Spenderar torsdagskvällen framför filmen ”Passengers” (vilken jag varmt kan rekommendera) som handlar om en man som p.g.a. ett tekniskt fel vaknar upp 90 år för tidigt ur s.k. ”cryosleep”, ombord på en gigantisk rymdfarkost med tusentals andra passagerare – alla i djup sömn. En existentiell panik drabbar honom!
Likt mannen ombord på rymdskeppet söker och behöver vi kontakt med andra för att inte förlora oss själva i den emotionella oändligheten. Teknik och sociala medier syftar bl.a. till att få oss att känna att vi lyfts ur isolering och är en del i ett sammanhang med andra. Men obalansen ligger inte långt borta!
Precis som med så mycket annat kan vi förlora oss själva i sökandet efter uppmärksamhet, bekräftelse och hoppet om ”någon”. Hon eller han som ska vara elixiret mot ensamhet! En kärlek som gör allt lättare, vackrare, skönare och meningsfullt. Vi behöver det!
Men vi behöver även försonas med att vi någonstans inombords alltid är ensamma. När vi smälter denna del av verkligheten tonas desperation ner och vi kan andas betydligt mer avslappnat.
Vi slutar att nöja oss med det emotionellt torftiga! Vi vet att vi överlever även om just den där kvinnan eller mannen väljer en annan väg en vår. Ett ohälsosamt bekräftelsetillskott via andras gillande och röda hjärtan blir inte lika nödvändigt när vi lär oss att vila i jagets sällskap.
Det handlar inte om att vi inte behöver andra för vårt välbefinnande och lycka (därför att det gör vi), utan den krampaktiga jakten på en perfekt partner som ska tillgodose alla våra behov. Ingen människa i världen kan fylla tomrummet åt oss. Om vi tror det, så kommer vi oundvikligen att bli väldigt besvikna!
Ett visst mått av ensamhetens melankoli är nödvändig att lära sig leva med, annars fastnar vi i känslomässigt slaveri med kronisk/rastlös otillfredsställelse. Vi behöver varandra! Och vi behöver kunna vara någorlunda tillfreds med att vara i det egna sällskapet.
Kärleks och bekräftelseberoende – webinar söndag den 17/2 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Balansen är svår för mig att hitta. Jag misslyckas ofta, det blir överslag åt olika håll. Och jag förstår, men det är ändå så oerhört svårt när känslorna slår på. När någon kommer nära, ger uppmärksamhet, trygghet, bekräftelse, kärlek…då känner jag hur viktigt det är, hur mycket jag längtar och behöver. Och sen kanske det är från någon som egentligen inte kan ge mer än till en viss gräns, och då gör det ont. Och så försöker jag få mer ändå. Sen vet jag att det slutar med att kontakten måste avslutas. Och så gör det också ont. Ser mitt mönster och förstår det. Svårt att bryta dock. Fast jag vet att det handlar om att jag inte vill känna mig ensam. Och att det kanske är för att jag inte riktigt kan vara närvarande med mig själv. Alltså att känslan av ensamhet kommer när man inte är i kontakt med sin egen själ och energi. Att jag liksom måste sluta överge mig själv genom att söka trygghet utanför mig själv.