Jag får emellanåt frågan: ”Varför uppmuntrar du människor att göra slut?” Förstår den inte riktigt med tanke på att det mesta som jag skriver om handlar om motsatsen: hur kan vi vara och göra för att hålla samman? Samtidigt inser jag att en del personer känner som de gör av olika anledningar, men låt mig förklara varför jag tycker att vissa förhållanden inte bör fortsätta:
Vad är syftet med en relation? Att härda ut den? Fortsätta för barnens skull? Stanna kvar därför att rädslan för ovisshet är så stark? Eller skuldkänslor som gör att vi håller tillbaka sanningen: ”Jag älskar dig inte längre (eller så har du aldrig gjort det)” Eller är poängen med att vara två, att göra oss till ännu bättre människor? Bli mer insiktsfulla, empatiska, emotionellt intelligenta och kommunikativa? Att göra det ännu bättre att leva helt enkelt?
Det är en sak att som singel resonera med sig själv: ”Jag har fattat det! Jag kan det här med kärlek och hur man ska bemöta en partner” Men att leva med någon dag efter dag och visa hur kärlek i handling ser ut, är någonting helt annat. Vardagsverkligheten och våra beteenden visar graden av vår genuina förståelse.
En relation som dränerar oss på energi, gör att vi känner oss värdelösa, kidnappar vårt självförtroende, och/eller saknar kärlek, är inte i närheten av att vara en bra plats att stanna kvar på. Inte ens ”för barnens skull”! Varför ska de behöva utsättas för två vuxna som undviker varandra, ständigt tjafsar, går bakom ryggen på varandra, en smartphone som ständigt tas med in i badrummet, olyckliga och trötta ansikten, osanningar, någon som offrar sig för husfridens skull, avsaknad på alla former av fysisk och emotionell närhet…?Barn ser mer än vi någonsin kan föreställa oss. Kärleksrekvisitan genomskådas varje dag!
Jag uppmuntrar dem som har kärlek och respekt kvar, men som av olika anledningar har fastnat, att hitta tillbaka till vi. Men när jag ser att någon är olycklig, begår emotionella övergrepp på sig själv, eller utsätts av partnern, tvingar sig kvar av sociala omständigheter, rädsla etc. ber jag dem att tänka om. Inget förhållande eller person i världen är värd förlusten av dig själv. Aldrig någonsin!
Hur ser kärlek ut i handling? Hur gör ni varandra lyckliga? Kan du vara dig själv på platsen där du befinner dig? Kan du säga ditt hjärtas mening? Är ni ett par som är bra förebilder för barnen? Kan du andas avslappnade andetag i förhållandet? Tillit? Attraktion? Respekt?
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 9/3 kl 20.00 – 21.15. Du är varmt välkommen!
Ett tänkvärt inlägg.
Själv hade jag behövt den uppmuntran tidigt och framförallt stödet av att tro på mig själv och hålla fast vid mitt beslut då jag gjorde slut.
Tänker att det kan vara provocerande för de personer som lever i relationer där det kanske inte är så bra.
Tror att tanken om eller känslan för att leva själv då man levt med en partner i många år är skrämmande. Den emotionella ensamheten kan bli enormt påfrestande och man griper efter hoppet, ett halmstrå, för att kärlek ska fortfarande ska finnas i förhållandet.
Om någon person skulle be mig om råd ang. sin relationen så skullle jag be hen att att just tänka de tankar att ’försök göra slut’.
Kanske man på djupet verkligen funderar på för-och nackdelar i förhållandet. Vad är det som gör att man är kvar? Hur mår jag i detta Viet?
Mitt råd till de som blir tillsammans är att aldrig ta varandra för givet utan att finna en väg i Viet där man då och då träffas, dejtar, med syftet att vårda kärleken i den livsfas relationen är i. Man kan ställa varandra frågor om man är ängslig för något, om man känner tillit till varandra, om det finns en rättvis arbetsfördelning i hemmet så att inte någon ’osynligt ’ bär ett större lass med risk för utbrändhet eller lägre pension. Man kan också ställa sig frågan om någon bär på något som det inte går att prata om. Allt svårt ska ju kunna diskuteras med den man älskar även de djupaste ’hemligheterna’.
Har tänkt så mycket de sista åren över kärlek och fått självinsikt i hur oerhört betydelsefullt det är för mig att känna att jag är förutsättningslöst älskad utav någon.
Det har varit smärtsamt, rent av ohälsosamt tungt lidande att vara själv. Samtidigt har jag tänkt att det nog är en mening med att jag ska lida för attt kunna ta emot och förstå vad äkta kärlek är. Så jag inte går på samma slags relationsmönster igen.
Tror att det är nyttigt för unga människor som startar en relation att lära sig att öppet inför varandra diskutera sin relation, Viet och hur var och en som person mår i det Viet.
Våga prata om varandra, se upp för alla sexfixeringar/utspelningar samhället bjuder på och lägg hellre kraft på att vårda er relation så att ni i er kärleksbubbla skapar trygghet, tillit, glädje och personlig utveckling.
Varma kramar
Så fint och sant skrivet.
Så mycket att tänka på!
Önskar idag att vi delat på oss tidigare.
Vi har bara ett liv och det livet måste man ta vara på och göra det bästa av. Efter 30 år tillsammans var min man den person som kände mig allra bäst hela vägen in i hjärtat men det fanns ingen passion eller attraktion kvar. Sedan 1 år tillbaka lever vi isär men är bästa vänner…vi samsas om barnen…stöttar varandra och kan prata om allt . Han har träffat en ny kvinna men frågar ändå mig om råd ofta…känns som den bästa av världar. Barnen är lugna och trygga tror jag och ser att man kan må bra på varsitt håll också. Vi visar varandra mer respekt idag än när vi levde ihop …bråkade inte men suckarna blev djupare och blicken när vi såg på varann var bara trött.
Ibland är det bättre att leva isär än ihop…är glad att vi till slut tog steget, har inte ångrat det en minut även om omställningen blev stor och sorgen ibland tog över.
Tvåsamhet är lycka om man känner att energin är positiv…är den inte det så är man skyldig sig själv och den andre att få en andra chans att bli lycklig, på nåt annat sätt!
Det är ju så man vill att det ska vara <3 Men så tungt när verkligheten är annorlunda, när bara en ser och känner otillräcklighet och brist på teamkänsla, närvaro och engagemang…. När bara en vill ha så mycket mer, vill att kärleken ska vara så mycket mer… Och faktiskt känner sig (tror hon) ganska så klar med relationen…
Har levt med samma man i 32 år, vi har det bra, vuxna barn nu och vi jobbar på och gör någon resa då och då. Han tycker att vi har det bättre än vad jag tycker. Jag vill ha mer passion och mer bekräftelse än vad jag får medans han tycker att han ger mig det. Ibland har tankarna kommit på att leva själv men rädslan finns där också på att man då kanske aldrig hittar en ny kärlek?
Jag kanske ska nöja mig med det jag har, varför kan jag inte känna mig nöjd? En snäll, trygg, ansvarsfull man är väl vad många vill ha och jag får dåligt samvete över att jag då ens kan komma på tanken att ibland lämna för att ev få uppleva passion igen i mitt snart 50-åriga liv.
Livet är svårt…
Jag levde länge i en relation där jag var lämnad i relationen så att säga. Ensam med hushållet, familjerelationer, vänner etc. Min fd man valde bort mig och oss. Jag har nu lämnat denna icke-relation och det är så mkt bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två. Och jag väljer att umgås med människor som både kan och vill se mig! Jag mår så mkt bättre nu och känner mig sedd och älskad! Stanna inte för länge, det tar död på drömmar, tro och hopp. Och kärleken till en själv!!! Du, ja just du är värd att vara lycklig!!! Kramar till alla som kämpar! Det kan bli så mkt bättre! Våga!!!
Du skriver så tänkvärt Michael och du ger mig belägg för funderingar jag burit på i åratal.
Jag vågade lämna. Efter många slut o nystarten. Bråk o hårda ord. Men mycket känslor, attraktion o passion.
Men på grund av olika omständigheter har vi träffats alldeles för lite. Men jag har försökt se framåt att det blir bättre. Han vet oxå varför det blev som det blev. Men han fixade inte att vi sågs så lite. Han kunde inte se att saker o ting kommer att ordna sig. Det blir distans ett tag. Detta pga saker som är viktigt i mitt liv. Mina barn ( ungdomar).
Men han o jag har bråkat o bråkat. Slängt på luren. Kyla, genom att låta bli att höra av sig. Blivit kallad det ena o det andra. Vi talade ändå mycket om den här ilskan. Men det gick ngn dag o han blixtrade till o så mitt humör på det!
Nu i helgen skulle vi äntligen få tid tillsammans. Precis det vi behövde. Men jag fixade inte det. Jag valde att lämna istället. Allt negativt har tagit ut sin rätt. Jag har förklarat för honom under denna jobbiga period att det tär på en. Varför inte visa kärleken istället för att visa mestadels ilska?
Nu e jag här…har markerat att så här vill jag inte ha det. Men kan inte låta bli o tänka, tänk om det hade blivit bättre efter denna helgen?
Men det har skett så mycket under vägen så mitt hjärta har gått lite usönder på vägen. Å han är oxå ledsen. Han förstår inte varför.
Imorgon är en ny dag.
Smurfen..
Den ilskan o det som har hänt hittils är det som får det o ta smut idag.
Samma anledning om 10 år. Dessa 10 år senare. Kaos Drama Återförening..
Kommer Du att orka?
Jag brände ut mig.
Stå på Dig- så ingen annan gör det.
Och.. ett Nej blir ett Ja om Du går tillbaka. Då har gränsdragningen varit förgäves. Det finns Kärlek därute- var så säker
Smurfen…du tänker så rätt…vilken styrka du besitter! Fortsätt i samma spår
Å tack för era ord emilienne och Anna K. Det känns som att jag har tagit rätt beslut. Det ska inte vara en kamp
Han försökte ”få igång” mig lite på sms tidigare idag, Han skrev dumma saker som han vet sårar mig. Besvarar jag dessa sms så är pajkastningen igång, och sedan en ytterligare återförening. Nä minsann, nu får det vara bra!
Han säger oxå att han känner sig lurad. Han trodde verkligen på oss…
Tack än en gång för era varma ord. Det behövs! ❤️
Vad ska man göra om man ser att sin partner lider och rent av vantrivs iförhållandet. Även säger rent ut att han skulle ha det bättre utan mig. Försökt få honom till läkare. Så dåligt mår han. Men han vill inte. För det är inte honom det är något fel på. Jag vill hjälpa honom, finnas där och få honom må bra. Men hur jag än gör blir det bara sämre. Parterapi, långa lugna promenader, göra sådant han gillar eller lämna honom ifred. Inget hjälper. Han har inte behövt hjälpa till hemma alls på två år. Jag fixar allt själv.
Jag har försökt komma ifrån honom, men varje gång säger han att han älskar mig och inte kommer orka leva utan mig. Jag älskar honom och vill hans bästa. Men vad är hans bästa? Jag vet inte. Det sliter fruktansvärt på mig att inte veta. Ena dagen ska jag dra åt skogen.. Andra är jag underbarast i världen. Jobbigt att ständigt tassa på tå och vänta på nya utbrott. Jag vet inte längre vem jag är. Den människa han beskriver är ond, likgiltig och självupptagen. Kanske är jag så?
Ann, läs det du skriver, och tänk att det är din bästa vän/dotter som skriver det. Vad vore ditt råd?
Det jag ser är att du beskriver ett förhållande som är helt på hans villkor, och det finns inget utrymme kvar för dig. Du är värd mer. Jag förstår att det är svårt. Jag levde i ett destruktivt förhållande, och trodde inte att det var ett alternativ att lämna. Så hade jag turen att han tröttnade och gjorde slut. Jag var helt knäckt! I en månad. Sedan öppnades mina ögon. Folk som såg mig sa att jag strålade. Jag drabbades av energi och glädje. Och styrka. Det finns där för dig också på andra sidan. Låt honom hantera sitt liv och sina problem så som han tycker är bäst. Och så fokuserar du på dig själv. Snälla! Det är såååååå värt det.
Jag tycker att du skriver mycket klokt. Men jag förstår kommentaren. Jag får också intrycket att det är bäst att ifrågasätta gång på gång om det inte vore dags att separera. Ibland känner jag att det kan vara bättre för förhållandet att inte tänka och ifrågasätta så mycket. Jag tycker det är fint att på varje årsdag fundera riktigt ordentligt ’vill vi det här ett år till tillsammans’. Om svaret är ja är det bara att hålla fokus och satsa, agera, men inte gå omkring varje vecka och tänka på om det verkligen är bra, om det inte finns anledning till oro, om det inte vore bättre att dela på sig. Tänk efter noga, men sällan och stå för beslutet istället för att älta tänker jag. Kom ihåg att kramas och hålla hand idag! 🙂
Finns det möjlighet att se webinaren i efterhand? Hur gör man då i så fall!
Marswebinaret känns verkligen som designat till mig men jag kan tyvärr inte den tiden.
Väldigt tankevärda ord! Denna blogg hjälpte mig när jag mådde som sämst efter att min partner sen 10 år flyttade ifrån mig.
Vi fortsatte ha en viss kontakt och efter ett halvår så valde vi att testa igen då det fanns känslor kvar. Vi känns båda annorlunda och mer måna om varandra där vi ser till att prioritera kommunikationen mellan oss. På det stora hela så känns det väldigt bra men samtidigt så finns det tvivel som dyker upp hos mig ibland som att jag bara väntar på att bli lämnad igen.
Jobbiga känslor helt enkelt som är knutna till utbrottet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med eller hur jag ska komma förbi dem.
Ann… du ska inte lev så!
Mitt ena vuxna barn träffade en partner när hen var 19 år. Vi föräldrar förstod direkt att hen hade stora problem med sig själv. Efter tre år förstod vi att hen var manodepressiv (långa perioder). Partnern hotade med att skada sig själv om mitt barn lämnade hen.
Det är tre år sedan mitt barn efter oerhört mycket smärta och vånda kom ur det förhållandet. Ett problem var att partnern skadade sig själv de gånger mitt barn försökte lämna och hotade med att ta livet av sig. Men som jag såg det från mitt föräldrarperspektiv så låg det största problemet hos min dotter som inte kunde stänga dörren.
När hon väl gjorde sluy så hände aldrig de sakerna som partnern hotat med!!
Mitt barn fick en mycket tråkig start i sitt första förhållande och det tog väldigt hårt på hen innan hen kunde räta upp sig. Men idag är hen stark och vet precis vilket slags förhållande hen vill ha.
Ann…du är en reflekterande och kärleksfull människa…det märks i din kommentar. Och den som kan reflektera över sitt egna beteende är alltid den som är starkast men kanske också den som kanske är mest förändringsbenägen. Och det kan ibland bli till bekostnad av sin egen lycka och välbefinnande i livet.
Om du lämnar så kan det mycket väl bli så att han rycker upp sig, tar tag i sitt liv och mår mycket bättre. Det behöver inte bli illa gör honom. Däremot kan det bli tungt för dig att se honom börja glänsa i din frånvaro. Om fallet blir så, så får du inte ta det personligt. Jag tror nämligen på att det Viet som skapas av ett par, ex ert eller det jag levde i, påverkas enormt av kontexten under alla år, externa påfrestningar och interna problem som ex hårda ord som sagts någon gång, problem med barn, skev arbetsbörda i hemmet. Förutom detta så präglas även Viet av var och ens personliga utveckling. Den personliga utveckling kan för den ena partnern bli så enormt mycket mer exempelvis på grund av framgångar i jobbet, utbildningar etc medan den andre partnern inte upplever samma personliga framgångar. Allt kan påverka Viet så att det blir skört. Här ser jag att ibland stannar personerna i Viet upp och reflekterar tillsammans och då kan de behålla ett starkt Vi. Ibland ser jag att förmågan till kommunicering vilket möjliggör reflektion inte fungerar. Just nu lider jag av att se det sistnämnda i en av mina bästa väninnors förhållande. Han har inte alltid varit så stark och hon har blivit en elak person som har väldigt mörka ögon, inför mig, ibland då hon pratar med honom. Hon har drämt saker på honom så han börjat blöda. Han tror på kärnfamiljen och jag står utanför och ser en mycket destruktiv relation och ett barn i denna höginkomstfamilj som rattas runt på dyra fritidssysselsättningar. Jag får känslan av att föräldrarna försöker forma barnet till alllt det som de själva hade önskat få i sina liv. Båda kämpar på och båda har avsaknad av gnista i ögonen.
Livet är hårt och ibland lider vi. Och jag tyckte en annan här inne på bloggen sade så bra för en tid sedan….först när vi lider tillräckligt mycket i vår egen person är det ’”lönsamt” att ta smärtan det innebär att göra en nödvändig förändring av sitt beteende så att man skapar sig ett bättre liv.
Jag har varit där själv och kommer aldrig att glömma dagen, tillfället och känslan av insikt när jag tog beslutet av att kosta vad det kosta vill men så här kan jag inte leva längre. Det är nu sju år sedan och det har varit mycket turbulenta år men en enormt befriande personlig utveckling. Önskar att jag gjort det mycket tidigare…men lidandet var för mig inte tillräckligt i kombination med barn för min tid, personlighet och externa omständighete
Men attans så mycket starkare man är än man någonsin kan förstå när man är i de första faserna i en livskris.
Varma kramar till alla oavsett var du befinner dig i ditt liv
Detta är faktiskt en av de viktigaste sakerna som finns. Kunna lämna en människa innan den brutit ner en totalt och lämnar djupa sår som kanske aldrig går bort eller leder till psykisk ohälsa.
Ju längre man stannar i ett förhållande som är dysfunktionellt, desto svårare blir läkningen emotionellt. Det tror jag iallafall.
All tid man kunde levt med en fantastisk människa, all kärlek man kunde gett (och fått tillbaka), det har man slösat bort. Man får ALDRIG tillbaka den tiden. Och det gör ont.
Men det är ju så svårt när man sitter mitt i det. Man tänjer sig sönder och samman för att få det att funka.
Men gör inte båda detta:
Lämna!
Jag är inte förvånad att det du skriver tolkas på detta sätt och jag har själv haft samma känsla när jag läst en del inlägg. Jag tror att det finns två skäl till detta:
– Det finns ofta ett väldigt individualistiskt fokus
– Barnens del av relationerna omnämns oerhört sällan.
Detta är min bild och den är självklart färgad av att ha blivit lämnad och få leva med känslan av att vara fråntagen mitt barn.
Självklart har vi ytterst ansvar för oss själva men när vi väljer att bli föräldrar ihop med någon annan så väljer vi också en livslång uppgift ihop. Att då tänka alltför mycket på det egna välbefinnandet känner jag inte sällan blir direkt oansvarigt.
Till Man…båda mina barn var unga vuxna när vi separerade. Det ena säger att det är mycket hen förstår som hen hade en känsla av när hen var ung men aldrig kunde ta på. Efter separationen så har båda haft stora problem med att nå fram emotionellt till sin far. Och de förstår att deras föräldrar, vårt Vi, inte har varit bra och det ena barnet önskar att vi hade gjort slut för länge sedan.
Summarum är att även om vi valde att bli föräldrar ihop så var det beslutet inte väl genomtänkt vilket inte gynnat våra barn. Men jag har försökt enormt mycket att reparera och stötta efter separationen så att de ska må bra. Och jag har lyckats…inget ont som inte har något gott med sig…för mina barm har lärt sig hur man ska vara mot varandra genom misstagen deras föräldrar gjorde.