Den gränslösa/”bohemiska” och den pedantiska härskande föräldern skadar sina barn på två helt olika sätt.
Den gränslösa narcissisten skänker inte en av de viktigaste gåvorna till sitt barn: gränser. Den pedantiska härskaren missar kärleken.
Ovanstående är naturligtvis förenklingar av verkligheten, då vi människor och relationer är oerhört komplexa.
Om ett barn inte lär sig gränser i t.ex. formen av respekt för andra, impulsreglering, att kunna ta ett nej, utan ständig lever med upplevelsen att ”jag är universums centrum och gör som jag vill”. Utan motstånd, kommer den unga människan inte att lära sig hantera livets motgångar. Egoism kommer att vara ett dominerande personlighetsdrag. Bekräftelsebehovet löper amok!
Den narcissistiska föräldern som inte lär barnet gränser, anser sig troligen vara kärleksfull.
Den pedantiska härskaren har etthundra procent kontroll över barnets liv och praktiserar ständigt det patologiska gränsdragandet utan kärlek. Föräldrastilen är extremt autoritär och barnet kanske lyder av rädsla, men inte av förståelse för mekanismerna bakom relationer:
Att kärlek och gränser är intimt sammanflätade med varandra.
Utan gränser ingen hänsyn. Utan kärlek härskar rädsla.
Ingen av de båda föräldraskapen ovan fungerar för att skapa en självständig, stark och kärleksfull individ.
En av de centrala uppgifterna för oss som föräldrar är att punktera den ”narcissistiska fosterhinnan” hos de barn och ungdomar som visar tecken på stor självupptagenhet. De behöver komma ut och se andras behov. Lära sig att handskas med gränser och att livet även innehåller en hel del motstånd/motgångar som vi behöver förhålla oss till och hantera.
Det självutplånande barnet behöver marineras i kärlek och hitta kraften i självtillit.
Kärlek och gränser.
-Michael
Lämna en kommentar