Jag minns tillbaka för många år sedan då jag var på mitt inledande utbildningstillfälle i psykosyntes. Inför trettio personer skulle var och en av oss besvara frågan ”vem är jag?” Jag minns inte exakt vad jag svarade men jag minns att de fem minuterna var några av de mest avklädda i mitt liv. Trehundra sekunder som för alltid etsade sig fast i mitt inre.
Just nu befinner jag mig på landet för att skriva. Det ”enda” som jag gör om dagarna är att skriva, samtala med klienter och träna. Plockande, fixande, köra hit och dit, är för tillfället fullständigt lagt åt sidan. Det som jag vill ha sagt, är att när bruset utanför oss inte kan skymma, kommer tankar och känslor upp till ytan. Det som vi i vanliga fall så effektiv lyckas hålla på avstånd, går inte längre att censurera. Med helikopterperspektiv kan vi se helheten och skärpan i horisonten.
Allt det där som jag har lagt energi på att dölja för andra och mig själv, klär av inpå skinnet. Orden kommer till mig: vännen kommer inte alltid i den skepnad som vi förväntat oss. Det som du inledningsvis ser som emotionella fiender: nederlag, motgångar och förlust, bär på potentialen att leda dig till diamanterna i din egen bröstkorg.
En av många manliga klienter som jag pratar med säger: ”jag har egentligen aldrig vågat visa hela mig själv inför en kvinna, eftersom det sista jag vill är att framstå som svag. Har aldrig sagt till henne att jag inte kan och behöver hjälp. Jag varit i förhållanden som gett mig bekräftelse då det tagit slut: det inte är ok att visa sig sårbar. Och så fördjupas man ytterligare i sina destruktiva mönster.”
Vi stänger inne och går runt med rädslan för att en dag bli ”avslöjade.” Vi lägger enorma energiresurser på att vara självständiga, samlade, handlingskraftiga, och starka. Och samtidigt är vi inte hela oss själva!
När vi tar risken att öppna upp och berätta vad som finns här inne, utan en massa omskrivningar, analyserande, bortförklaringar och oro för hur det ska låta och tas emot, så vinner vi autentisk stryka. När vi upphör med att försöka kamouflera sårbarhet med känslor som t.ex. aggressivitet, kan vi hitta kärnan inombords som är fri från prestige, egofixering och rädsla för misslyckanden och avvisande.
Det är inte svaret på frågan ”vem är jag?” som är av vikt, utan det som vi kommer i kontakt med och som vilar bortom.
Michael Larsen – relationscoach
Mitt och G’s starkaste kitt är att vi kan/vågar vara oss själva med varandra. Även om vi har sidor den andre tycker är lite knäppa, så är det ok.
Susanne, det är så det ska vara. Att kunna vara sig själv och den andra stannar för det. Härligt!
Så har det varit, och är, för mig också. Jag har visat hela (nästan) mig och han har stannat. Det finns bara en sak jag inte vågar, av rädsla att han ska skratta åt mig. Det gäller inte bara honom utan alla andra också (vänner, släktingar o alla andra). Det är kanske är löjligt, men jag tycker om att sjunga, har alltid gjort det, men jag är livrädd att sjunga ut när andra är i närheten. Jag sjunger när jag är ensam eller när familjen är i annat rum och jag har musik på en högre volym och inte sjunger så högt så att de andra kan höra. Rädslan grundar sig i att jag är rädd för att bli skrattad åt. Det är något som gör att jag inte vågar vara mig själv fullt ut, att jag inte vågar släppa loss, att inte våga ”toka” mig ibland utan att vara rädd för att han och alla andra ska skratta åt mig på ett nedvärderande sätt.
Jag känner mig på nåt vis starkare numera men det finns kvar saker att arbeta på.
Han har ett beteende som håller ner min självkänsla och det kanske är därför.
För drygt en månadsedan blev jag sviken, dumpad, bedragen och mitt livs absolut största kris tog fart. Jag började genast läsa över allt, böcker, nätet mm och så hamnade jag här. Såklart insåg jag fort att det är så många som går igenom samma sak och igenkänningsfaktorn var så tydlig i det som du skriver här Mikael, så har kännts överflödigt att kommentera. Men i dag gick jag runt och tänkte att jag har ända sedan tonåren ofta ställt mej frågan -”vem är jag”..jag har trivts att vara själv och reflektera över detta. Så sitter jag här ikväll och tänker just..-”vem är jag ..nu..efter allt detta?”..efter att blottat mej fullt ut för den jag levde med, visat mej svag, tvingat mej bryta traditonella mansmönster mm. Så tänkte jag, undrar om Mikael bloggat något idag och i så fall vad har han skrivit tro?…
Så fruktansvärt tungt för dig Johan 🙁 Så många känslor som slåss mot varandra! Hur tunga kriserna än är, så kan vi hitta guldkornen inom oss själva. All värme och styrka till dig! En medbroder!
…förlåt för felskrivning av ditt namn/Johan