Varför kan vi inte sluta tänka på honom eller henne som upprepade gånger har sårat oss? Varför hoppas vi på att det ska blinka till i mobilen under det sena kvällsmörkret, med meddelande från mannen eller kvinnan som har distanserat sig från oss? Varför sticker vi gång på gång ut hakan och riskerar ytterligare en smäll från en person som inte behandlar oss med respekt och kärlek?
En liknelse: hade diamanter varit värdefulla om de låg överallt längs med vägarna, i skogen eller på stranden? Självklart inte! Det är den minimala tillgången som gör diamanten så oerhört dyr. När det kommer till våra känslor: din och min förmåga att känna attraktion, förälskelse och kärlek, är det inget som sker varje dag (i alla fall inte för de flesta). Det är en exklusiv inre upplevelse som skänker njutning, och denna känsla blir vi snabbt beroende av. Vi blir ängsliga och håller fast! Det där fantastiska ruset i kroppen som kan göra oss blinda!
Och så går tiden och personen som vi fallit för, börjar visa mer och mer av vem han eller hon egentligen är. Och det är inte alltid en smickrande syn! Den vi investerat så mycket känslomässig energi i, visar sig vara i ett annat förhållande, är arrogant, självupptagen, känslomässig analfabet etc. Det blir en kalldusch att tvingas gå från en inledande idealisering och skön berusning, till smärtsam konfrontation med verkligheten. Personen var inte den vi så innerligt hoppats på.
Och i allt detta hänger vissa områden i våra hjärnor inte med: vi lever kvar på de små romantiska minnesöarna som fortfarande levererar det sköna ruset och skimret av att han/hon är den enda i världen. Vi kan få hur många emotionella örfilar som helst, men stannar ändå kvar på smekmånadsön.
Vi hoppas på att distans, kyla, otillgänglighet, kalla ord, uteblivna meddelandena i mobilen, en dag ska hamna i ett annat ljus: att det bara var ett missförstånd och att mannen eller kvinnan ska ändra inställning och vilja ha ”mig”!
I grunden handlar det om synen vi har oss själva: jagvärdet! Vi tilldelar den andre rollen som ”fantastisk”, trots alla bländande varningslampor. Och oss själva som bedjande kärlekstiggare! Den andre en diamant och jag en simpel kalksten.
När vi tvingas kämpa för något eller någon, tolkar vi det automatiskt som att det finns ett högt värde. Och när något kommer till oss med lätta steg, saknas värde. När vi blir avvisade slår vi ned på oss själva: ”Jag är inte tillräckligt attraktiv! Varför vill ingen ha mig?”
Vi behöver se upp för kameleonten inombords som försöker anpassa sig alltför mycket för att få uppmärksamhet och kärlek, utan istället börja se oss själva som bärare av någonting väldigt dyrbart, och leva utifrån vårt autentiska jag. Livet handlar till stor del om om att lära känna denna del av oss själva.
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 5 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Förändra dina begränsande anknytningsmönster – webinar den 6 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Jag håller verkligen med dig i det du skriver om jagvärdet!
Innan min separation försökte jag reparera den ifrån det där hopplösa underläget som många här går/gått igenom med att läsa på om hur människor och relationer fungerar.
Ju mer jag läste ju mer insåg jag hur dålig relationen var för mig och tillslut beslutade jag att sätta gränser och ställa krav vilket inte togs emot så bra men det hade jag heller inte räknat med.
Så vi bröt upp och det var en befrielse för oss bägge även om det alltid är enormt jobbigt både känslomässigt och praktiskt en tid framöver, speciellt när det finns barn med i bilden.
Men också en otroligt nyttig erfarenhet. Nu är jag i en snart treårig relation där det hela tiden finns ett vi och som ger energi, inte tar. Det är verkligen underbart!
Meningen är att vi människor ska fortplanta oss men varför är det då så svårt att bli attraherad eller kär i någon? Borde inte människan ha lättare för att utveckla den typen av känslor..
Hon slog min själ i 1000 bitar, den totalförstördes och jag slogs helt ut. Sveket och lögnerna kom helt överaskande. Jag kunde inte se det komma. Att lappa ihop själen var ett tag som att plocka upp nålar med en tallrik fil- helt omöjligt. Efter att ha krypitit på botten och försökt lappa ihop bitarna och samtidigt hela tiden fundera vad jag skulle göra för att hon skulle se mig insåg jag en dag att det inte var vi två längre. När jag hittade mig själv kunde jag börja sy ihop de 1000 bitarna igen. Det har tagit tid och ibland lossnar en bit som jag får sy ihop igen. Att släppa tanken om henne och att bli sedd var nykeln till mitt välmående.
Nu vet jag att jag är på god väg att hitta mig själv och med en själ som nu är mer som ett lapptäcke vet jag att ett lapptäcke kan vara både vackert och mer hållbart än dess ursprung. Jag kommer se världen med andra, mer erfarna, ögon och jag är helt säker på att de kommer finnas någon kvinna därute som inget hellre vill än bli omsluten av mitt ”lapptäcke”.
Det var fint skrivet. Samma sak har hänt mig. Det som skiljer oss åt är att jag inte känner någon övertygelse om att träffa en man som ska vilja bli insvept i mitt lapptäcke. Och det som kvarstår då är ganska många år av att leva ensam, vilket är tungt hur mycket man än förmår se sitt eget värde. Men skönt att du känner som du beskriver!
Till inte_vilsen_man.
Så vackert och smärtsamt du skrivet.
Du beskriver just det jag sjölv upplevt
med skillnaden att mitt X är en man.
Känner mig bortvald, bortslängd som en soppåse som han inte behöver längre. Blev så smickrad av alla ord och drömmar i början, och så smärtsamt ledsen nu när de tunnar ut och bleks bort. Otillgänglig, upptagen mm mm…,
Förnuftet säger att jag ska släppa honom men hjärtat vill något annat.
Varför? Jag vill ju ha något annat än detta….
Vad är det absolut viktigaste för dig i ett förhållande Annika? Ibland behöver vi gå emot känslan som säger ”stanna” för att kunna bli lyckliga på sikt.
Viktigaste för mig är att bli sedd, bli lyssnad på, ärlighet….
Varför är det något som lockar mig att stanna? Jag känner mig ju inte bekräftad av honom längre.