Det är tidigt på morgonen och redan en hel del människor på hotellfrukosten. Alla bärare av en viss utstrålning: en del diskreta, vänliga, högljudda, världsvana, ”först till kvarn” attityd, artiga… ”Så som världen är” tänker jag. Iakttar paret som ignorerar varandra och de som ser varandra med blickar av största värme.
Tänk att vi är skapare av verkligheter genom vår inställning och attityd! Människorna som är sköna att lägga märke till, och de som inte är det. Var väljer vi att rikta blicken? Är vi villiga att växa och utvecklas, eller ”jag är som jag är!”
Det bästa vi kan göra för en partner, barnen och kärleken, är att börja respektera oss själva. Autentiskt och inte som ett socialt skal. Tycka om våra beslut och vanor så att vi kan le inombords. Kan alla komma dit? Ja, de flesta. Med rätt input, kloka, inkännande och inspirerande människor nära – är oändligt mycket möjligt!
Mannen och kvinnan som under samtalet värderar och recenserar gårdagens prinsess/prins bröllop med cynism och kostnadskalkyler. De missar något grundläggande i sitt resonemang. Vad kostar utsläckt hopp i ett hjärta? Uppgivenhet, trångsynthet och ständiga konflikter som går i repeat?
Vad tycker du att vi kan göra för att börja tycka om det egna jaget?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mina tankar går till vad relationskyla gör med oss. Försvaret inom oss i en ”Frozen ” situation gör oss tysta med partnern, vi slutar relatera till varandra osv. Vi vljer till slut att sluta oss, och frysa ut varandra. Inom oss är försvaret att jag ger ingenting av mig själv till min partner, genom denna avstängning känner jag en tröst. Jag sluter mig och har slutat svara an på min partner. Bara skuld och sarkasmer viner i luften och när jag får mina poäng och vinner eller får rätt i konversationen får jag mitt erkännande. Varför gör vi så här…..?
Vi slutar att känna vad vi är värda. Blir ännu mer bundna i en destruktiv relation……
Det jag menar är att det måste till ett uppvaknande för att kunna lämna en sådan situation. För att få tillbaka din tro på dig själv och kärleken till livet måste du se situationen som den är och sluta vara rädd för att detta är vad du är värd.
jo jag känner igen mig…..när det gör ont blir jag tyst. om det fortsätter göra ont flyr jag , kan jag inte komma undan försvarar jag mig……
det som är optimalt är om partnern ser att det gör ont och slutar med det som gjorde ont och byter attityd och blir försiktigare, mjukare…..men det vet jag att det är inte lätt att byta sin attityd….men kärlek kan nog göra det. jag vet också att det finns killar som är så uppmärksamma att de ser på en gång vad som gör ont och kan ändra på sig…….
För att tycka om sig själv,så känns det viktigt att man ser hur man står sig själv i förhållande till hur man önskar att Partner och vänner ska vara och bete sig.
Jag måste respektera mig själv först,innan jag kan förvänta mig att andra gör det. Lyssna till min inte röst(kommunicera med mig själv), och följa min egen linje för vad som känns bra. Ju mer som jag tycker om mig själv, desto bättre mår jag.
Funderat en del på de senaste dagarnas bloggar om kommunikation.
Jag håller med att det är superviktigt,MEN även där har jag kommit fram till vilken typ av kommunikation som ger något. Brukar skilja på good feeling- och dålig energi kommunikation. Älskar att prata och ventilera om allt mellan himmel och jord med en Partner som det känns bra med.
Men de samtalen som handlar om neg saker som -”jag blir ledsen när du flörtar med andra/ jag känns inte viktig för att du prioriterar dina kompisar mer och oftare än mig/ kan du inte hjälpa till mer hemma” osv…
Den sorts kommunikation känner jag ligger under min värdighet. Där blir det mer att jag studerar och noterar istället för att behöva tala om för en vuxen person att ”så gör man inte” Då lämnar jag det förhållandet därhän och är snäll mot mig själv.
Alltså,missförstå mig rätt,men EGENTLIGEN så ju mer rätt ett förhållande är,desto mindre onödig kommunikation behövs,man är i fas,ligger lite före i tanken,DÅ lämnar det plats åt de goda samtalen.
En bra början att tycka om sitt jag kan vara att inse och acceptera sin egen personlighet. Att börja coacha sig själv i den riktning du mår bäst. Fundera över hur är jag, vem är jag och vad attraheras/tilltalas/drivs jag av? Börja att på riktigt ta din personlighet på största allvar genom att tänka :-så här behöver jag ha det , detta är viktigt för mig och det är ok och hålla fast vi det. Motsatsen kan vara att vi anpassar oss så delar av vår personlighet försvinner och vi blir konturlösa och gränslösa. Ofta tappar vi energi, vår attityd försvagas och blandas upp och vår inställning blir tids nog likgiltig.
Att hoppa upp på hästen och ta tag i tyglarna och ta kommandot över din dag och över din personlighet är en befriande och inspirerande känsla ,men kan tills en början också vara en ovan känsla och kännas svår då ansvaret helt och hållet ligger i mitt eget knä. /jessica
Bra skrivet!
Amen to that! :))
Bra och viktig text!!
Sååå klokt och bra skrivet Jessica!!!
ja vi väljer vår attityd……..jag kan ju bara tala för mig, men jag känner att min attityd kommer fram när jag möter ngn som inte backar och som jag kan spegla mig i utan att skrämma den andra, utan rädsla för att bli dömd och bedömd…..då blir jag mig själv, äkta…..det är svårt för mig att komma dit, för de flesta blir rädda på vägen och försvinner, då blir det inget av äktheten.