Skulle du säga till ditt barn som vill att du följer med och tittar på hennes eller hans fritidsaktivitet: ”Vi kan väl se? Vi tar det som det kommer.” Eller en familjemedlem eller vän som är sjuk och inlagd på sjukhus: ”jag ska försöka komma förbi och hälsa på.”
När någonting är viktigt så försöker vi inte. Vi ser till att göra det! Det är ingen skillnad när det kommer till kärleksrelationer – vi prioriterar och gör allt för att den andra personen ska kunna känna: ”jag är speciell! Jag är älskad! Han/hon vet vad de vill.”
När vi är någons väntan på att ”någonting bättre kanske korsar min väg”, så har vi slagit följe med det som gröper ur självförtroendet. Våra relationer formar vårt mående! När vi är förälskade vill vi inget hellre än att de enastående känslorna ska vara besvarade. Ömsesidighet skänker oss lycka! Men i samma stund som subjektet för vårt sköna rus inte visar samma entusiasm, händer det någonting. Vi börjar ifrågasätta oss själva och hur attraktiva vi egentligen är. Vi analyserar situationen och vänder ut och in på varenda mening som han eller hon uttalar, och går igenom meddelande efter meddelande för att finna ledtrådar.
”Vi kan väl ta det som det kommer?” Meningen kommer från den som inte tillräckligt intresserad, inte har sorterat och läkt såren från tidigare relationserfarenheter och/eller inte kan eller vill göra åtagande. Risken är stor att du blir en mjuklandningsbana efter en turbulent ”flygtur”, och inte själva resan.
Skulle du säga till någon som du är genuint intresserad av: ”låt oss se vad som händer? Jag är är nog inte redo för ett förhållande?” Om du kände i bröstkorgen: ”detta är personen som jag väntat på!” Skulle du vilja avvakta då?
Jag skriver inte detta enbart utifrån mina erfarenheter som relationscoach, utan främst från privata upplevelser av att inte känna mig som ett förstahandsval – ett ”projekt” på vägen, någons ångestmedicin, tidsfördriv etc. Jag vet hur det tär och gör oss till grå skuggor av vilka vi egentligen är. Vistas i en relationsmiljö som får ditt ansikte att le avslappnat.
Michel Larsen – relationscoach
En tanke väcktes hos mig när jag läste det här inlägget. Efter 7 år med en person med starka narcissistiska drag är jag äntligen fri. Fri från manipulationer, projiceringar och fantastiska toppar avlösta av djupa dalar där hela jag var fel. Jag har gått på tå, tystnat och då fått höra att jag är en mes. Jag har sagt ifrån och markerat mina gränser, bara för att få höra att jag inte klarar av krav, är känslomässigt störd och behöver hjälp. Alltså, inget har varit gott nog.
Vi gjorde slut flera gånger. Lika många gånger övertalades jag att komma tillbaka, försöka igen, bara för att få höra att jag är en person som kommer och går som jag vill, en utnyttjare.
De sista åren lyckades jag dock skydda mig själv bättre. Jag separerade mina barn från relationen, lämnade dem utanför. Och sa till denna n-person: vi får ta det som det kommer, för jag måste få bevis på att du inte kommer att utsätta mig för det du utsatt mig för tidigare.
Alltså har jag sagt precis detta som inlägget handlar om. Men inte utifrån kontexten att jag inte ville satsa. Utan för att jag, med den erfarenhet jag hade, inte kunde satsa allt. Det hade varit emotionellt självmord.
Nu är det äntligen över på riktigt. Sakta börjar jag återhämta mig. Men drogen var stark och abstinensen finns där. När jag läser inlägget kan jag förstå att det inte riktar sig till personer i min situation. Ändå skapar det givetvis ett tvivel i mig. För tvivel har jag fått lära mig av den här personen.
Bara en tanke men kanske kan det vara en tanke att lyfta vikten av att skydda sig själv. Jag tror att många av oss som läser din blogg har erfarenhet av n-personligheter. För oss gäller på något vis helt andra lagar än för människor i sunda relationer.
Det skildrar du bra på så många sätt. Detta var bara en tanke.
Carl, jag har upplevt précis det samma som du beskriver här. Efter alla avslut har jag ramlat längre och längre ner. Jag har verkligen försökt förstå vad som hänt…varför det har hänt. Har vid varje avlsut bestämt mig för att nu får det vara bra. Nu måste jag läka och gå vidare. Men det har gått några veckor och jag har varit den som tagit kontakt. Helt sjukt egentiligen… men det har varit som en drog…något väldigt starkt som varit svårt att ta sig ur. När tystnaden har legat som ett mörkt moln…oavslutade meningar, skrik, påslängda lurar…har det med tiden blivit för svårt att hantera. Oron, tvivlet med mera har blivit för tungt att bära. Kontakt…förenas igen. Lyckan på top…tills efter några dagar. Sedan kommer det tillbaka. Det jag vet… att ska detta fungera får jag ta bort så mycket av själv. Gå på hans linje till 100%. Och det är inte säkert att det blir bra ändå…det finns ingen garanti för det.
Men efter sista bråket, som började med att jag tog upp något som var viktigt för mig, blev droppen för mig. Jag inser att jag inte kan leva med någon som honom. Kan inte leva med någon som tycker att jag är världens sämsta människa när jag försöker saga saker och ting från mitt perspektiv.
Men det har varit svårt att låta meddelandet vara. På något sätt blir det så tomt…fast att det mestadels var bråk vi hade. Precis som att när ensamheten tränger sig på är den dåliga relationen batter än ingen relation alls. Men så är det ju inte…
Jag känner nu att för varje dag som vi inte har kontakt desto batter mår jag. Deso mer blir jag mig själv igen. Men det är tufft visa dagar.
All lycka framöver till dig Carl.
Jag läser alltid dina texter med en dos av självtvivel, tänker att jag kan ha sagt eller gjort så….. gör det mig till en narcissistisk person… kanske är det jag som manipulerar och projicerar….
Men Carl du beskriver just hur vanligt det är att man tänker så. Att man får en initial känsla av att känna skuld, dåligt samvete, rädsla för att man beter sig illa. Jag kan ju komma på situationer och spelar upp dem i huvudet om och om igen, funderar på om det jag sa och gjorde var fel, borde jag agerat annorlunda, jag hade kanske ett stängt kroppsspråk???
Det är ju en så bra text och det är ju mitt eget bagage som gör att jag hamnar lätt i självrannsakan och tvivel så som du.
Förstår att många kämpar med det, det underlättar att se att andra brottas med tankarna och känslorna.
Medans vissa verkar aldrig tvivla. De uttrycker ingen självrannsakan eller skuld över något.
Det har jag tyckt var tufft. Att han inte verkar ångra det minsta att han lämnat, han vill inte ha något med mig att göra alls, han vägrar att vi ska prata med en familjerådgivare eller liknande för att komma överens och få till en bra föräldrarelation så vårt barn slipper känna att vi är ovänner utan att vi samarbetar osv.
Det gjorde att jag började tänka att då måste jag vara en person man är glad att man är utan och en man skyr till vilket pris som helst och då tänkte jag att vem är man glad att vara utan och som man håller sig ifrån – en narcissist ….
Då måste jag vara narcissist … tänk om jag e det och inte upptäckt det?
Kanske har någon annan tänkt så?
Ja Anneli, jag har tänkt précis det samma. Det kanske som mitt ex säger… Jag vet att när jag skulle ta upp vissa saker kunde han bli skitarg och´gjorde slut. Tystnad… Tills jag var så dum som horde av mig. För jag mådde så himla dåligt varje gång av tystnaden, av oavslutad discussion. Men när jag då tog kontakt var hans usräkt till att han blev arg och slut pga att jag hade förmedlat det jag ville säga på fel sätt. Han hade tagit illa vid sig. Ja du hör… Det har varit en jädrans berg och dalbana om och om igen…Men nu är det slut på det! Och jag försöker verkligen att jobba bort all skulden jag lagt på mig själv. Inte anklaga mig själv… Tyvärr har åren med min fore detta partner skadat mig så pass att jag ofta tanker på att jag kunde ha gjort annorlunda. Då hade vi fungerat ihop.
Det som också är helt märkligt är att jag får ont i magen av att tänka på den dagen jag springer på honom med en ny kvinna. Tyvärr blir det nog snart. Han tar alla chanser…han klarar inte av sitt eget sällskap.
Jag tror att vad alla av oss måste förstå är att det inte handlar om oss och kommer aldrig att göra det. Vi hamnar i skottelden, kommer i deras väg. Vi kan aldrig förändra någon annan, vi kan aldrig få någon annan att komma till insikt och vi kan aldrig få någon annan att förstå den skada som orsakas av att vara med en person som inte vill förstå eller ta in. Som inte vill ta ansvar.
Den vi kan ta ansvar för är oss själva. Genom att respektera oss själva, respektera vart våra gränser går och inte låta oss utsättas för andras projiceringar. För det är en mycket farlig väg att gå, att bära en annan persons smärta och känslor.
Jag har varit där och tagit mig ur det. Jag vill aldrig hamna där igen. Och där besitter jag makten, genom att med kunskap och erfarenhet se signalerna och den röda flaggan – och se mitt eget beteendemönster i allt detta. Viktigt att nämna.
Åsa och Anneli!
Känner igen mig mycket i det ni skriver. Men jag tror, eller är snarare ganska övertygad om, att de av oss människor som har förmågan till självrannsakan, som vill göra bra mot andra och som känner skuld – vi är inte narcissister. Vi kanske inte är några änglar, vi är inte fria från fel och brister. Men vi har inte det där beteendet som får andra att falla ner i en avgrund. Jag brukar använda mina andra relationer som en måttstock när jag hamnar i de där onda tankarna. Jag har goda relationer till familj och vänner, både sådana jag känt sedan barndomstiden och nyare. Och de tycker om mig, de tycker att det jag ger är bra och fint. Och när vi tycker olika kan vi kompromissa och förstå varandra.
Någon som var helt omöjligt med min n-person.
Jag tror att jag blev helt tagen på sängen när hen dök upp i mitt liv. I efterhand har jag insett att jag sällan, innan jag träffade n-personen, hade varit utsatt för manipulation av den här graden. Jag visste helt enkelt inte att de här härskarteknikerna fanns. Och det tog tre år innan jag började förstå att det här inte handlade om mig, utan om något annat, något kliniskt. Och när jag väl letat efter info och hittat den kunde jag bocka av ruta efter ruta.
En annan sak jag brottas med är att jag ibland, i dessa fruktlösa diskussioner med N, har slagit tillbaka på samma sätt. Använt hens vapen tillbaka. Även om jag vet att jag inte hade något val där och då, så kan jag skämmas över att jag sjönk så lågt. Att jag spelade spelet. Ett spel jag aldrig ville kunna och som jag aldrig mer vill spela. Men vad skulle jag ha gjort? Javisst, jag skulle ha gått mycket tidigare än jag gjorde. Men jag hade inte kraften. Inte då.
Jag rannsakar fortfarande mig själv. Fastnar på saker likt den ovanför. Men en slutsats jag kommit till är: oavsett vad jag gjorde eller inte gjorde så förtjänade jag inte det jag blev utsatt för. Aldrig. Inte en enda gång.
Carl, så sant allt du skrivit! Känner igen mig i alla dina ord. Och jag kan också skämmas som bara den över saker jag gjort. Jag spelade också samma spel. Istället för att bara gå. Usch som jag betett mig.
Det blev till slut bara pajkastning, bråk o skrik…eller tystnad. Det var TOTALT omöjligt att resonera med honom. Kompromissa var inte heller precis aktuellt.
Nä fy…Livet är betydligt lugnare nu.
Tack snälla för att ni delar med er.
Jag är absolut ingen ängel, har mina fel och brister utan tvekan.
Men jag har liksom du Carl också en övertygelse om att jag blir behandlad på ett sätt som är långt utöver vad jag förtjänade oavsett vad jag kan ha gjort honom.
Men trots det faller jag i tvivel ibland.
Tror att för mig hör det ihop med att han är chef för terapeuter så jag känner att om han behandlar mig illa eller säger att jag är störd så borde ju han veta som läst psykologi. Jag sätter helt enkelt honom på en piedestal där jag låtit honom bedöma mig och avgöra vad jag ska tänka om mig själv trots att jag vet många andra som skulle säga motsatsen.
Så knasigt vad mycket makt man kan ge en person …. och förödande när det är en som har låga tankar om en.
Men i början var jag fantastisk och han hade bara bra att säga om mig då.
Totalt motsatsen nu.
Aldrig varit med om liknande. Surrealistiskt.
Så himla skönt det är att kunna prata om sådant här med människor som varit i samma situation.
När man får känna igen sig och dela frustrationen och osäkerheten och tvivlet.
Det gör det lättare att få perspektiv. <3
Håller med dig Carl. Det känns skönt att läsa att andra har liknande tankar och funderingar som man själv. Att man inte är konstig utan ”skadad” av att ha levt med en n-person. Jag visste inte att det fanns såna här personer innan jag träffade mitt barns far. Medan man levde i det blev det liksom normalt p.g.a. manipulation m.m. Usch! När man sen kommit ur förhållandet, blivit utbytt i mitt fall, och börjat förstå hur fel allt varit då började man skämmas för allt man accepterat och att man stannat kvar. Den skam jag känner är nog det värsta för min del. Skammen som en annan borde känna. Jag har läst allt jag kommit åt om narcissism. Kunskap och att våga prata om det man varit med om tror jag är viktigt. Ni skriver så fint Carl, Åsa och Anneli och jag önskar er all lycka framöver.
Tack för att ni alla delar med er. Jag önskar att det inte vore så många som drabbats av denna personlighet som N-personen har. Önskar er all lycka framöver och kämpa på!