Jag hör tyvärr inte alltför sällan relationshistorier som vida överträffar den galnaste och mest surrealistiska fantasin. Det skulle kunna ligga nära till hands att tappa tron på allt men jag har bestämt mig för att inte irra in i cynismträsket.
Får ofta frågor om varför exet gör som de gör: ”hur kan hon säga så? Varför beter han sig som han gör? Jag som alltid varit kärleksfull och visat respekt!”
Det finns personer som när de inte längre har ”rätt” känslor anser sig ha rätten att agera hur som helst. Det är som om det enbart är attraktionskänslorna som avgör ett korrekt och värdigt beteende. I kriser visar sig ofta HELA människan.
Hårda erfarenheter har lärt mig att det inte alltid går att förstå människors handlingar och varför de är som de är. Tänk bara på hur svårt det kan vara att förstå sig själv.
Någon sa: ”people are more screwed than you think!” Uppehåll dig därför inte alltför mycket kring vad som pågår i andras ”världar.” Det är bättre att vi ser våra egna brister så att vi kan rätta till dem och leva friare.
Jag vet mer än väl hur det är att självanklaga och säga till sig själv i ensamheten: ”om jag bara… hur kunde jag vara så korkad?” Det är som om vi både är åklagare och advokat gentemot den egna personen. Kruxet är att åklagaren i våra huvuden ofta är betydligt mer på och aggressiv än den försiktigt oerfarna försvarsadvokaten.
Vi behöver bli bättre på att stoppa oss själva i tankarna när vi ger FÖR mycket uppmärksamhet till varför exet sa si eller så. ”Varför skrev han/hon så i sms:et? Varför fick jag en sådan kylig och avvisande blick? Hur kan hon/han spela ut barnen så mot mig?”
Istället för att låta det tränga FÖR djupt ned i vår sårbarhet (jag vet att det är lätt att säga), är det bra att börja tänka: ”vad kan jag göra för att skydda mig mot negativa inställningar från andra? Hur vill jag leva mitt liv? Hur önskar jag att en framtida relation skall se ut?”
Vi måste få älta, vända ut och in på, analysera, gråta, avsky, känna ensamhet och hopplöshet, ofta till det yttersta, för att sedan, steg för steg kunna släppa taget.
Vilka tankar och känslor om din f.d. behöver du röra dig bort ifrån? Vilka attityder som kastas på dig kan du placera i elden?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
”Spännande” det du skriver om att man helt plötsligt inte känner igen personen man levt med i flera år. Det är som om mitt ex spelade en roll när vi var tillsammans. En roll av att han var en fin, känslig och ansvarsfull kille. Men det har ju visat sig nu när han inte längre orkade hålla fasaden uppe att han är en självisk människa utan empatisk förmåga som inte tar ansvar för sina handlingar.
Det är så lätt att hamna i den negativa spiralen där man dels dömer sig själv hårt och dels fantiserar ihop hur lycklig han är utan mig. Men kämpar för att bygga murar runt mitt hjärta där hans kyla och respektlösa beteende inte kommer åt. En dag är murarna så stabila att jag kan stå emot honom lika kyligt tillbaks. Vill ju inte tappa hoppet om mänskligheten men det är lätt hänt…..
En dag behöver du inte en mur runt ditt hjärta för att skydda dig mot honom linda. Alla varma tankar till dig.
Åh vad jag längtar till den dagen! Kram
Att röra sina tankar bort från mitt ex är svårt. Jag får höra elaka kommentarer från honom nu (elakt enligt mig). Han säger, i min nya relation tillåts det inte att dricka alkohol, jag har nu en bättre relation till vårt barn nu när du inte är i närheten. Jag blir ledsen och går in i frågeställninger, varför? Vad har jag gjort för fel? Försöker nu stanna där en kort stund i tanken, vill istället tänka vad ska jag göra för att må bra? Vilken lekpark ska jag och mitt barn gå till? Vilken glassort ska jag välja? Snart kanske jag möter tankarna med en axelryckning och tänker att jag är glad att det är över.
Det kommer en dag Jenny, då han är en passerande fläkt i din historia. ”Vilken glassort skall jag välja…?” Vackra resonemang som får mig att le.
Träffande. En vän reflekterade över mitt ältande och sa ”du har fel fokus, fundera inte på alla hennes möjligheter, vem hon är med eller vad hon gör. Fokusera på dig själv, du kan göra vad du vill och du har fått nya möjligheter”. När hon sa så till mig så tänkte jag inte så mycket på det men det har växt lite dom sist dagarna. Det min första barnvecka i det ”nya livet”, det har gått över förväntan och jag är glad att jag bor kvar i huset. Visst bryter jag ihop nästan dagligen, men det finns kortare stunder som jag inser att jag fortfarande lever och jag klarar det ganska bra.
Så bra sagt… känner igen mej i allt du skriver.. stort tack för du delat med dej & får mej att känna mej mindre ensam i mitt varannan vecka liv & samma funderingar/ anette
Det känns gott för mig att du känner dig mindre ensam under ”besöken” här. Vill att det skall vara så. Varannan vecka tufft för många skall du veta. Allt det bästa till dig Anette.
En dag åt gången Mattias, lite, lite starkare. Tack för att du berättar din historia – många behöver höra och känna igen sig. Det läker.
Visst känns det konstigt att inse, att den person man trodde sig känna så väl, han som verkade vara så empatisk och omtänksam, istället visar sig vara en person som kan säga vad som helst utan att förstå att jag blir sårad. Jag tror att vissa säger saker för att av någon outgrundlig anledning såra sin före detta. Andra, som mitt ex, slänger ur sig saker och blir uppriktigt förvånad över att jag tar illa upp och blir sårad. Jag vill inte höra hur underbar hans nya kvinna är, jag vill inte höra hur fantastiska hennes barn är. Jag vill inte höra om allt roligt de gör tillsammans och att hon är hans livs stora kärlek.
Jag vet att jag bara borde låta bli att bry mig, jag borde inse att det inte går att förstå sig på alla människor. Då hade jag mått mycket bättre. Någon sa till mig att så länge jag tillåter mitt ex att såra mig så kommer han att göra det. För mig låter det lite konstigt, jag tolkar det som om att det är mig det är fel på för att jag tar illa vid mig. Men kanske tolkar jag det alldeles fel?
Helt fel av honom att berätta de där sakerna för dig cj – empatisk insikt verkar saknas där. Säg till honom att du inte vill höra om allt det där ”fantastiska.” Det är inget fel på dig – det tar tid för känslor att klinga av. Hur kommer det att kännas för dig den dagen då han inte når ditt hjärta?
Den dagen kommer nog att kännas som en befrielse, då jag kommer så långt att jag inte längre blir sårad av det han säger.
Det känns som att han säger så för att han vill se dig sårad. Och frågan är, stämmer det, mår han verkligen så bra? Känns inte så. För om det var så skulle han inte behöva säga så. Han vill nog övertala sig själv? Kram till dig.
Tack för din feedback, Jenny! Nej, hela tiden mår han inte så bra, det är antingen högsta lycka eller djupa dalar i hans nya förhållande och jag tror att han kanske säger dessa saker för att dels övertyga sig själv och dels vill han att jag ska förstå att när det verkligen ÄR bra i hans förhållande, så är det fantastiskt, så att jag inte ska ifrågasätta varför han stannar i ett förhållande där han aldrig från den ena dagen till den andre vet hur det ska bli.
Här kommer min historia. Som bara jag ser den såklart.
Vi träffades när jag var 17, han 24. Jag blev förälskad så in i bomben eftersom han bekräftade den. Vi hade det så bra, han träffade även andra en tid men valde mig. Vi hade det mysigt o gott. Sommaren som kom gav honom lite kalla fötter o han ville va fri o jag backade lite. Efter sommaren kom vi tillbaka till varann o det va vi. Men vi kunde inte flytta ihop för det var skönt att ha sitt, även om han boade in sig hos mig. Vi var bara hos mig, i min lägenhet jämt. I nästan 7 år. Han ville till slut att vi förlovade oss. O herre min je vad jag längtat efter det! Då köpte han ett hus som jag kunde flytta in i. Det var så härligt! Vi! Men det var HANS hus. Vi levde våra egna oberoende liv o vi kunde göra som vi ville på var sitt håll utan att den andre blev upprörd, men vi ville ha lite till. Vi fick en helt underbar son. Vi hade det helt underbart! Jag var hemma o hade det bra o han levde sitt liv. Hans liv flöt på o mitt också! Vi ville ha ett till hjärtebarn. När jag blev gravid andra gången friade han. Jag sa ja med hjärtat! Innan lillkillen föddes gifte vi oss. Hans bröllop på hans sätt. Jag ville ha det lilla, han det stora. Det var fantastiskt. Lillkillen föddes o var sjuk. Han fanns inte längre ”där” o jag började fundera. Då var jag ensam. Med två nästan på heltid i ett par år. Ingen som pratade med mig. Ensam på oändliga läkarbesök. Förutom mina vänner som aldrig svek! Jag gled bort. Långt bort. Hade jag gift mig med nån som inte kände mig? Jag kände mig inte hemma i huset som inte var mitt. Vi pratade inte.
Han föreslog en flytt 30 mil bort till min släkts hemtrakter så jag kunde få hjälp med barnen. Jag sa ja gärna… Han köpte ytterligare ett hus.
Jag fick ett nytt bra jobb, han hade kapital o var egenföretagare. Vi flyttade.
Jag blev helt själv med allt. Inga vänner som lättade upp vardagen. Hur olika var vi? Jag fick ett krävande jobb, men skulle ändå fixa familjen ab. Det var tungt.
Jag fick vänner på jobbet, han stängde sig inne hemma med sitt. Jag fick en vän som det var så lätt med. Vi var så lika. Samma värdegrund o samma förhållandeskada. Det var en man. Den man jag tidigare tänkt på utan att träffa honom.
Det gick inte att hålla tillbaka. Det blev vi. Jag åkte hem o sa att jag måste få fundera o bo själv. Ångestnätter senare sa jag att jag vill skiljas. Han var rasande o bedjande om vartannat. Jag var bara förlorad. Där är jag nu. Mannen jag träffade på med stort M är nu också skild. Efter några hemska turer.
Här är jag o mina fina pojkar i en ny stad. Exmaken är också här. Jag som alltid varit hon som fixat familjen ab o mitt jobb o alltid ställt upp på den tillgivenhet jag fick.
Men här är jag. Skadad.
Tack för din öppna berättelse Johanna. En fråga till dig: när lämnade du honom på det känslomässiga planet?
Jag vet inte riktigt. För fem år sedan skulle jag tro. När äldsta barnet var ett år. Då märkte jag som tydligast att våra olikheter som person inte matchade. Eller rättare sagt att det var jag som oftast gav efter… Ganska sorgligt att jag höll kvar för bådas skull, men ingen vet ju framtiden o hoppet finns alltid kvar.
Min tjej har lämnat mig efter vi levt ihop i 23 år. Det kom helt oväntat och jag kände direkt att mattan drogs bort under mig. Det har nu gått 2 månader och mitt liv har rasat ihop fullständigt. Jag har en fruktansvärd separationsångest och är livrädd för ensamheten som kommer. Äter nu ångestdämpande medicin och är sjukskriven. Det har funnits stunder där jag funderat på att ta mitt liv på grund av detta. Jag försöker att inte tänka på henne men hon finns i mina tankar 24/7 och jag kan inte släppa henne. Jag håller sakta men säkert på att gå under, hur går man vidare?
Tomas. Jag vet hur det känns. Mitt förslag är att du pratar med någon. Jag hjälper dig gärna.
hej man behöver inte ha levt ihop så länge för att mattan ska dras bort från en.
har haft ett förhållande med min själsfrände i drygt två år och han lämnade mig i oktober förra året. nu är det helt kaos hos mig.
han sa att vi skulle hitta tillbaka igen men det blev inget sådant. kan inte för mitt liv tänka på annat än honom.
det är inte baa att gå vidare som han säger. vi hade allt gemensamt men för den skull inget att prata om. jag går ner mig helt och orkar inte jobba eller umgås med någon. förstår att jag är på väg ner i en djup depression men har inte sökt vård.
jag är över femtio år och tycker det är så skamligt att vara singel. har ingen att prata med om dagarna eller någon som hör av sig på mobilen. har inte fått en kram på över ett halvt år och sakta med säkert känner jag att det ända rätta är att fösöka göra slut på detta. han var min bästa vän och den jag älskat för första gånge i mitt liv. jag har varit gift en gång men kände alsrig detta .det förhållandet hölll i 31 år och var inte alls så dramatiskt som detta att ta sig ur.
finns ingen livsglädje för mig längre utan honom.
Hej alla,
Jag söker desperat runt på nätet om kvinnor som också har det tungt pga separation- i syfte att läsa att de också överlever det för just nu så känner jag ingen livsglädje, är rädd att inte återfinna den (vi har ganska små barn ihop också).
Ensam och som att hjärtat gått i tusen bitar, och inget klister i världen kommer att kunna laga det.
Familjen splittras och givetvis kommer han att snabbt som attan skaffa nytt. Vilket skulle göra (om möjligt) ännu ondare (min föreställning)
Hur överlever man???med en självkänsla som är rejält skadad efter alla försök och misslyckanden. Vågar inte ens tala om för omgivningen (jobb, dagispersonal) att vi gått skilda vägar för jag kommer bara bryta ihop.
Karin: läste ditt inlägg, vill ge dej en kram, och att du ska veta att du är inte ensam. Har dock hört att folk tydligen klarar sej levande ur sånt här, fattar i dagsläget inte hur men bäst att vi inväntar svar från nån som vet, eller vad tror du? 😉
Har andra klarat sej och gått vidare så borde även vi.
Vi vill ju ändå leva med någon som inte vill leva med oss, eller hur?!
Då ska ni känna känslan när Man höjdes till skyerna föratt sen knuffas ner i djupet av havet. av sin stora kärlek. Bli behandlad som skit men fortfarande tråna efter. Bli dumpad men fortfarande vilja ha. vilja ha någon som sparkade på en gång på gång. det är sjukt hur det kan bli.
Han lämnade mig, sårad, ensam, övergiven, med två barn, hoppade på ”mina kompisar” direkt. Kontrollerade allt jag gjorde. Vart ska du, vem ska du träffa, när åker du hem, nu ska du ligga med någon kom hit istället för att gå ut med dina kompisar. – han höll på…. han var den som lämnade men ändå skulle ha kontroll. Tills han flyttade ihop med en arbetskompis till mig efter fyra månader. Då la han ner! Det tog slut efter fyra månader det förhållandet o sen började han höra av sig o grät o ville ”ha min hjälp”. två månader senare flyttar han ihop med en gammal kompis till mig.
Känns som … Välplanerat!