Paret i mataffären tittar knappt på varandra då de mekaniskt plockar varor ur frysdisken och lägger i vagnen. En man stressar tillbaka till kontoret efter en snabblunch, samtidigt som han med forcerad röst pratar i mobilen. En man kommer inte ur sin säng, invaderad av ångest över att han drack några öl för mycket kvällen innan: ”vad håller jag på med? Vad gör jag med mitt liv?”

Jag är inte ute efter att låta tungsint en kväll som denna, utan ge perspektiv: vi kommer inte att vara här för evigt! Dina och mina hjärtslag kommer en dag att stanna av. Hur mycket vi än försöker distrahera oss så är vi på väg mot vår egen död. Så frågan (frågorna) blir därför: hur var tonen då du pratade med din mamma/pappa? Känner du smaken av teet, din smoothies eller kaffet? Är du medveten om hur väl din kropp tjänar dig då du är ute och går, sätter i fötterna under löprundan? Pratar du med barnen eller är de konstant uppslukade av det som sker framför datorskärmen? Hur var ditt bemötande mot honom/henne i kassan då du köpte bröd i bageriet? Varför så bråttom? För vems skull?

Säg inte: ”när semestern kommer. När vi har renoverat färdigt. När jag har blivit mer självsäker. När min partner väl har förändrats. När min kropp har blivit snyggare…”

Vi lägger så enormt mycket energi på onödigt nonsens därför att vi aldrig har fått lära oss vad den här korta resan handlar om. Vi är här för att leva så bra vi bara kan. Och då menar jag inte hur många materiella ägodelar vi ska hinna samla på oss – den neurotiska jakten på att vara lyckad/lycklig. Utan hur väl vi vill andra!

Tänk bara på hur glatt överraskad du blir när någon bemöter dig med värme, närvaro och välmenta frågor. Visst är det där leendet som vi känner efter ett sådant kort möte befriande? Det är just den där känslan som vi behöver bli bättre på att dela med oss utav: den sköna överraskningen av vänlighet.

Skalar vi ner livet till sina yttersta beståndsdelar handlar det om att ge och ta emot kärlek. Några skulle avvisa det som flum, men faktum är att ingen av oss vet hur många timmar vi har kvar, så frågan är vad vi lämnar efter oss…(?)

Tänk vad lätt det är att missa själva poängen till varför existerar! Men det är inte för sent: du och jag andas och vi ges ständigt tillfällen till att skapa mening och lycka för en medmänniska. Och till vår egen person genom att vilja/välja gott.

Vad vill du att dina barn, familj och vänner ska minnas av tiden som du gavs? Vilka var avtrycken som du lämnade efter dig?

Michael Thor Larsen – relationsterapeut