Försöker du ständigt bevisa din kärlek för en icke mottagare? Är du kontrollerande, arg och svartsjuk? Har du en flirtig läggning trots att du är i en relation? Tänker du: ”nu har jag äntligen träffat någon och kan lugnt luta mig tillbaka i soffan”? Är du den som vet vad som är lämpligast – ”utbildaren/professorn” som partnern bör lyssna till för allas bästa? Kämpar du ständigt med att personen vid sidan av skall må bra, även om det sker på bekostnad av dina djupare behov? En åsiktsmaskin med intellektuell skärpa? ”Lagom” levande för husfridens skull?
Alla har vi roller och beteendemönster som vi lever ut i parrelationer. Oftast är de omedvetna och automatiska. Några resonerar: ”sån är jag!”, medans andra kämpar desperat för att göra sig fria från demonerna i huvudet.
Innan jag avslöjade honom var jag ”tjänstemannen” – han som skulle bevisa sin förträfflighet för att inte förlora kärleken. Som försökte leverera önskemålen och förväntningarna för att inte bli av med den kroniska provanställningen. Deltog i dansen som mitt djupare jag visste inte var hälsosam.
Det kan vara svårt att bryta relationsmönster men när vi upptäcker och erkänner vad som utspelar sig är allt möjligt. Det börjar med att känna tillitssmaken – att vi inte är livstidsfångar i vanorna och rädslorna.
Vad ser du på andra sidan stängslet?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oops, jag hade en mkt energidränerande relation där han utövade härskartekniker, emotionell kyla, blandat med sockrade sms- i vår distansrelation.
Och…jag blev den ”förklarande” portvakten runt vad o hur en kärleksrelation borde innehålla.
Tilliten, skratten o lugnet infann sig aldrig.
Jag gick ständigt på krossat äggskal.
GJORDE Allt för att blidka, och vara ngn han skulle tycka om.
Jesus- jag var INTE en Bra person där..
Brrr, nu känner jag nya sidor av mig själv,
Och… det jag sänder ut i ” energifrekvens” kommer i samma frekvens Till mig.
Så… självkänsla, integritet o att ta reda på vad jag vill… tror jag e en vinstlott o odla.
Ha en Fin Dag 🙂
”En vinst lott o odla” Enastående! Tack för att du delar med dig emilienne:-) Önskar dig detsamma.
Allt har något att lära oss och utan erfarenheterna skulle vi inte fått den möjliheten. Min svåraste utmaning har nog varit att våga se mig själv, mina egna drömmar & mål som en naturlig del av mitt liv. Det har tagit lång tid, skilsmässa nya relationer och nya uppbrott innan jag såg att jag helt glömt bort mig själv. Jag var en av de ”kvinnor som älskar för mycket” (bok av Robin Norwood)
Din blogg är oerhört läsvärd och givande på min resa mot mitt inre värde, nya insikter och så mycket mer kärlek som kommer med dem=)
Hej! Läst lite om boken och jag tror jag är en av dessa kvinnor också. Rekommenderar du boken? Har den hjälpt dig att förändra dig själv?
Må gott!
Hej S,
Jag läste boken i somras efter ett tips från en vän och den gav många tänkvärda insikter. Det var en långsam process att ta in och förstå (jag har gjort många resor med mig själv mot mitt inte och vet att förändring tar tid) men jag fick avgörande insikter i boken som gör att jag varmt rekommenderar den.
Läs, fundera, omvärdera och finn de insikter du behöver veta=)
Ha det bäst!
”Våga se mig själv, mina egna drömmar…” Det börjar där. Fint att du påminner om den boken – hört titeln förut. Bloggen blir läsvärd tack vare dina och bloggvännernas öppna, kloka och smärtsamma kommentarer. Vi stöttar varandra.
Jag vet inte vem jag är….jag tappade bort mig i två långa relationer med män som tog stor plats och som inte såg mina behov. Jag hamnade i att försöka fylla deras behov så skulle nog mina behov fyllas sen. Men det blev aldrig sen…
Mina behov fick inte plats och jag utplånade mig själv.
Efter att skilsmässan blev ett faktum satt jag hos psykologen och fick frågan:
Vad behöver du för att må bra?
Jag kunde inte svara och det skrämde mig.
Jag hade slutat lyssna inåt och tappat kontakten med mig själv.
Skilsmässan har varit enormt jobbig och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö av hjärtesorg. Men jag har lärt mig att jag måste lyssna inåt och inte bara se till andras behov. En sund relation har bådas behov i fokus och det har jag fått upp ögonen för nu.
Som om det var jag!!!
Å vad jag känner igen mig i dina ord.
Vem är jag? Jag vet inte längre bara att det här folkskygga delvis aggressiv människan känns inte som jag.
Mina behov önskningar och vilja ska vänta till senn för nu håller vi på med det som är viktigt. Han har minsann aldrig fått göra något för sig och jag tänker bara på mig.
Jag blir så ledsen för senn verkar vi aldrig komna fram till och jag känner inte att jag någonsin har hindrat eller klagat på att han ska göra något utan det är helt självvalt.
Känner igen det så väl denna fundering ”vem är jag”. Så vilsen som jag blev efter separationen och så otäckt att ”falla fritt” i måendet. Inte kunna hejda det sker inom sig… Funderar ofta på om jag någonsin kommer bli en harmonisk, trygg person efter detta.
Det är helt säkert många som känner igen sig i frågeställningen om vi blir hela igen efter separationen. Svaret är ja, om vi inte fastnar i bitterhet och självanklagelser.
Tänk att livet ibland ställer oss på knä för att vi skall få tag i nyckeln som kan öppna dörrarna till ett mer helt liv. Tack för att du berättar din berättelser för oss Mimmi.
Morgonens störrsta leende spred sig just över mina läppar…. Jag kan nästan svara ja på alla dina frågor. Skrattet bubblar inom mig!
Men jag använder inte ”sån är jag” kallar mig själv i tanken ”Barbamamman”…
Alla har vi roller och beteendemönster som vi lever ut i parrelationer.
– Absolut, håller 100 med! Tycker det där med roller är super intressant.. Vem blir jag i olika möten, vad var det i det mötet som gjorde mig till sådan osv…
Tror att vi möter alltid någon som vi ska lära något nytt med på gott och på ont.
För min del skulle jag aldrig vilja byta bort alla de möten oavsett vilka hemskheter jag varit med om. Det är från dessa händelser denna fantastiska tjej har sin fått sin enorma styrka. Det är händelser som får mig att växa och älska att leva. Alla möten blir till av en anledning och visa möten är korta andra livslånga. Det finns budskap och lärdom i alla möten!
Min affirmation som stärker mig djupt när jag faller är:
”this too will pass” eller ”this too will heal” och sen drar jag ett eller flera djupa andetag.
NAMASTE<3
Jag ser en otroligt kämpaglöd i dig Charlotte! En som vill leva ännu mer medvetet och fullt ut. En konst att upptäcka sina delpersonligheter och roller som vi så troget spelar dag efter dag. Tänk dagen då vi upptäcker: ”det här behöver jag inte längre gå i gång på. Den här rollen känns för liten nu.” Värme:-)
Jag har haft 2 långa förhållanden med 2 män med stora egon. Den förste med narcissism och den andra ett”snällt” ego. Jag blir passiv och undfallande. Gör allt för att få bekräftelse och kärlek. Prioriterar bort mig själv i alla lägen. Nu är jag rädd att gå i samma ”fälla” igen.
Som om det var jag som skrivit allt… Stämmer alltför väl på mig. Hur gör man för att inte trilla dit igen?
Kram!
Finns inga vattentäta garantier S, men genom att vi lär känna oss själva bättre, fattar vi också sundare beslut.
Fanns det liknande mönster bland människorna du växte upp med Mia? Tänker om det finns något där som du omedvetet tagit efter. Vad kan hända om du även börjar prioritera dig själv i en relation?
Ja, har växt upp med en förälder som är konflikträdd och som har svårt att säga nej,……
Jag känner igen mig i flera av epiteten ovan från mitt tidigare äktenskap. Kan med lätthet känna igen mig i ”tjänstemannen”, ”den som vill att den vid din sida ska må bra” och ”lagom för husfridens skull”. Kan tänka mig att jag hade en släng av ”professorn/utbildaren” också. Fullt med demoner i huvudet med:-). I ett lång förhållande spelar man kanske ett antal förhållanderoller beroende på var man befinner sig i det eller hur din partner agerar mot dig? Finns det ett beroende, samspel eller anpassning här med/efter varandra? Jag känner att jag kan dela in vårt 20-åriga äktenskap i femårsplaner såhär i efterhand. Så var jag under den tiden, och så den tiden osv. Frågan är vilka/vilket epitet min tidigare fru skulle ge mig? Skulle vara bra intressant att veta det. Eller kanske inte? Det hon kallade mig och hur hon beskrev mig vid separationen var inte alltid så vackert. Hon var arg och besviken och jag kände inte igen mig i det. Nu, ett drygt år senare vill hon ta tillbaka mycket av det hon sa eller så minns hon det inte. Hon vill helst inte prata om det mer, och inte jag heller. Väldigt djupa ärr. Jag förstår dock delar av vad som hänt. Jag förändrades från något hon ville ha till något hon inte ville ha. Eller var det kanske så att hon förändrades? Vid ett tillfälle sa hon att jag var mer sorglös förr, mer självsäker och bekymmersfri. Piggare och inspirerande. Vi gjorde allt tillsammans, det var ju bara vi två. Sedan kom barnen, huset, arbete och familjesorg och med allt det försvann min sorglöshet. Det ”tunga” ansvaret kom över mig och jag satte mig själv fullständigt åt sidan, bortprioriterade mig och den jag egentligen är. Det gjorde att det också drabbade min dåvarande fru. Jag tappade respekten för mig själv då jag skulle ställa upp för alla men glömde det viktigaste. Har man ingen respekt för sig själv till att börja med, hur ska man då kunna förvänta sig respekt från den vid din sida? Hon ville ha den mannen som hon levde med de första två tredjedelarna av äktenskapet. Hon ville inte ha mig som jag var de sista åren; en man som hon faktiskt själv varit med att utveckla till något hon valde att lämna.
På andra sidan stängslet ser jag mig själv lycklig igen med någon som är medveten kring alla de här sakerna och kan prata om dem, inte är tyst. Att jag är mer observant kring vad som händer i relationen och framförallt ägnar min tid åt det som är viktigast och betyder något. Att ge och få kärlek.
Har en fråga till dig Bo, du är man 🙂 och du behöver inte svara om du inte vill.
Verkar som du fortfarande bearbetar din skilsmässa och allt som hänt efter. Funkar det att gå vidare fast man bearbetar fortfarande?
Nyfiken eftersom en stor fråga efter skilsmässan är – När är man redo att gå vidare eller när är det okej? Eller- du måste bli färdig med allt innan man kan släppa in någon annan i sitt liv… Det känns väl igen?
Jag själv tror att vi blir nog aldrig klara med skilsmässan, den finns där alltid. Man lär sig acceptera att så här är det nu. Det kan komma upp nya saker hela tiden… tyvärr..
”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”
Arwen, Jag svarar gärna, trots att jag är man:-) Visst bearbetar jag fortfarande. Vet inte om jag är ”vidare” men jag har accepterat och förstått varför (tror jag) och att jag bidragit med min del. För mig gick det så fort, och för barnen. Ena dagen verkade allt bra. Nästa dag kom hon inte hem utan gjorde i princip slut i telefonen efter drygt 20 år. Bristen på respekt gentemot mig och barnen och att jag var oförberedd gjorde nog att chocken blev värre och såret större. Hjärtat gick, lite slitet utryckt, i tusen bitar. Därefter har det handlat om att ta sig framåt för min egen och barnens skull. Sätta hjärtat på plats igen bit för bit och inte låta dammsugaren ta hand om splittret.
Ibland har hon behövt mig för att prata om saker hon bara kan prata med mig om och jag har ställt upp. Detta har gjort att jag hoppats. När hon väl lastat av sig har hon ”försvunnit” igen. När jag inte hör av mig på ett tag kommer det sms. Nu får det vara bra med sådant. Det får vara bra med självspäkning. Jag och barnen har inte mått bra av det men hjärtat har gått sin väg, förståndet en annan. Jag har bestämt mig nu, det är jag och barnen. Hon har träffat en yngre man och har svårt att prioritera rätt, i mina ögon förstås. Kan han inte vara den hon kan prata med om tyngre saker så kan jag inte finnas där som någon sorts terapeut ”för att jag förstår henne och de sakerna”. Detta har gjort att min process avbrutits och förlängts. Ställt till det för barnen.
Sorgen över vad som hänt kommer finnas där men den går att leva med. Kärleken till henne finns kvar, fast mer i det att hon är barnens mamma och det vi delat tillsammans, förlossningar, bröllop, förhoppningar mm.
Jag tror att när man känner att man fått nog, skyddar sig själv och de som verkligen betyder något och vill ta språnget med någon annan på riktigt. Då är man på rätt väg. Sorgen som sagt och förlusten över att jag nu inte får träffa barnen varje dag utan bara varannan vecka ( äldsta barnet har jag mer) är förmodligen bara att leva med. Lära sig av sorgen man upplevt och låta den berika dig som en erfarenhet är viktigt tror jag. Det blir ett ärr som förskönar dig snarare än något annat, som ett smycke man bär med stolthet. Erfarenhet är en egenskap som är attraktivt för många. Så tror jag.
Blir rörd Bo. Skickar dig en stor kram och ett ännu större lycka till!!
Vad du fått gå igenom Bo! Man blir verkligen berörd av ”din resa”. Bra att du satt stopp för hennes utnyttjande av dig.
Tack att du delar med dig! Kommer oxå ställa frågor till dig
Hej Bo. Du beskriver exakt min situation – fast jag har varit separerad redan 3 år! Först nu har jag förstått att kontakt med honom och att jag alltid har ställt upp när han behöver prata av sig har förlängt min bearbetning av separationen. Först nu har jag kommit till insikt att nu får det vara nog, jag ska inte hoppas längre o jag måste tänka på mig själv o barnens bästa – annars kommer jag aldrig gå vidare……..
Tack för ditt svar Bo.
Läser mellan raderna att det gäller att våga gå vidare.. Det är väl det som är svårt när man har gått igenom en del. Rädd att bli sårad.
Vi är rädda för det okända! Vad som finns och möter oss där. Vi måste våga och då även vara beredd på det som kan hända.
Även om du haft en jobbig resa har detta gjort dig till den du är idag. Du är en fin man med bra värderingar.
Det är ett nöje att läsa dina ord Bo. Reflekterande och insiktsfulla. Du verkar vara lyckligt befriad från bitterhet. Tänk vad smärta kan få oss att växa och spränga kostymen som egentligen varit alldeles för liten under långt tid. Värme till dig!
Jag känner oxå igen mej. Jag tyckte inte längre om den jag hade blivit. Ett tomt skal utan personlighet. Nu, sju månader efter separationen, handlar varje dag om att hitta mej själv – och det är en fantastisk resa! Vad tycker jag egentligen om? Vad mår jag bra av? Ibland blir det fel fortfarande, jag är så ny på att veta vad jag vill. Men nu märker jag det så väl när det händer,
”Jag är så ny på att veta vad jag vll.” Fantastiskt fin beskrivning gällande hitta sin identitet utanför förhållandet. Tack Maria.
Känner igen mig i allt. Har levt hela livet för andra. Fick också frågan av en psykolog; Vad vill du? Och satt helt mållös…
Sakta lär jag om…
Mikael, hur gör du för att hitta det som du vill göra? Hur vet du att du inte gör saker för någon annan?
Oj! Detta inlägget träffade där det skulle.
Roller.
Jag spelade inte med flit, men har insett nu, att jag valde att inte se mig själv som huvudrollen. Jag spelade i bakgrunden. Men gjorde det gärna! Jag var lycklig. Att göra andra människor, särskilt min partner lycklig. Gjorde mig lycklig.
Var han glad, så var jag glad. Var han sur, så försökte jag vara glad åt oss båda. Men jag var lycklig, och kär. Länge. Ja tyvärr fortfarande. Träffade honom när jag var 15 år, min raka motsatts. Vi som skulle hålla mot alla odds. Men nu, efter 9 fantastiska år är det slut. Och kvar står jag, men jag vet inte vem jag är. Vem jag är utan honom. Vem jag är utan vi. Vad gillar jag. Hör mig bara prata om honom, vad han vill, vad han tycker.
Ingen ville gå isär. Men barnfrågan ”tvingade” oss. Så är står jag, utan barn och kär i mitt X. Min dåtid, nutid och framtid föll ihop som ett korthus. Och hur ska man orka, orka att lita på världen igen. Och hur ska man komma över ett underbart förhållande, med nån man vill leva med, och fortfarande älskar. Detta blev svammel, och ett sidospår från ditt fantastiska inlägg. Tack för alla texter!