Jag tänker inte på den likgiltiga, ointresserade eller omedvetna personen som samtidigt inte är intresserad av att vidga horisonten, utan kvinnan eller mannen som likt de allra flesta har känslomässiga närhetsbehov som de önskar få uppleva gå i uppfyllelse.
Vi människor kan skapa himmel eller helvete för varandra. Och för oss själv! Om kärlek ska få fäste, utvecklas och hållas levande, är det helt avgörande hur vi själv mår i vår partners sällskap. Vem blir jag tillsammans med honom eller henne? Tvingas jag ständigt analysera olika situationer och förhållandet i stort? Konfronteras mitt känsloliv gång på gång med osäkerhet, anklagelser och en skavande undran om ”detta verkligen är rätt?”
Från en annan synvinkel: hur känner sig din partner i ditt sällskap? Eller om du är singel: hur vill du att en framtida partner ska känna sig med dig i närheten? Stanna vid frågan för ett litet längre ögonblick: hur känner sig (uttala hennes eller hans namn) över att ha mig som sin partner? Vilka tankar och känslor rör sig då hon/han betraktar mig från sidlinjen eller ser in i mina ögon? Hur känns det att vara i (uttala partnerns namn) i ett förhållande tillsammans med en person som jag?
Några frågor att ställa till oss själv:
– Vad gör den jag lever tillsammans med genuint lycklig?
– Hur beter jag mig då hon eller han känner sig förbisedd, osäker eller t.o.m. oattraktiv och ledsen?
– Vilka drömmar rör sig i hennes/hans sinne? Vad längtar min partner efter?
– Vad kämpar hon/han med i sitt liv? Vad kan jag göra för att lätta på bördan?
Jag pratar med dem som i åratal har längtat efter att kunna nå fram till sin partner, men ständigt får besvikelser serverade. De som vet att någonting är fundamentalt fel, men som är så överväldigade av osäkerhet och rädsla inför framtiden att de hellre stannar…
Det är ett djupt mänskligt drag: vi vill och behöver få känna oss levande tillsammans med en annan människa. Vi vill och längtar efter att få ha någon nära som förstår oss utan att vi behöver ge dem IKEA-instruktioner, som de suckar åt och tycker är ”komplicerade.” Vi vill känna oss avslappnade, inspirerade, lyckliga och någon som stryker sin hand över vår nacke och rygg. Någon får oss känna att det är väldigt ok att vara jag!
Michael Larsen – relationscoach
Precis de. Att de ok att vara jag. De har ja letat efter hela mitt liv. Varför är de så svårt att hitta något sådant ?
Vem blir jag i hans sällskap? Jo klängig och bekräftelsetörstande. Varför? Jo för att han visar väldigt lite intresse för mig, han rör inte vid mig så ofta, hans uppmärksamhet riktas till hans barn eller telefonen, han ser och låter inte glad ut när jag kommer hem, han frågar aldrig hur jag mår och han har svårt för att prata både känslor och vardagssaker.
Jag blir ledsen och besviken när jag kommer hem och möts av en ointresserad sambo som inte verkar bry sig om jag är där eller inte. Jag vill så mycket mer, känna mig älskad och omtyckt, känna mig delaktig i hans liv och planer, känna mig viktig och betydelsefull för honom och känna att även jag får vara på första plats ibland.
Har försökt förmedla hur jag känner och upplever dessa saker och får precis som i texten ovan bara en suck eller höra att jag är tjatig och gnällig. Han säger att han inte kan vara sig själv med mig utan allt måste göras på ”mitt vis” för att jag ska vara nöjd. Det märkliga är att jag har lyssnat på hans önskningar och gjort ändringar i mitt liv/vardag för att tillmötesgå honom och jag hjälper honom med hans barn när det kör ihop sig på hans jobb men jag får tydligen inte ha några önskemål tillbaka.
Vi har bara varit tillsammans i drygt 1 år och bott ihop i 6 månader så det känns inget vidare att dessa beteenden kommer nu…..hur ska det då vara om 10 år? Fast det kommer nog inte vara ”vi” om 10 år för jag känner mig värd något mer än detta och kommer flytta inom en snar framtid om det inte blir ändring. En relation för mig betyder att man bryr sig om varandra, vill varandra väl och det innebär att man även får kompromissa och får anpassa sig lite efter sin partner. Man ska absolut inte bruka våld på sig själv eller ändra sin personlighet för någon annan men att visa hänsyn och respekt ingår faktiskt i ens ansvar i en relation.
Nu är det jul och nyår som står för dörren och sen tänker jag bestämma hur jag ska gå vidare med mitt liv.
Önskar er alla en riktigt God Jul & Ett Gott Nytt År!
Vilken bra text det får mig att reflektera över hur jag blev/var i mitt fd förhållande där jag aldrig kände att jag dög, där jag hamnade i ett försvars tal i alla diskutioner som oftast slutade med att jag bad om ursäkt fast det inte var jag som gjort eller sagt något fel.
Den känslan fåt mig fortf fast det är snart fem årssedan vi separerade. Hamnar fortf där när vi måste diskutera något som rör våra gemensamma barn.
Men jag eller min sambo som jag lever nu med vi har något helt annat trodde aldrig att jag skulle få uppleva det här som vi har. Fortf nu efter 1 1/2 år så växer vi tillsammans och våra band till varandra blir bara starkare. Att höra honom i köket göra läxor med mina barn eller när han läser bok för min yngsta och hon kryper upp i hans famn och säger jag älskar dig. Det får min tårar att ringa varje gång. Tänk att ett förhållande kan kännas så enkelt. Men vi har haft vår resa som inte varit lätt då han lämnade mig från en dag till en annan när vi vart ihop ca 3 månader. Ena dagen planerade vi semester för i nästa gjorde han slut och försvann. Jag kunde inte släppa honom, jag såg ju hans kärlek i hans ögon och samtidigt hans rädsla att uppleva det han varit med om i hans förra förhållande. Jag sjönk ner i gytjan i mörkret har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv .men Med hjälp av samtal med vänner och proffesionella personer så kom jag upp men jag kunde inte glömma honom. Jag tog mod till mig och skrev ett långt brev och med mycke vånda och en känsla av ångest postade jag brevet men jag ville veta vad jag kände hade ett behov att få berätta för honom hur fin och empatisk jag tycker att han var som människa.
Han ringde upp och vi pratade i flera timmar.
Vi träffades diskuterade grät och skrattade och sakta hittade vi tillbaka till varandra. Nu har vi bott ihop ca ett halvår och vi säger så ofta utan vår resa och vår öppenhet och mod att visa sårbarhet och styrka hade vi aldrig varit där vi är nu.
Jag blir mitt bästa jag i hans sällskap och se hans ömhet när han ser på mig är en ren lycka. Trodde aldrig att jag skulle möta någon på datingsida även om vi hade möts i jobbetvägnar några gånger och när jag skrev till honom på deting sidan visste jag inte att det var han utan blev intresserad av det han skrivit. Det blev en positiv överanskning när vi kom på att vi faktiskt träffats genom våra jobb.
Oj blev en lång text men behövde skriva av mig efter haft en lång jobbig diskution med barnens far nu på morgonen då han ändrat alla planer inför jul och jag känner mig så arg och besiviken, mest för våra barns skull.
Kommer aldrig vänja mig att vara utan barnen på högtidsdagar men nästa år kanske jag kan få ha dem på julafton.
Men jag har stöd och det kommer förhoppningvis med åren lägga sig.
Ha en fin jul alla.
På en kurs för sju år sedan erkände jag för ett stort antal främlingar att trots att jag ständigt gav 120 procent så undrade jag ständigt ”är jag ok”?
Jag har inte ännu någon relation, men min nyckel till nästa relation har varit att göra saker som får mig att känna mig ok, att behandla mig själv som ok, och att till slut inse att jag är fullständigt ok precis som jag är.
Det har lett till en stark känsla av att kunna välja bort människor med vilka min ok-känsla rubbas. De ska jag inte vara med, varken som vän eller partner. Och det finns en hel del det känns så med.
Men jag har också träffat människor som jag känner mig så ok med. Vänner som får min att sprudla och lysa. Glittra och fnittra. Och så ska jag också bli i sällskap av den som blir min partner.
Försöker förstå vad det är som gör att man till vilket pris som helst klänger fast i en relation som bara gräver ett djupare och djupare hål på insidan? Jag tycks göra om samma misstag gång på gång. Jag lämnar relationen med anledningar som att – jag känner mig förbisedd, oälskad och trampad på..men efter ett tag är jag där igen, i samma hjulspår, i samma förgörande känslor. Varför gör man så? Jag ser mig själv som en förnuftig människa som helt klart förstår mekanismerna bakom, som kanske bottnar i – rädsla för ensamhet, rastlöshet, gammal vana, längtan att få känna sig älskad och att kanske få vinna i det på något sätt liksom? MEN! Jag försöker verkligen förstå VARFÖR det blir så? VARFÖR eller VAD i livet som gjort att man tillåter skada sig själv på det viset?
kan det vara så att du inte sätter gränser? Att du går med på mer än vad du egentligen vill och ska? Känner du alltid att detta är ok och det är vad jag vill eller känner du att du gör saker ”för att det blir lugnast så”?
Är du sann mot dig själv i en relation?