Borde inte de självklara svaren på varför vi är i våra förhållanden vara:
”Därför att vi njuter av varandras sällskap.”
”Det finns en kärlek mellan oss som berikar mitt liv och min partners!”
”Jag vill inte vara utan honom vid min sida!”
”Hon får mig att känna mig så enormt lycklig!”
Och ändå så svävar alldeles för många människor på meningarna:
”Jag känner mig så förvirrad…det var länge sedan vi verkligen pratade med varandra…Vi har aldrig sex…frågan är om vi någonsin har älskat…”
”Jag kämpar på tills barnen blir lite äldre. Det vore helt fel att bryta upp familjen nu.”
”Det är nog mina förväntningar som är för höga.”
Det ligger i vår natur att hoppas på förändring. Vilket kan inträffa! Men bara om vi erkänner och pratar öppet om vad som behöver förändras. Undvikande tystnad klyver relationen mitt itu. Förnekelse och bortförklaringar dränerar!
Människor vill vara lyckliga! Inte kvävande och självcensurerande för att passa in i någonting livlöst. Finns det inte syre i relationen, räcker det inte med att du önskar att det vore så. Planeten mars kommer inte att få en atmosfär bara därför att forskare tycker att det skulle vara enastående.
Förändringar sker genom kommunikation och handling. Och kärlek till din egen person!
Om din partner inte vill lära sig relations/kärleksspråket, så spelar det ingen roll hur fantastisk du är på det! En pardans är endast möjlig med två personer som tar det rätta stegen. Testa att försöka föra någon som hänger på dig med hela sin tyngd.
Känner du dig levande där du befinner dig?
Finns det möjlighet för er att hitta tillbaka till varandra, så att glädje kan ta plats?
Respekterar du dig själv i tvåsamheten?
Jag är väl medveten om hur många psykologiska filter; rädslor, skuld m.m. som blockerar för oss. Vi är oerhört komplexa varelser, men kom ihåg:
Hur dyrbar är din tid och vad vill du fylla den med?
Michael Larsen – relationscoach
Kommer det att bli någon mer webinar?