Du har troligtvis känt det under flera år: avståndet, ensamheten, icke närvaron, bristen på riktig kontakt – den emotionella analfabetism hos en partner som får det att skrika inom dig.
Varför är det till överlägset allra största delen kvinnor som känner så – ett kargt, grått uttorkat relationslandskap? Och han är nöjd (ok, inte alltid och inte alla över en kam).
Du kanske inledningsvis drogs till personen p.g.a. charm, trevligt yttre, framåtanda, manlig/kvinnlighet, en kropp som behövde få bli förälskad…
Det gick några månader och sedan började du upptäcka någonting annat: kunde inte nå riktigt ända fram. Det stämde inte så du ansträngde dig lite mer. Och lite till. Självanalyserandet började ta form, liksom frågorna om ”vad gör jag för fel?”
Personen du lever/levde med tyckte du började bli tjatig, krävande och aldrig nöjd. Skuldkänslor föddes. Batterisparfunktionen i hjärtat aktiveras.
En tanke:
Sluta försöka hjälpa din partner att bli känslomässigt närvarande. Det leder inte åt hållet du önskar. Ta exemplet med en missbrukare: de förändras inte för att vi ber om eller kräver det. Hur mycket du än ställer upp, är det likt tillfällig konstgjord andning.
Människor KAN förändras när de själva vill på djupet. Livet tvingar fram det efter några slag mot botten och skalet spricker. Inte för att du längtar efter det.
Det bästa vi kan göra för den otillgängliga personen och oss själva, är att gå vår väg. Nej, det är inte enkelt men varför skall du behöva nöja dig med bördsmulor? Vem har talat om för dig att det är ok? Vissa dörrar behöver stängas så att andra kan öppnas.
Vad för slags landskap vill du skall speglas i dina ögon?
P.S. se även
Därför gör det ont att separera och att bryta paridentiteten
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Finns det något skrivet på bloggen om hur man överlever den första tiden? Har precis blivit lämnad och håller på att drunkna.
Vet hur den känslan är Pia – fruktansvärd. Men det kommer att ge med sig. Nu är det en tid av att härda ut och sörja. Se till att ha människor nära dig. Det finns några inlägg som du kanske kan ha hjälp utav: ATT BRYTA PARIDENTITETEN OCH BLI EN INDIVID IGEN. SEPARERA – DÄRFÖR GÖR DET SÅ ONT. Du kan skriva in det i sökrutan uppe till höger. Varma tankar till dig i allt detta. Kram.
Hej!
Hittar inte de inläggen eller sökrutan var?
Har länkat till dig längst ned under dagens inlägg:-)
Hej Pia! Jag vet lite om hur det kan kännas. Jag sökte hjälp av utomstående och går fortfarande i samtal på familjerådgivningen. Det har hjälpt mig jättemycket. Nu har det gått drygt 4 mån och jag har gått från panikångest o förtvivlan till ett lugnare inre. Idag är jag fortfarande ny i min situation men det praktiska är löst och livet har bytt riktning. Även om det fortfarande är jobbigt så vet jag att allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. Jag är till och med starkare på ett sätt då jag klarat av massor på kort tid. Det tar nog olika länge för alla men det mesta blir lättare med tiden, en dag i taget. Du är inte ensam, stor kram till dej.
Heja Pia! Jag blev lämnad i oktober o höll också på att drunkna. Det känns som 3 steg fram o 2fram men det blir lättare. Jag visualiserade hur jag höll mig fast i en stor björk som bar mig o kramade mig. Många styrkekramar till dig o var inte hård mot dig själv! Anna
Du får orden att träffa rätt i hjärtat. Lever med en man sen 25 år tillbaka och har under fler år känt att jag dräneras på energi, inte för att han är elak eller har något missbruk, men jag känner ingenting för honom, han tillför mig ingenting. I höstas tog jag steget och ville skiljas, sedan dess har det varit ett helvete. Han hotar med självmord, att han eller barnen inte har något värde, säger att jag krossar familjen osv osv… Jag försöker prata med honom, men det går inte att diskutera, för då får jag höra att jag tycker att jag är så mycket bättre och att livet blir bättre om han tar livet av sig så jag kan leva mitt liv och träffa andra. Nu har jag gett upp, vill inte att mina barn ska behöva uppleva att deras pappa tänker ta livet av sig, så jag har sagt att vi ska försöka trots att hela mitt väsen säger att det är fel. Hur länge orkar man hålla ihop?
Han använder den ultimata utpressningen gentemot dig. Han är desperat och trasig. Han vet att detta beteende biter på dig. Du är inte ansvarig för hans handlingar gentemot dig själv. Låt inte honom hålla dig som känslomässig gisslan i relationen. Lämna detta destruktiva. Han får söka den hjälp han behöver för att hantera sin ångest. Känner med dig Lisen. Varma tankar.
Känner igen mig i dina Ord Lisen går just nu igenom samma sak. Där min fd hotar med självmord så jag vet vad du går igenom och vilka skuldkänslor som du bär på.
Har även fått höra hur jag egoistisk jag är som lämnar barnen och hur jag sviker han. Och visst det gör jag det vet jag men jag vet också att jag valde mig och ett liv tillsammans m våra barn där jag (vi) kan få blomma och vara den bästa kärleksfulla mamman jag kan vara.även om det är skit tufft och jobbigt. Skickar massor sv styrkekramar till dig..
Hej Lisen!
Förstår hur du tänker, men det är det sista du ska göra, dvs stanna kvar.
Ni måste prata med någon ihop, eller åtminstone att du pratar med familjeterapeut. Kontakta någon på den kommunala instans som kan hjälpa dig. Han skulle också behöva bli mdveten och prata med någon, men du behöver hjälp med att ta dig ur detta. Att stanna löser ingenting. Det kommer bara bli värre.
Lycka till kram
Så klockrent skrivit!Jag levde med min partner som var precis sådan. Kändes som han hade empatistörningar. Jag dog lite mer inombords för varje år som gick. Dem sista åren var det mest bråk eller tystnad. Fick väldigt ofta höra att jag var krävande och aldrig nöjd. Tillslut tog jag modet att gå. Det var ett tufft år. Men det bästa jag gjort. Nu har jag träffat en ny man. En man med mycket värme och nära sina känslor. Vi kan prata om allt både smått och stort.Är lyckligare än någonsin.
Har funderat över den rubriken många gånger! Tog sin tid att förstå att han inte skulle ändra sig oavsett vad han sa. Trodde han kunde kontrollera mig och slippa nederlaget av en skilsmässa men jag lämnade för ett år sedan. Har fått höra att jag är både det ena och det andra men känner bara att jag tog helt rätt beslut. Jag vill visa min dotter att man inte ska acceptera vad som helst i en relation och att det måste vara på bådas villkor. Måste finnas en omtanke om varandra! Något jag lärt mig är att det är skillnad på att ge upp och veta när man har fått nog!
Du sätter ord på tankar, är i början av process med skilsmässa och kan bara säga att det är lika jobbigt att ta steget än att bli lämnad särskilt då det finns barn involverade.
Jag tycker du skriver mycket fint och insiktsfullt! Läser din blogg varje dag och den ger mig kraft och bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll. Tack för det du skriver! Dagens text är temat i mitt liv! Många gör samma val som jag, man har en önskan om att göra en ”avstängd’ person närvarande, det sitter djupt frånbarndomen, men första steget till förändring är att förstå och då kan man äntligen ta ett första steg mot att förändra! Så till er alla som delar mitt beteende vill jag sända kärlek, ni är värda en varm och närvarande person som finns där för er!
Så fint du skriver Marie! Tack!
sitter i princip exakt i den situationen!
Men brottas med känslorna och valet att gå eller inte gå.
Trotts att valet igentligen är enkelt!
Min man är både helt i sin värld med känslor och sitt tränings liv samt ett osundt beroende!
Har kommit till stadiet då jag både blivit svartsjuk och gnällig som hans ex som jag ofta får höra.
Varför är känslor så svåra?? Varför kan det inte bara vara enkelt? Da
Känslorna blir svåra när vi under alltför långt tid går emot dem. Dina känslor kommunicerar till dig. De säger att någonting inte står rätt till.
Hej.
Har sedan en tid läst flera av dina inlägg och känner igen mig i de flesta. Detta inlägg är klockrent. Någon saknas. Jag känner mig mer o mer tom och han tycker att jag tjatar mer o mer. Rent krasst kan jag känna att jag borde bryta upp, men genast känns det egoistiskt av mig när vi har två små barn som behöver oss båda. Hur ska man välja? Med hjärta el hjärna och när är en passande ålder för barnen?
Det är egentligen aldrig rätt timing att gå skilda vägar. Det kommer att göra ont oavsett vad. Barnen behöver få se två föräldrar som är lyckliga och harmoniska tillsammans. Det egoistiska är att inte ge partnern möjligheten att få träffa någon som älskar honom/henne. Samtidigt förstår jag den enorma konflikten du känner. Varma hälsningar till dig Madeleine.
Tack Michael.
Har inte tänkt på att egoism kan slå åt båda hållen. Att det är lika egoistiskt att inte låta honom gå vidare o träffa kärleken. Sant är att vi båda förtjänar att vara lyckliga.
Kram
Madeleine. Det finns inget annat facit på när lämna ett äktenskap med barn, än att när det inte känns bra i nuet, dået och i framtiden då är det dags. Det spelar ingen roll om barnen är ett, tio eller 16…
Det viktiga är att må gott och det är viktigt för såväl dig som dina barn
Tack Pierre.
Jag antar att rätt tillfälle kommer när man är mogen eller så tvingas man bli mogen när tillfället är rätt. Jag ska ha dina ord i bakhuvudet: nuet, dået och framtiden.
Kram
Hej Madeleine, skönt att du fick en ny insikt idag med att det även är egoistisk att stanna i ett dåligt förhållande….ingen mår bra ingen ett sådant….inte heller barnen för dem märker o förstår!! Är själv uppväxt i ett missbruksförhållande o bönade o bad mamma om att lämna pappa så vi kunde få lugn och ro o må bra…men nej. Du ska alltid vara ärlig mot dig själv o barnen o följa hjärtat för då kommer du inte ångra ditt val en dag….finns ingen bra ålder för barnen vid ett uppbrott tyvärr….men det jag lärt mig är att dem märker hur du mår o känner o dem kan inte förstå varför du inte gör nåt åt det så du mår bättre….Styrkekramar från en som precis lämnat den sista missbrukaren i sitt liv!! Aldrig mer!! Nu ska jag må bra så mina barn kan få må bra o slipper oroa sig för mammas mående mer o känna sig trygga….
Hej Kajsa.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag är medveten om att barnen ser o förstår, det är det som plågar mig mest. Vill att de ska få vara barn o ha en lycklig barndom.
Vad starkt av dig att lämna ditt förhållande. Jag önskar dig lycka till och att du finner kärleken en dag❤️
Hej Madeleine!
Nuet och framtiden är viktigare än att tänka på vad man hade i dået.
Magkänslan är ofta rätt, då den visar vad hjärtat och hjärnan känner.
Hjärnan är fantastisk, men är ju också en instans som kan vända och vrida på mycket på både positivt och negativt sätt. Bra att då ventilera för någon annan för tankar som finns där för att bli lite klarare vad man känner och det är för låsningar som gör att man gör vissa val som kanske inte stämmer överens med hjärta och mage.
Hej Pierre.
Du har rätt, hjärnan kan verkligen vrida o vända på allting. Jag är mycket för synkronicitet o allt talar för att jag borde bryta upp. Men det finns en hel del rädslor i vägen o en ekonomisk aspekt också. Vet att det kommer att lösa sig när det är dags. Jag har gått från att svära på att göra allt för att barnen inte ska bli skilsmässobarn, att man ska göra allt för att hålla ihop familjen till att faktiskt överväga uppbrott o leta boende. Tack för din kloka ord o ditt stöd❤️
Tack Michael !
Hej. Funderar på ett ämne i bloggen. Hur kontaktar jag dig?
michael@separation.se
Tack för dagens inlägg. Behövde läsa det idag.
Tack Mikael för dagens inlägg.
Visste detta redan som du skrivit o ändå så behöver man påminnas då o då för att känna styrkan i att jag gjort rätt val!!
Tur man aldrig blir för gammal för att vakna o börja ett nytt liv på rätt väg….
när du säger ”gå vår väg” vad menar du då? Lämna? Bli som dem?
Är det helt tröstlöst att leva med en person som är ”känslomässigt stängd”.?
Hur får den här relationen dig att må Sus? Ser du positiva förändringar inom räckhåll? Är din partner villig att kommunicera och förändras?
Den får mig att må precis så som du skriver inledningsvis. Men varje gång jag tar ett steg iväg så kommer han efter och drar mig tillbaka. Jag kan inte värja mig då för känslorna är starka och han är övertygande att det är just mig han vill ha. Därefter är han uppmärksam och känslofylld. Men fortfarande, efter snart fyra år, kan han inte säga orden, jag älskar dig. han tycker att det är stora ord. Ord han inte vet hur man känner.
Jag har under lång tid fokuserat oerhört mycket på honom och hans känslor. Hur jag ska få honom att ÄLSKA mig. Men på sistone har jag mer dragits in i mina känslor. Vad jag vill, vad jag känner. Jag tror att jag långsamt inser att jag inte vill älska någon under dessa förhållanden. Men jag kan inte bestämma mig för om jag bara ska gå eller göra den där ”sista” ansträngningen för oss. Sätta mig ner med honom och prata! Det är bara det att det känns som att jag tvingar honom att prata. Jag för samtalen. jag driver på. Han säger att han ”älskar” när jag gör det. Men att göra slut! Jag blir gråtfärdig och kall bara av tanken! Vill jag det? Eller är det så att jag måste? Suck. Det är kaos i mig! kaos!
Jag skulle skriva också att efter att han har dragit mig tillbaka och visat uppskattning och kärlek och jag ”ger med mig” och kommer tillbaka så återgår han långsamt till sitt vanliga, distansierade jag. Fast det anade du nog 🙂
Hej Sus!
Känner väl igen mig i din situation, livet är inte lätt och valen ännu svårare.
Hej, är sambo sedan ett par år tillbak. Vi träffades precis efter att båda två hade lämnat / blivit lämnad av en.partner. Jag hjälpte sambon ut ur en depression. Har stöttat honom hela tiden. Nu när han mår bra finns aldrig tid för mi, oss utan det jobbas dygnet runt eller ägnas all tid till hans barn. Har försökt få förståelse för att jag också måste komma först någon gång. Det har gått så illa nu att vi aldrig har sex, han skyller på trötthet eller att jag ”gnäller” ”är arg hela tiden” funderar på om det är att jag gör ngt fel eller att jag gått upp i vikt. Ibland undrar om han.är otrogen… Ensamheten och känslan av att inte vara älskad är för tung. Han säger aldrig att jag är fin eller att han älskar mig…känns bara så hemskt att något vackert slutar så här. Fundera på att lämna honom. Eller finns det något jag kan göra?
När jag läser dina ord My, tänker jag att ni behöver hitta en samtalskontakt. Familjerådgivning i kommunen där ni bor. Ni har allt vinna på det och inget att förlora.
Hej
Nu har ju jag inte läst alla dina inlägg bara några som poppat upp på FB av bekanta, men många gånger upplever jag att du förespråkar att man ska lämna, ge upp och gå ifrån sin partner utan att ens försöka hitta en lösning.
Jag lever tillsammans med en partner sedan 10 år tillbaka och det du beskriver här ovan passade precis in på oss. Jag var 35 och min partner 42, vi båda hade trasslig uppväxt med i ryggsäcken och vi båda hade varit gift tidigare. Och precis som du beskriver föll jag pladask, jag drogs till hans charm, han var super trevligt och framåt. Vi satt uppe i timmar och talade om ALLT. Som sagt det gick ett halv år och sedan började jag upptäcka att jag liksom inte kunde nå riktigt ända fram. Han som förr varit en så djup romantiker som översköljde mig med komplimanger, vad hade hänt? Och jag började anstränga mig mer och mer. Och precis som du beskriver började självanalyserandet att ta form, liksom frågorna om ”vad gör jag för fel?” Jag riktigt började älta och överanalysera mig själv.
Jag kan säga att räddningen för oss blev terapi. Och här var det jag som propsade på, faktiskt nästan släpade dit min partner. Och vi är idag båda så enormt lycklig över att vi tog det steget. Visst som du skriver man kan inte tvinga en människa till förändring, MEN i detta fallet gav jag min partner en knuff mot rätt riktning. Visst man ska inte tvinga fram en förändring. Men som min man säger, det var bra att vi kom iväg och att jag stod på mig och inte gav upp oss, för han har förmodligen aldrig insett detta själv, i hans värld gick man inte i terapi, bara om man var knäpp och inlåst.
Vi är idag väldigt glada och vi respekterar verkligen varandra. vi fick hjälp att reda ut en del saker, verkligen gå till botten. Har idag förstått att det som ställde till det för oss (ja inte enbart) faktiskt bottnade mycket i att vi fungerade så olika utifrån vår uppväxt, jag hade förmågan att klamra mig fast i min partner, nästan desperat, och han tvärtom hade förmågan att fly när förhållandet blev för seriöst eller känslosamt i längden. Detta skapar ju så klart en del problem, men vi ser det som något fantastiskt att tillsammans få göra denna känsloresa tillsammans. Även om det har varit jätte tufft, och vi mer än en gång tänkt ge upp under resans gång, så är vi idag starka och trygga tillsammans. Och är det något vi lärt oss så är det att man alltid ska jobba i relation, även när det är som bäst, för att på så sätt bibehålla den sinnesstämningen.
/Anna
Det värmer att läsa om din erfarenhet Anna. Tack för att du delar. Skall vara tydlig: jag förespråkar inte lättvindigt lämnande. Tvärtom – tycker jag att vi inte skall ge upp i första taget, eftersom det finns hjälp att få. Särskilt med barn med i bilden. Det är ofta i självkännedomen och kommunikationen det brister. Här finns det möjligheter att få det fungera. Men jag ser också de som försöker alldeles för länge – som stannar tills självförtroendet och självkänslan utplånats. En partner inte anstränger sig för tvåsamheten – år efter år. Det vore omänskligt föreslå dem: ”försök lite till.” Vissa personer lämnar för snabbt, andra stannar för länge. Varma hälsningar.
Jag har för ett par dagar sedan tagit steget att lämna min sambo. Han är vansinnigt arg och hotar med självmord, talar om för mig att jag krossat hans liv – varvat med (arga) övertalningsförsök ifråga om att hitta tillbaka till varandra. Jag känner att jag är skyldig mig själv att lämna en relation jag inte trivs i. Trivs inte jag är det inte heller en relation han ska vara i. Vi lever kanske bara en gång. Så: en stor varm kram till er som blivit lämnade ( ni är värda så mycket mer och det kommer att bli så bra, på sikt) och ett stort heja till er som lämnat.
Kram
Hej Anna,
Har inte heller läst alla inlägg men jag upplever också att det förespråkas att man skall lämna, ge upp och gå ifrån sin partner utan att ens försöka hitta en lösning.
Trevligt att du skriver att ni är väldigt glada och respekterar varandra. Mycket kan nog ligga i ens uppväxt. Hur man ser på ett förhållande.
Problemet är kanske inte det man tror? Det viktigaste är nog att man alltid försöker tänka positivt och att inte ge upp för tidigt. Det är en resa man måste göra tillsammans. Den går inte att göra om endast en partner är villig att försöka.
Det finns inget fel i att man försöker få ett förhållande att fungera och hålla ihop. För att lyckas med det så är det viktigaste nog förändring. Att det inte bara lunkar på som vanligt. Kanske terapi är en lösning? Finns det andra lösningar?
Vad är det egentligen som är dåligt? Har man det kanske för bra? Varför leta problem som inte finns? Vad vill man få ut av livet? Är det för en själv eller familjen man söker en förändring?
Tror inte gräset är grönare på andra sidan!
/Albin
Jag håller med dig Albin.
Hej! Upptäckte bloggen igår. Rubriken från den 27/1 drog till sig mitt intresse direkt. Inlägget beskriver så väl det jag känner och upplever just nu.
Efter 16 år tillsammans,12 år som sambos, känner jag att jag inte vill vara kvar mer. Vi har båda långa tidigare förhållanden bakom oss, båda har vuxna barn.Jag känner mig så ensam! Vi har inget gemensamt förutom hus och huslån….Inga gemensamma intressen. Vi gör ingenting tillsammans. Efter några minuter tillsammans vid middagen lägger han sig i soffan och jag sitter och läser eller liknande i köket. Där ligger han tills det är dags att lägga sig i sängen. Då sover jag oftast sen länge.
Jag gör i stort sett allt hushållsarbete (eget fel, jag vet). Jag vill ha ordning, han är en slarver.
Jag tycker om att umgås med folk, att ha folk omkring mig. Familj och vänner är det viktigaste för mig. Han tycker inte det ger nåt att sitta och prata med folk och sin släkt (syskon och barn) bryr han sig knappt om att kontakta. Osv, osv, osv…
Jag har nu mer eller mindre bestämt att jag inte vill fortsätta. När jag försökt ta upp det uppför han sig precis som du beskrivit ovan. Han tar mig inte på allvar. Allt är mitt fel, jag bara gnäller och klagar, han är nöjd osv. Jag vill sälja huset och flytta till en lägenhet. Vet bara inte hur jag ska bära mig åt, hur jag ska gå vidare och få honom att fatta att jag menar allvar….
Det hade kunnat varit jag som skrivit din text Elisabet. .
Oj, vad jag känner igen det du skriver.
Jag känner en sorg över, att jag som var så stark, har tappat bort mig själv.
Styrkan och självsäkerheten är borta, och jag lever i ett ingenmansland.
Vi gick i terapi i början av vårt förhållande, och det var helt rätt då.
Det hjälpte oss mycket, men någonstans lutade vi oss tillbaka för mycket.
Utan att jobba på förhållandet, jag säger inte att det är den enes eller andres fel.
Nu har det gått för långt, och jag vill bara vara levande igen.
För min skull! Hitta min styrka igen!
Menar du att det enda sättet att få min man att ändra sitt beteende är att lämna honom…
Det är det sista jag vill (jag har valt att levande honom o vi har två fantastiska barn tillsammans) men just nu känns allt väldigt negativt med små gliringar o pikar. Igår talade jag om att jag blev ledsen o tog illa vid mig när han säger saker som ”håll in rumpan lite så går det…” Jag fick ingen ursäkt el förklaring utan han tyckte mer jag var löjlig som tog illa vid mig. Jag vet att jag måste jobba på att inte ta åt mig av minsta sak, men hur får jag honom att förstå att han måste jobba/tänka på vad han säger…
(Han är över lag väldigt dålig på att prata o vill helst slippa alla former av diskussioner. Eller så blir han jättesur för att han tycker jag gör påhopp…)
Håller med om att det kan vara kontraproduktivt att försöka knäcka någons skal. Det finns där för att personen har behövt det, och i en viss mening fortfarande behöver det, och det är hotfullt med någon som försöker se bakom skalet, som berör. Det finns en i så fall en smärta som inte får komma fram, som inte får bli synlig för varken ens partner eller ens en själv. Det kommer alltid att förnekas så det är ingen idé att argumentera heller. Den smärtan där bakom väcks upp om relaterandet blir för livligt, kommer för nära. Ofta när man hör om dessa historier så handlar det om ett par där den ena blir undvikande och förnekande medan den andra blir ängslig och känner sig bortstött. Två polariteter som förstärker varandra. Och det vore väl lätt att tycka att rådet att bryta är bra, om det inte råkade vara så att man närmast förutsägbart kommer attraheras av sin motsats även i nästa relation, och mönstret upprepas om och om igen. Så det leder ofta ingenstans på sikt att gå vidare. Det är faktiskt inte bara den undvikande som bär på en ryggsäck, båda har sin latenta skräck och otrygghet som behöver punkteras och tröstas. Det ser ofta ut som att det är en möjlighet till det man söker genom att om och om igen dras till sin motsats.
Hej
Är mitt uppe i ett förhållande där jag ger mkt mer än jag får. Försöker förändra hans beteende klamrar mig fast fastän det känns fel och borde gå.
Frågan är varför man nöjer sig med brödsmulor och inte inser att man är värd bättre?