Alla människor har sina Akilleshälar när det kommer till nära relationer. Vi kan intala oss själva att så inte är fallet.

”Jag har koll! Jag känner mig själv.”

Men osäkerheten finns där och kan skoningslöst håna oss rakt upp i ansiktet,  locka fram osäkerhet, svartsjuka, avund, rädsla, ilska, avstängdhet, sarkasm…

Men allt det där vill inte kännas vid. Vi är experter på att kunna se och peka ut bristerna i partnern, men här inne…

Så vad gör vi? Vi gräver ner det icke smickrande sidorna i våra personligheter i någon väl försluten flyttlåda, i ett avlägset förråd, där vi kan glömma.

Men så kommer det en dag, ett antal månader in i förhållandet och:

”Pang!”

Så har vi upprepat det igen! Mönster från förr som kör på replay. Beteenden som vi avskyr och svär åt.

Jag har själv, under alltför många år av mitt liv, kämpat med att vara till lags i mina förhållanden, och inte alltid sagt ifrån i tid om hur jag vill ha det. Varit för anpasslig och undanhållet svagheter av rädsla för att förlora subjektet för min kärlek. Det är som att göra eftersändning på den självuppfyllande profetian. Och det gör ont!

Det vi inte vill kännas vid av jaget växer i styrka.

Det vi behöver göra, är att bli vänner och omfamna det ”fula”, smärtan och komplexen. Kriga inte mot smärtan, utan lyft upp den likt ett litet barn som behöver tröst. Dina känslor kan bara lugnas ned genom att du ser dem för vad de är: krusningar på vattenytan eller ett stormigt piskande hav.

Empati gentemot den egna personen läker.

Det är en enorm skillnad på att inse att vi har känslor, men att vi inte är dem. De flesta av oss behöver bli bättre på att kunna vila i den egna ryggraden och dra ned på projiceringarna.

Vad är innebörden såsom du ser det i att:

vara vän till sig själv?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se