Hur många har inte tänkt: ”jag ska inte vara så ivrig och skicka det där meddelandet. Jag behöver lite mer is i magen.”? Det går några minuter och så trycker vi på skicka. ”Och jag som lovade mig själv!”
Eller: ”jag borde ge honom/henne en chans och inte vara så snabb på att hitta ursäkter bort.”
”Egentligen kan man bara lita på sig själv…”
Några av oss är ambivalenta och andra undvikande. Vi vill redan efter kort tid in i ett förhållande planera framtiden. Vi söker ständig bekräftelse eller kämpar för att behålla vår individualitet intakt.
Längtan efter närhet vs behovet av frihet. Är det konstigt att vi kolliderar i tvåsamheten?
Vi blir inte den bästa versionen av oss själva i förhållandet utan en karikatyr av den egna personen.
Medfödda egenskaper i kombination med tidiga livsupplevelser.
Vi består utav ett oerhört komplext nätverk av instinkter, känslor och intellektuella resonemang.
Ofta tror vi att den fria viljan är friare än vad den egentligen är. Vi är säkra på att vi väljer utifrån en medvetenhet som är likt ett ”välstädat” och läckert designat hem. Verkligheten är den att rädslor, drömmar, längtan, frustration, besvikelser, historia, genetik etc. har mycket större makt över oss än vi vill erkänna.
Det är först när vi verkligen kan bottna i förståelsen om att vi inte är så fria som gärna vill tro, som vi kan se klart och börja välja från en helt annan plats inombords. Ju mer vi lär oss ödmjukhet desto större empati för andra och oss själva.
När vi försöker ”bypassa” och förminska effekterna av våra anknytningsmönster tenderar de att bli till anknytningsmonster, som vi inte har någon som helst kontroll över. Se din relationsdemon i ögonen istället för att försöka att fly!
I ett hälsosamt förhållande behöver vi varken tigga om kärlek eller hålla distans. Rätt person kan provocera oläkta sår inom oss – visdom är att se vad som är till för vår utveckling och vad som är destruktivt.
Michael Larsen – relationscoach
Sista stycket var väldigt bra formulerat!
Michael, du får mig att vilja berätta, du skakar mig djupt i mitt inre, så att jag vill öppna mig och dela med mig, du får mig att tänka. Tillsammans kan vi alla lite var, dela med oss, så vi kan se helheten. Angående fel anknytning i barndomen. Om vi inte fått villkorslös kärlek som barn, då vi är helt hjälplösa, där föräldrarna varit enda möjligheten till överlevnad, då kan detta utspela sig i vuxen ålder.Att inte som barn få den omvårdnad, uppmärksamhet och det bemötande vi ska få känslomässigt, är FRUKTANSVÄRT SKRÄMMANDE. Som barn grips jag av fullkomlig panik. Så kallad dödsångest.
Denna ångest lever kvar inom mig. Rädslan att bli lämnad. Lämnad att dö. För så känner jag som det lilla hjälplösa barn jag varit. En förälder som misshandlar genom att säga, att om du inte gör som jag vill har du inte någon mamma. Då försvinner jag. Låter mig stå vid en låst ytterdörr och inte komma in, hon är inte hemma. Paniken är total. Rädslan att vakta sin mamma och att vara perfekt så att jag inte blir lämnad ensam. En frånvarande alkoliserad pappa som inte kan stötta.Om mamman eller pappan då dessutom lockar med villkorad kärlek, att om du gör så här så kan du få kärlek, men du får aldrig riktig kärlek, bara en liten klapp på huvudet kanske slår de dig, men det är ju varje fall en reaktion, de såg mig, men du känner hoppet om kärlek, du har ju fått smaka på lite av det, kanske om jag bara bättrar mig och blir som de vill, försöker igen, du får bara smaka lite, lite igen på kärleken men du får den aldrig helt. Detta är misshandel.
Detta sker även som vuxna i relationer. Detta är fruktansvärt farligt. Vi kämpar och kämpar för att vara någon vi inte är, vi får aldrig kärlek för den vi själva är på riktigt, och alla säger, gör lite till, lite till. Vi fixar och försöker ändra oss i det oändliga. Men kommer bara längre och längre från oss själva och kärleken. Med sunda föräldrar får barnen denna villkorslösa kärlek tills de får lära sig att sakta men säkert klara sig själv, hela tiden med sina föräldrar som finns där till för dem, att skapa den trygghet de behöver, medan barnet provar sina vingar. Den trygga självklara kärlek och famn vi längtar efter.
Den Kärlek vi sedan kan möta i en partner som också haft en trygg uppväxt är just precis TRYGG. Eftersom båda är trygga i sig själv. Har vi inte fått denna trygghet får vi genom hårda tuffa prövningar i vuxen ålder, utan föräldrar som finns i närheten och kan stötta oss. Vi är helt utlämnade till livet. Det är tufft även om vi är en vuxen person. Vi behöver förstå varandra, att det är en livskamp som utspelar sig på liv och död. För det är så personen upplever det. Han/Hon är livrädd. Helt utlämnad till sig själva och de tuffa hårda lärdomar som jag får möta ensam. Missförstådd av andra som inte förstår vad som utspelas. Varför gör hon så, omoget, Ja visst det är det, men jag kunde inte annorlunda då.
I vuxen ålder visar det sig som ångest som jag försöker medicinera bort på olika sätt. Det kan vara genom kärleksberoende, sexberoende, alkohol, knark, medberonde, misshandel m.m. Men den villkorslösa Kärleken är till för barnet. Den kan vi inte förvänta oss och kräva av en vuxen partner. Den villkorslösa kärleken ska vi ha i oss själva från vår barndom. Men tillsammans kan vi spegla den tryggheten i varandra. Den sanna kärleken. Att vilja ha den villkorslösa kärleken som är vår födslorätt men i vuxen ålder är ett försök att återuppleva sin barndom på rätt sätt. Men det går inte att få detta från en annan person. Utan detta måste jag återskapa i mig själv till mig själv. Att ge mig själv villkorslös kärlek, att gå till mig själv, till mitt inre och möta allt där. Denna process skapar denna trygghet och jag blir hel och kan äntligen mötas i en sann relation.
Med hopp om att vi kan förstå varandra bättre och sluta ge varandra skuldkänslor, för känslan av skuld förlamar oss och stänger av oss från kärlek, glädje och humor. Det är känslan av skam som förlamar oss och får oss att känna maktlösheten, så släpp den, släpp skulden, du har inte gjort något fel, du har blivit förövad din födslorätt att få vara älskad för den du är/ Ing
Tack för det du berättar. Du beskriver så bra vad det handlar om. Känner väl igen mig. Jag önskar att fler blir klarsynta och kan ge ett varmt, empatiskt leende när de ser hur man kämpar. Just skammen gör att man låser sig.
För mig hjälper det inte om någon tycker synd om mej eller ger mig skam. Respekt för att jag försöker ta hand om min ”födslorätt” (bra ord ) stärker och ger kraft att fortsätta framåt.
Varmaste kramen till dig och all lycka till på din väg ❤️