Det är inte alls ovanligt att en f.d. partner gör om oss i sitt psyke p.g.a. att det underlättar processen att komma vidare. Hon eller han möblerar om ”rummet” eller ”totalrenoverar” för att det känns bättre att ha en sämre bild av oss. Vi gör även om dem!
Förenklat skulle man kunna säga att den som blir lämnad, idealiserar, medans den som går, förmörkar. Självklart finns det oändligt många varianter på hur vi reagerar i samband med en separation/skilsmässa, men i mitt arbete tycker jag mig skönja en röd tråd gällande våra separationsbeteenden.
Vi pratar med familj, vänner eller terapeut om vad som hänt, och här kommer det fram mönster som har med våra personligheter att göra: vi anklagar den andre eller i oss själva. Ofta i en mix!
Istället för att behöva konfronteras med känslorna kring de tre ”heten”: tomheten, utbytbarheten och ensamheten, projicerar vi det icke önskvärda i vår egen person på vårt ex. Eller så snärjer vi in oss i självanklagelser: ”om jag bara hade…om jag inte…”
Nu till den stora utmaningen: hur reagerar vi inför att den som vi delat år och kanske har barn tillsammans med, lämnar ut och prata illa om oss? Det ligger nära till hands att vilja svara med några verbala missiler.
För vår hälsas skull, behöver vi komma till ett läge där den andres ord och beteenden inte ständigt kastar oss in i den emotionella berg och dalbanan. Vi kan inte styra över vem vårt ex har kontakt med. Vi kan inte hindra henne eller honom från att smutskasta, förvränga, ljuga, utelämna hela versionen om vad som hänt…
Det är en stor konst att kunna luta sig tillbaka och säga till sig själv: ”jag kan inte göra någonting åt hennes/hans val. Det gör ont och samtidigt behöver jag avstå från att reagera genom att förklara och försvara mig. Mitt fokus och min energi behöver ligga på att skapa ett så bra liv för mig själv som möjligt.”
Gemensamma vänner kommer att välja sida och du kommer att bli besviken. Hon eller han kommer att göra saker som du i dina vildaste fantasier inte förväntat dig. Så är det bara!
Avstå från att kriga och koncentrera dig istället på att se om ditt ”hus”. Vilka lösenord behöver bytas ut? Vilka papper behöver du se över? Vad behöver du göra för att inte hamna i känslomässigt kaos? Vilka dagliga vanor kan du göra till din närmaste allierade?
Vi är människor: vi faller, trampar fel, gör saker som går emot vår självbild…och vi reser oss upp igen. Vi såras och vi läker!
Michael Larsen – relationscoach
Precis så har det blivit, i mina vildaste fantasier hade jag aldrig kunnat ana att han skulle bli så hatisk och säga och göra det han gjort. Jag försöker att inte reagera men det är svårt när man får ta så mycket både från honom och hans familj som har en väldigt svart eller vit inställning. När jag får höra svordomar och hatiska uttryck undrar jag vem jag varit gift med i alla dessa år. Aldrig uttryckte han sig så tidigare om någon. Mannen som har varit en ”mjukis”med politiskt korrekt inställning om rasism, kvinnor etc har kallat mig de värsta man kan säga om en kvinna, och han har ännu inte sansat sig efter ett helt år. Är fortfarande chockad och fattar inte riktigt… måste vara flera års missbruk av cannabis eller.., någon annan som upplevt samma?
Ja med 3 separationer a’ 10 år i backspegeln så känner jag mig som en veteran på separationer nästan. Man ser mönster trots olika personer. Nr 1 önskade mig allt helvete på jorden…jag förstod att han var sårad, han kom 2 år senare och bad om ursäkt att han inte lyssnade på mig under vår relation och att han insett vad som gått fel. Vi är goda vänner idag fast detta vae 20 år sedan, jag har även blivit god vän med hans sambo.
Nr 2….oj…han var en luring….lade över sina misskyckanden på mig, kallade mig dålig mamma, mässade om barnkonventionen och barns rättigheter men det var han som slutade betala alla sina räkningar, bodde i en släktings stuga med barnen osv. Berättade för andra att jag var sjuk, hade en sjukdom som gjorde att jag hittade på att barnen hade håprlus etc…vilket gjorde att jag kämpade i 2 månader att få bort hårlusen på barnen för varannan vecka hos honom sket han i att luskamma och behandla. Nr 3 ja det är färskt ännu , vet delvis vad som sögs om mig men ingen är perfekt. Jag ahr alltid försökt framhäva mina sidor som inte är bra heller och inte lagt skuld på den andre. Vi är helt enkelt inte kompatibla. Visst jag analyserar mig själv pga 3 relationer som inte fungerat. Nr 1 = omogna, unga och växte ifrån varandra. Nr 2 = narcissism, lögner och ångest. Nr 3 = egoism och icke kompatibla gällande kommunikation, härskarbeteende. Vad säger detta om mig? Ja jag har svårt att sätta gränser för min egen person och tillsammans med vissa personligheter blir det inte bra. Så ja jag har del i vissa problem men jag ser sem kan diskutera dem men med vissa går det inte alls.
Ja, samma här. Mitt ex kallade mig ”idiot”. Har aldrig sagt något sådant innan. Såg mig som ett objekt. Hörde av sig för att få sex. Kall och otrevlig mot slutet. Jag jobbar som säljare. Ungefär lika konstigt som när en av stamkunderna, som alltid varit trevlig, helt plötsligt börjar gapa om något som inte är helt rätt eller bra. Har hänt det med, och blir förvånade där också. Har inte sett det hos vänner/”vänner” på samma sätt.
Dömde mardrömmar om mitt X i natt. I drömmen talade vi i telefon (det gör vi inte i verkligheten).
Nu har jag promenerat lite med den obehagliga känslan jag vaknade i och försökt få igång dagen.
I drömmen hade han fått Alzheimer. Jag försökte vara ”diplomatisk”, trots att hans ansvarslösa tillstånd väckte tomhet, ensamhet och rädsla i mig. Jag försökte även, så finkänsligt som möjligt, hävda ”mitt behov” av att han skulle hämta sina saker. Känslan, nu när jag skriver detta, är att ”min vilja bor i skogen”, ensam och ohörbar.
Visst är det ett tema för mig som upprepas. Först bli mosad. Sen välja ensamheten och försöka kommunicera diplomatiskt. Parallellt kämpa med att vara kreativ för min egen skull och bygga upp en bättre värld.
Det känns som att jag upprepat samma procedur, mer eller mindre, i alla mina relationer. Från min mamma som först förtryckte och mosade mig. Varje gång hon gjort det gick in i ansvarslös förvirring och ”barnstadie”.
Det är väldigt läskigt nu när mitt X vill vara (som han säger om sig själv) ”en glad skit”. Jag har, för att rädda mig valt 0-kontakt. Igår hade jag en vän på besök. Vi pratade om mitt X. Det var väl därför känslorna drogs upp i drömmen.
Tyvärr känner jag mig ofta vanmäktig inför det obehagliga i att möta ansvarslöshet i nära relationer. Kämpar med att bygga upp ett konstruktivt liv, trots, obehaget. Känns som att jag gjort det hela livet.