Pappa

 

 

 

 

 

 

Ett av det mest grundläggande i att vara människa är behovet av att känna sig förstådd. Det är en av anledningarna till varför vi skapar film, musik, teater, lämnar avtryck i sociala medier etc. En djup drift av att få kommunicera och nå fram till andra. Motsatsen skyr vi likt pesten.

I mikrovärlden, i parrelationerna är det rena dödsstöten när det saknas en mottagare, någon som uttrycker: ”jag finns här och jag ser dig.” När relationen är färsk, är det som om vi befinner oss i en romantisk bubbla av oändliga drömmar och möjligheter. Du och jag på en mjuk vit sandstrand med en soluppgång som känns evig.

Jag ser det gång på gång i mitt arbete och privat: kvinnor som lämnar och män som står där med en smärtsamt förvånad min: ”vad hände? Jag som gjorde allt för henne. Kvinnor är oberäkneliga.”

Frågar du henne: ”jag försökte nå fram – gång på gång, men han lyssnade inte och till slut fick jag nog. Jag kände mig ensam med honom. Han missade de små gesterna.”

Min älskade Pappa säger: ”den stora utmaningen ligger inte i att träffa någon. Det är relativt enkelt i jämförelse med att behålla henne vid sin sida. Om man börjar slappna av för mycket och slutar anstränga sig, är det kört.”

Min största läxa när det kommer till förhållanden kan sammanfattas i en enda mening: gör aldrig, under några omständigheter, så att personen vid din sida känner sig ensam i ditt sällskap.

Läser era kommentarer på bloggen/Facebook och slås av hur erfarenheter formar våra ord och tankegångar. Det är otroligt berikande att se. Tack för att DU gör den här sidan dynamisk och levande! Det är ovärderligt.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare