Radioaktiv strålning är luktfri, osynlig och i för höga doser dödlig. Där har vi det som gör den så förödande – partiklarna kommunicerar inte till våra sinnen att någonting är på väg att slå ut våra kroppar. Om det luktade starkt, gav omedelbart illamående och kliade i ögonen, hade vi getts möjligheten att söka skydd.
Om inte förhållandet skall bli som exemplet ovan, behöver vi kommunicera, lyssna och ta varningssignaler på alvar. Lyhördhet, intuition, insikter och öppenhet är vår inre Geigameter (instrumentet som mäter radioaktivitet).
Vad är det vi skall vara uppmärksamma på när det gäller ett förhållande som befinner sig i riskzonen för kollaps?
Signaler som speglar relationsfara:
- Återkommande småkonflikter med liknande teman: ”vi planerar aldrig någonting tillsammans… jag når aldrig fram till dig när vi pratar… du känns inte närvarande…” Listan kan vara lång.
- Ointresse och ovilja till sexuell närhet. Våra kroppar kommunicerar och ljuger aldrig för oss. Genuin sexuell intimitet svetsar kärlekspar samman – det förenar till känslan av: ”jag är inte isolerad. Vi är vi!”
- Sex som ångestdämpande där vi ångrar oss efteråt, eller t.o.m känner avsmak.
- Kritik, ständigt ifrågasättande och sarkasm är säkra tillitsavlivare. Fara!
- När vi själva eller partnern med täta frekvenser dagdrömmer om någonting annat – ”hur skulle det kännas vara i ett annat förhållande eller leva ensam?”
- Urblekt nyfikenhet gällande partnerns emotionella värld. Undvikande/trötthet samtala med varandra om djupare saker. Allt handlar om det praktiska.
- Oengagemang när det gäller partnerns familj och vänner: ”åk du, jag hittar på någonting annat.” (nu behöver detta inte alltid vara en varningssignal).
- Ni skrattar sällan eller aldrig tillsammans. Glädje är liksom fysisk närhet ett relationslim.
- Barnen sätts alltid före relationen. Det måste få finnas en delad förstaplats (kommer skriva mer om detta längre fram).
- Känslan av ensamhet i tvåsamheten. Svårigheter visa sig sårbar inför partnern och när du väl är det, kryper den ytterst obehagliga känslan fram: ånger att du berättade och exponerade ditt inre. Detta p.g.a. partnerns ovilja/oförmåga möta och se dig.
Utryckstrygghet är grunden för en hel relation. Regel nummer 1: få aldrig partnern att känna sig ensam i ditt sällskap.
Michael Larsen – relationscoach
Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar den 27/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Allt stämmer så bra! Så sorgligt bara när man inte insett och förstått bristerna, fören det gått ännu djupare. Och större svek som otrohet och längtan bort blivit en del – och den delen som enbart fokuseras på…
Jag kan se vad det var som gjorde att det gick totalt fel, det ursäktar ju inte, mer förklarar. Han kan inte se det. Och jag kan drömma om den fantastiska framtid som skulle kunna bli om både ville förstå och jobba med det du skriver om Michael. Men, vad gör man om bara jag vill, försöker och ser? Och hur länge ska man kämpa?
Tack för bästa bloggen, så mycket hjälp, stöd och insikter!
Önskar jag hittat hit innan otroheten, då tror jag att jag fått upp ögonen för de problem / mina inte tillfreds-saker i vårt äktenskap utan det svek jag nu begick…
KRAM
Ja det du skriver är helt klockrent. 8 av 10 punkter stämmer så väl in på hur relationen mellan mig och min exman fungerade under de sista åren. Jag kände mig osedd, ensam, inte åtrådd och som familjens projektledare som fick dra i allt. Det vi kommunicerade om var enbart praktiska saker kring hus, barn och jobb. Jag försökte berätta och kommunicera hur jag kände, försökte fråga honom hur han tyckte att vi hade det sexuellt och känslomässigt men jag upplevde ett totalt ointresse från hans sida. Tyvärr slutade jag med att ens försöka göra mig hörd vilket är ett av de största misstag jag gjort. Det ledde till att jag sökte mig från relationen för bekräftelse på annat håll. Jag var otrogen, inte för att jag ville avsluta mitt äktenskap utan för att jag suktade sååå efter att känna mig sedd och uppskattad. Jag blev förälskad, berättade det och nu är vårt äktenskap kraschat och det är jag som bär skulden. Jag önskar liksom Carolina att jag hittat hit tidigare och att jag verkligen förstått vikten av kommunikation och därmed agerat annorlunda. Att jag hade vågat och orkat prata massa, massa mer.
Tack för en superblogg! Den ger både insikter och tröst.
Skrämmande och smärtsamt att ALLA punkter stämmer in…. två veckor sedan uppbrott och frågan är om det går att laga?
Är förvirrad och vet varken ut eller in. Många säger att ge det tid…. jag har gett 23 år och nu vill jag ha mer. Hur vet jag vad som är rätt när jag kastas mellan mina behov och vet varken ut eller in? Är tid på varsitt håll vettigt eller driver det bort varandra i en redan sårbar situation?
Djupt olycklig….