Alla människor har sina Akilleshälar när det kommer till nära relationer. Vi kan intala oss själva att så inte är fallet.
”Jag har koll! Jag känner mig själv.”
Men osäkerheten finns där och kan skoningslöst håna oss rakt upp i ansiktet, locka fram osäkerhet, svartsjuka, avund, rädsla, ilska, avstängdhet, sarkasm…
Men allt det där vill inte kännas vid. Vi är experter på att kunna se och peka ut bristerna i partnern, men här inne…
Så vad gör vi? Vi gräver ner det icke smickrande sidorna i våra personligheter i någon väl försluten flyttlåda, i ett avlägset förråd, där vi kan glömma.
Men så kommer det en dag, ett antal månader in i förhållandet och:
”Pang!”
Så har vi upprepat det igen! Mönster från förr som kör på replay. Beteenden som vi avskyr och svär åt.
Jag har själv, under alltför många år av mitt liv, kämpat med att vara till lags i mina förhållanden, och inte alltid sagt ifrån i tid om hur jag vill ha det. Varit för anpasslig och undanhållet svagheter av rädsla för att förlora subjektet för min kärlek. Det är som att göra eftersändning på den självuppfyllande profetian. Och det gör ont!
Det vi inte vill kännas vid av jaget växer i styrka.
Det vi behöver göra, är att bli vänner och omfamna det ”fula”, smärtan och komplexen. Kriga inte mot smärtan, utan lyft upp den likt ett litet barn som behöver tröst. Dina känslor kan bara lugnas ned genom att du ser dem för vad de är: krusningar på vattenytan eller ett stormigt piskande hav.
Empati gentemot den egna personen läker.
Det är en enorm skillnad på att inse att vi har känslor, men att vi inte är dem. De flesta av oss behöver bli bättre på att kunna vila i den egna ryggraden och dra ned på projiceringarna.
Vad är innebörden såsom du ser det i att:
vara vän till sig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Du har så fantastiskt kloka lärdomar och kunskaper med dig. Livet är ett konstant lärande och huu så svårt det kan vara ibland.
Jag kan känna mig lite förälskad i dig avstånd för allt det finna och kloka du skriver…
Hmm ta mig inte på för stort allvar då detta är en eloge till dig och det du delar med dig och jag önskar endast ge dig något litet tillbaka.
Kram från en trogen läsare.
Malin
Malin…du e nog inte ensam…har oxå gått igenom en period av stor Michael-beundran…:-D haha…en man med sån värme, empati och klokskap vill jag oxå träffa 😀
Kan bara hålla med föregående talare! Klok man det där. Ord som hjälper, förklarar, värmer, ger insikt och ger förhoppning. Heja Michael!
Att vara vän till mig själv innebär att faktiskt till slut börja tycka om mig själv precis som jag är.
Jag har alltid känt mig som en udda fågel. Har letat hela mitt liv efter ett sammanhang och har utifrån detta tagit det famn som erbjudits mig. Men de famnar jag har levt i har varit med män som har tjusats av en behagliga delen av mig, men som har pustat och stönat över mitt tänkande, mina analyser och mitt allmänt ”stora” inre liv. Och jag har känt att jag inte får plats, jag blir inte älskad, för jag blir det bara om jag stryker ett streck över stora delar av mig. Så jag har mått dåligt i nära relationer, även om jag samtidigt haft endast få och långa eftersom jag inte vågat lämna.
Till slut har jag förstått att det inte är fel på mig, jag har valt fel omgivning. Kanske finns de inte så många som jag, men ni finns ju, vilket jag inte minst ser här på bloggen. Jag har slutat kämpa mot mig själv, börjat omfamna alla ”besvärliga” delar och förstått vilken rikedom de är tillsammans med människor som uppskattar dem.
Helt på plats att välja en omgivning som speglar mig på ett bra sätt är jag inte. Jag låter mig fortfarande påverkas en hel del av mitt ex, som ju inte speglar mig på något positivt sätt alls och inte har gjort så på många år även när vi hade en relation. Men jag jobbar mig med små men tydliga steg bort från honom och hans inflytande.
Jag har också för första gången i mitt liv börjat säga nej till män. Då jag återigen träffat män som tjusas av det glada, spralliga, livsglada hos mig, men som jag inser inte kommer att vilja kännas vid skörheten, tänkandet och melankolin. Då har jag för första gången i mitt liv lyckats säga ”nej tack”.
Underbart Marianne ❤️ Och jag känner igen mig så väldigt väl i din text. Jag har oxå farit illa av just det…av att jag velat komma nära och få uppleva kärlek, men sökt detta hos helt fel män. De som inte känt någon riktig kärlek för mig. Som inte varit trygga nog i sig själva. Och så har jag trott att allt varit mitt fel. Att det berott på att jag varit knäpp och jobbig. Och när jag blivit osäker, rädd, känt mig avvisad, övergiven och oälskad så har jag fått panik och tar till ett klängigt beteende som gjort att min rädsla förvandlas till en självuppfyllande profetia. Då har jag med besked blivit avvisad och övergiven.
Så bra Petra att vi ser så mycket nu 🙂
Och vet du, jag tänker att ditt klängiga beteende är en försvarsmekanism hos dig. Det är din kropp som gör så att du blir av med de män som inte är bra. Jag är säker på att med alla dina nya insikter så kommer du välja rätt man, och rätt man kommer att bete sig på ett sådant sätt att du bara känner dig trygg, och därmed kommer det inte att utlösas någon klängighet hos dig.
Och tills dess; till att din respektive min rätte står där, lever vi vårt fantastiska liv på egen hand, tar för oss av livet till 100 procent och styr det i vår egen riktning!
Tack Marianne…du ger mig mycket positiv energi och framtidshopp! ❤️ Kram på dig min vän
Kram tillbaka fina du!
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver att vara till lags i ett förhållande. Att anpassa sig. Jag kan bli så otroligt ledsen på mig själv som hållt på så här. I mitt tidigare äktenskap med barnens pappa, även om det var en sund relation, anpassade jag mig. ”Flexibel”…så flexibel så att jag själv försvann. I denna relation anpassde jag mig inte pga husfriden utan jag bara gjorde. Hade svårt att säga hur saker o ting skulle vara för min skull. ( nu tänker jag inte heminredning mm) . Vad ville jag i mitt liv egentligen? Efter vår skilsmässa träffade jag snabbt en man som jag nu efter fem år har avslutat relationen med. Än en gång går jag in i en anpassningsroll. Jag kan väl ses varje dag på min barnfria vecka. Jag försöker göra saker som jag vill när jag har barnen…osv. Varför hade jag än en gång så svårt att sätta ner foten i tid? Markera, att så här vill jag ha det? Han hade förmodligen mött mig o vi hade löst det. Men istället har det blivit många bråk, tårar o hårda ord. Så klart är det pga våra personligheter, men även för att jag inte varit tydlig.
Kan bli så ledsen, jag har haft så fina relationer ( på två olika sätt), känt så mycket kärlek. Men jag har inte fixat det, pga av en så jävla enkel sak som att säga vad jag vill, att inte anpassa mig.
Men på ngt sätt är jag inte helt knäckt. Jag inser att jag måste vara själv nu ett tag för att jag ska kunna veta vad jag vill i livet. Lära mig att styra mig själv, både med litet o stort. Å lära mig att dem val jag gör, å det känns bra, är bra val för mig,
Jag e bara lite rädd att jag inte ska få känna ngn kärlek från ngn man fler ggr…men det ordnar sig nog.
Jag har nu vilsen i parentes, för jag känner mig inte så vilsen längre.
Test…skrev en kommentar tidigare. Men verkar inte som att kommentaren kommer fram.
Petra och Marianne. Jag känner igen mig väldigt mycket i det ni skriver. Jag har också klamrat mig fast i relationer där det tom förekommit psykisk misshandel för rädslan att bli övergiven men detta det blir ju en självuppfyllande profetia. Så nu förstår jag mycket och jag hoppas bara att jag nästa gång ska kunna tillämpa det jag har fått insikter om och klara av att säga nej, göra slut och själv välja och inte bli vald på samma sätt. Det finns en fin dikt av Edit Södergran som jag tycker säger mycket ”dagen svalnar” heter den och slutar såhär;
Du sökte en frukt och fann en blomma
Du sökte en källa och fann ett hav
Du sökte en kvinna och fann en själ
Du är besviken
Vet du vad Solrosen, precis de diktraderna har jag också ofta tänkt på! Jag kommer inte att ha en relation igen förrän det är med en man som vill ha en blomma, ett hav och en själ!
Nej Marianne inte jag heller
Och Marianne det du skrev till Petra angående att klängigheten kan vara en försvarsmekanism och att det inte kommer att utlösas om mannen man träffar får en att känna sig trygg osv det tar jag till mig. Har liksom lagt problemet helt hos mig men vissa beteenden utlöser ju faktiskt osäkerhet. Tack för den tanken Kram
Min exman lade roten till alla problem i mitt beteende, men jag har insett att allt det han inte gillade kommer rätt man att älska. Då kommer jag inte vara överanalyserande, krävande och jobbig, utan eftertänksam, klok och en inspiration – med precis samma beteende. Jag är helt övertygad om detta.
Tänker att iaf jag skulle vara intresserad av att du Michael skriver om introverta och extroverta individer och hur det blir i relationer. Introverta som får energi av lugn och ensamhet och dräneras på energin av fest och mycket människor. Samt extroverta som får sin energi genom att vara blad människor och där det händer saker. Hur är det i relationer , vem ska man ha en relation med? Passar en introvert med en extrovert osv…