Skulle du säga till ditt barn som vill att du följer med och tittar på hennes eller hans fritidsaktivitet: ”Vi kan väl se? Vi tar det som det kommer.” Eller en familjemedlem eller vän som är sjuk och inlagd på sjukhus: ”jag ska försöka komma förbi och hälsa på.”
När någonting är viktigt så försöker vi inte. Vi ser till att göra det! Det är ingen skillnad när det kommer till kärleksrelationer – vi prioriterar och gör allt för att den andra personen ska kunna känna: ”jag är speciell! Jag är älskad! Han/hon vet vad de vill.”
När vi är någons väntan på att ”någonting bättre kanske korsar min väg”, så har vi slagit följe med det som gröper ur självförtroendet. Våra relationer formar vårt mående! När vi är förälskade vill vi inget hellre än att de enastående känslorna ska vara besvarade. Ömsesidighet skänker oss lycka! Men i samma stund som subjektet för vårt sköna rus inte visar samma entusiasm, händer det någonting. Vi börjar ifrågasätta oss själva och hur attraktiva vi egentligen är. Vi analyserar situationen och vänder ut och in på varenda mening som han eller hon uttalar, och går igenom meddelande efter meddelande för att finna ledtrådar.
”Vi kan väl ta det som det kommer?” Meningen kommer från den som inte tillräckligt intresserad, inte har sorterat och läkt såren från tidigare relationserfarenheter och/eller inte kan eller vill göra åtagande. Risken är stor att du blir en mjuklandningsbana efter en turbulent ”flygtur”, och inte själva resan.
Skulle du säga till någon som du är genuint intresserad av: ”låt oss se vad som händer? Jag är är nog inte redo för ett förhållande?” Om du kände i bröstkorgen: ”detta är personen som jag väntat på!” Skulle du vilja avvakta då?
Jag skriver inte detta enbart utifrån mina erfarenheter som relationscoach, utan främst från privata upplevelser av att inte känna mig som ett förstahandsval – ett ”projekt” på vägen, någons ångestmedicin, tidsfördriv etc. Jag vet hur det tär och gör oss till grå skuggor av vilka vi egentligen är. Vistas i en relationsmiljö som får ditt ansikte att le avslappnat.
Jag kommer att vara i Göteborg den 29–30 januari för parkonsultationer och enskilda samtal.
Stockholm den 8-9-10 februari.
Varmt välkomna!
Michael Larsen – relationscoach
Words , precis kommit ur ett sådant förhållande SKÖNT. Däremot knäckte inte det mitt egenvärde för det tillåter inte jag
Tack Michael för att du tog upp den tråden!
Tack själv för att du tog upp frågeställningen Ronny!
Jag var/är en sådan människa, vi kan ta det som det kommer, vi ser, vill inte trampa någon på tårna! Nu måste jag vara den som själv är drivande, som tar tag i saker, inte vänta på att andra ska göra det åt en. Det är inte lätt att ändra på sig, men det går definitivt, och är lättare att vilja förändras när man ser att resultatet är något gott som kommer ur det!
Ja ett sånt dejtande är totalt själadödande som nöter av självförtoendet …. då vi möter den.
Det känns så oerhört sorgligt att inte känna sig prioriterad i sin partners liv. Stolt över mig själv för att jag vågade/orkade lämna. Lever hellre ensam än känner mig ensam i ett förhållande.
Precis var jag befinner mig just nu.
Håller med på det mesta. MEN ”vi tar det som det kommer” behöver för mig inte vara negativt. Frågar han jag är tillsammans med idag (endast varit ett par i 2 mån), ”gumman vad gör vi ikväll”. Så kan jag svara ”vi kan väl ta kvällen som den kommer och vad lusten faller in”. Med det finns det inte på kartan att jag menar att ta ”distans”. Vi kan vara hemma äta gott, sen får vi se vad kvällen erbjuder, vill vi vara hemma? Vill vi gå över till grannen? Spontant bjuda hem nån?
Mmm…”vi kan väl ta det lugnt” är en annan variant. JA, det är väl klart att vi kan…så svarar man när man är naiv som jag var. Haha…kommer inte hända igen. Eller ”det kändes ju som en parmiddagar, vi har ju bara lite roligt du å jag”…mmm…inte heller roligt att höra när man själv tror att man håller på att försöka inleda en relation. MEN jag har lärt mig nu!!!
Jag är precis i ett sånt läge. Vi har gjort slut, han träffade en ny. Nu kontaktar han mig och säger att det kanske kan bli vi längre fram. Som om jag vore någon han kan komma och gå till. Så kränkande, så elakt. Han utnyttjar mig.
Styrkan att säga nej, att inte svara honom, att inte finnas tillgänglig för honom mer, har inte infunnit sig ännu. Jag måste hitta den. Jag knäcks av allt han håller på med.
Åh Sofia jag förstår precis hur du känner, jag har själv varit där. Jag önskar jag kunde skänka dig lite styrka.
Jag blev lämnad för snart ett år sedan av min sambo efter ett 18år långt förhållande, mer än halva livet. Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle ta tillbaka honom. Så under sommaren när Det inte höll längre med den han lämnade mig för så kom han och ville försöka igen. Efter att ha övervägt det så så jag ja… Vi försökte hitta tillbaka till varandra och jag hoppades att det skulle bli bra. Men plötsligt så visste han inte vad han ville. I november tog han ett eget beslut och så att pga att jag var velig så ville han inte försöka. Men det kröp fram att han träffat någon IGEN. Så kränkande… han är som em främmande människa. Jag kan inte tro att det är samma person som jag levt med under alla dessa år.
Åh alla nya män som jag mött säger precis så… Det blir direkt så tydligt. Inte redo. Eller inte genuina känslor.
Jag är också där. Han säger rakt ut att han vill prova träffa andra kvinnor innan han bestämmer sig..jag är sjukt förälskad och han tycker att jag är ”fantastisk” så jag väntar på ett beslut från hans sida. Känner mig riktigt uselt förnedrad men har väldigt svårt att ge upp honom. Varför finner jag mig i det? Varför klipper jag inte bara av allt? Han kontaktar mig varje dag och undrar hur jag mår, så länge han gör det finns väl ett intresse tänker jag. Eller?
Har precis hittat till din blogg i en tid i livet då jag kanske behöver det som mest. Tack för många klarsynta ord.
Du slår verkligen huvudet på spiken. Jag sa senast igår till en vän att jag vill att min partner ska vara min största supporter i livet, och det är han inte. Det gör väldigt ont…