vind över kinden” – så mycket omtanke och kärlek i det.
Och det är ju precis så min nya man är. Omtänksam, kärleksfull, vill mig så väl.
Mmm… Jag har börjat kunna se med kärlek på mina egna sprickor och mig själv. Ser tillbaka på många situationer och stunder då jag agerat ut mina sår. Min brist på självkärlek och självrespekt. Så många gånger som det fått mig att tigga efter kärlek och uppmärksamhet. Och när alternativet varit att möta min egen ensamhet/övergivenhet/tomhet…så har jagandet och tiggandet fortsatt. Och hos män som aldrig haft vilja och förmåga att se mitt värde och ge någonting. Bara ta för sig när det passat dem.
Jag gör aldrig om det. Nu känner jag vad jag är värd. Och min känsla av ensamhet/övergivenhet skrämmer mig inte mer. Nu är jag fri!!! Och mitt ljus kan istället få lysa som aldrig förr!!! Så ser jag på kärleken nu. Att jag har den inom mig och att jag min livsuppgift är att ge den!!! Inte till en människa, utan till människor.
Sen vill jag såklart även hitta min själsfrände!! Men mitt perspektiv på kärlek har växt till något mycket större än att jag ska hitta en man. Så det kan gå 😀
Tack för en fin text. Men den gör mig lite förvirrad! Dina texter har stärkt mig i att se mitt egenvärde och bekräftat mig i att det inte bara mig det är fel på, att det inte bara är jag som har för höga ”krav” på relationen osv. Att mina känslor och tankar räknas också. Men nu blir jag lite osäker! Borde jag bara ha överseende med att min man är elak ibland, kan säga kränkande saker till mig och barnen, svära och gapa? Han har ju sina fel och brister som alla andra, när tålamodet brister..? Att jag saknar att bli sedd, genuint lyssnad på och berörd psykiskt och fysiskt kanske också är något jag borde ha överseende med, att han inte kan leva upp till mina förväntningar av en närande relation? Att jag måste se bortom min egen agenda på vad ett förhållande ska innehålla, ge och ta?
Hej A. Du kommer att lämna honom som en vänskapligt bekant och träffa en annan en tid efter honom.
Hej Pirran, tack för din respons! 🙂 Åh, tror du det…?
Åh… Så fint,Michael <3