Jag var i sjuårsåldern och morfar värmde mina kalla händer i sina varma samtidigt som han sa: ”ge aldrig upp! Så småningom blir det varmare. Vi har alltid varandra.” Morfar lämnade den här världen 1984 och han kommer ofta upp i mina tankar genom sina trygga händer och kloka ord.

I en tid av ovisshet och lite för många människor som är alldeles för snabba på åsiktsavtryckaren (de som gärna kontaktar dig när de vill tillrättavisa, men som annars är tysta), är det stillsamt att tänka på dem med visdom och som sprider hopp. Jag tänker på det friska hoppet; inte det sockerkletiga som ändå inte når oss på riktigt.

Minns den äldre holländska gentlemannen som jag småpratade med i somras, under en genomresa utanför det fantastiskt mysiga samhället Brummen. Tio minuters enastående skön konversation om naturen, hundar, våra respektive länder etc. De där människomötena och småpratet som skänker livsinspiration. Det enkla kan ge så mycket!

Det ligger nära till hands att hamna i intensiva samtal i tider som dessa, och ge näring åt varandras irritation, farhågor, misstankar och rädslor. Vi behöver komma ihåg julklapparna som köptes in med omtänksamhet och glädje. Skönheten och arbetet bakom en vacker bild på Instagram. Ett kärleksfullt meddelande. Osjälviska handlingar. En släkting som tänker på oss då hon eller han inte har möjlighet att träffas i fysisk form.

Jag känner mig rik på minnen av enastående människor som jag mött, och fått ha nåden att ha i mitt liv. Varma händer och insiktsfulla ord. Vänlighet.

Vi behöver träna oss i att låta bittra uttryck från andra bara få passera, så att de inte likt kardborrar fastnar i tröjan av mjuk ull. Det finns så mycket annat som vi behöver fokusera på och som skapar ro och hopp. Du har någonting viktigt att utföra.

Någon kommer en dag att minnas oss och det som vi gjorde i det här livet.

Michael Thor Larsen – relationscoach