Hade ett samtal med en gammal vän som skilde sig för några år sedan och som ännu inte släppt taget. Det är sorgligt att se och höra om låsningen. Hur han i sitt inre spelar upp samma film om och om igen.
Föreställ dig en fantastiskt snyggt producerad filmtrailer – någon minut lång. I den är allt perfekt! Ljus, nyanser, romantiska scener, leenden, närhet… Men de korta frekvenserna är sammanklipp av godbitarna. Allt annat är bortredigerat. Hjärnan kan fungera på liknande sätt: nostalgirök överallt.
Sa till min barndomsvän: ”du behöver gå från en förutsägbar självklarhet för en annan till ett utropstecken kring dig själv. Filmen du satt ihop om er är sanningen för dig, men den har ingenting med verkligheten att göra. En ny film behöver spelas in. Dokumentären är att hon lever med en annan och du i limbo. Lev din livsuppgift som vi båda vet vad den är. Din tid är valutan – det absolut exklusivaste som finns!! Maila ditt nya manus till mig imorgon.”
Vissa behöver gå från krokiga dammiga frågetecken om sig själva till stolta utropstecken. En del personligheter till ett självreflekterande frågetecken: ”vem är jag på riktigt bakom maskerna?” Våra vägar ser olika ut.
Mentala bilder skapar fysiska verkligheter.
Tjänar filmen dig?
Önskar dig en fin fredag min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så tragiskt å så sant….
Mycket tänkvärda ord! Det kan ibland vara bra att påminna sig om varför man faktiskt separerade. Själv kan jag ibland fastna i tanken på det som inte blev trots att känslorna för mitt ex är borta sedan länge. Men brukar då tänka på hur jag faktiskt mådde i relationen och idag förstår jag inte att jag orkade så länge som jag gjorde. Man behöver ibland stanna upp och reflektera även över de mindre bra händelserna i livet och sedan försöka ta lärdom av dessa.
Det känns som om det är där jag kommer vara. Blev lämnad för 5 månader sen och jag är kvar på samma ställe. Kan inte fatta att han har lämnat mig. Kan inte släppa honom för jag älskar honom otroligt mycket fortfarande. Men han har redan kommit vidare tyvärr. Önskar att han ångrade sig.
Känner precis som du. Blev också lämnad för 5 månader sen för att min man varit otrogen och hittat en annan. Funderar fortfarande på varför det blev så här. Funderar på hur länge han har gått och tänkt på att lämna mig innan han gjorde det? Saknar honom så och vill ha tillbaka det liv vi levde med vår familj. Känner mig ensam och övergiven. Det enda jag tänker på är att han ska komma tillbaka… Han vill att jag ska glömma honom, men säger samtidigt att det inte är omöjligt att det blir vi igen. Hur ska jag göra för att komma vidare?
Min ex var inte otrogen men otroligt jobbigt ändå.
Känner mig också ensam och övergiven. Det enda jag tänker på är att han ska komma tillbaka, det gör jag med men tyvärr kommer inte hända för mig.
Mitt x:s känslor försvann för ett tag sen för att han tyckte att jag inte hade visat så my mycket känslor på sista tiden. Det är en lång historia kan skriva ikväll.
Petra35
Nej han gjorde slut och jag förstod inte varför.
Det är tufft att inte få chansen att förstå!!! :-S
Alltså han sa att vi var olika helt plötsligt
Barbro! Varför vill du vara tillsammans med någon som sårat dig så?
Därför att jag tycker om honom och tyckte att vi hade ett bra liv med varandra, barnen, vänner, gemensamma intressen. Saknar även våra samtal och närheten. Tycker det är hemskt att vara själv utan min man vid min sida.
Är fullt medveten om att det han gjort inte är acceptabelt och det är nästintill plågeri att se honom vara med henne och göra precis allt det där roliga som vi skulle ha gjort. Tänker bara på vad jag skulle gjort annorlunda de senaste åren så att han hade stannat kvar i vårt förhållande.
Åååhhh Barbro!!! Jag känner verkligen med dig!!! KRAAAM ❤️
Jag undrar också vad han hade kunnat göra annorlunda för att mitt ex skulle vara kvar, allt känns som mitt fel. Kommer aldrig förlåta mig själv.
Men om man inte fått veta vad som behöver förändras för att den andre ska trivas i relationen…då kan man ju inte lägga hela skulden på sig själv…det är orättvist.
Han e taskig som går ut genom dörren utan att stänga den bakom sig!!! Kram på dig Barbro! Tycker du förtjänar bättre! Stäng dörren bakom honom å sätt en stol under handtaget! Öppna en ny dörr för dig själv!
Mycket klokt råd Petra.
Charlotta
Haha…jag suger dock på matte ;-P
Där är du igen Petra! Vilken fin människa du är och vad bra beskrivet. Full poäng! Styrkekram till er som blir utsatta för svek. Det är nog jobbigt att separera ändå. Fastnar själv i den där ljuva filmen ibland och längtar då tillbaka. Men inser när jag spolar tillbaka att långfilmen var riktigt tragisk och inget lyckligt slut fanns där.
Men ååh, nu e du sådär gullig mot mig igen 😀
Precis som i alla dina inlägg; mitt i prick!
Jag har varit lite som mannen du beskriver och många med mig. Man ser bara det positiva man hade i förhållandet, man tar fram gamla semesterbilder där allt är så fantastiskt och det är då det sunda förnuftet behöver på på kurs!
Mitt eget tips, som faktiskt fungerar på mig, är att tänka tillbaka på de negativa minnena; elaka kommentarer, missunnsamhet, smygande med telefoner, bristande respekt mot mina barn etc. Det låter kanske egoistiskt och negativt, man har ju alltid hört att man ska se det positiva i ett förhållande man har bakom sig men om det handlar om ren överlevnadsinstinkt och för att kunna gå vidare, så varför inte köra min strategi? Det fungerar för mig i alla fall!
Tack än en gång för dina fantastiska blogg inlägg som ger mig så många aha-upplevelser!
Tack Christina! Jag tycker du gör helt rätt som ser HELA personen. Det gör det lättare att gå vidare.
Det här gav mig en tankeställare. Kommer underfund med under tiden jag läser att det är så här jag lever i det förhållande jag är i idag. Jag väljer att bara se de positiva sakerna som tyvärr är få. Tror jag gör det för att överleva. Har varit isär och flyttat ihop och vill inte leva själv…. Låter inte klokt, men så är det…. Tack för insikten!!
Tack för många tänkbara ord… Jag har fastnat i min film kan inte släppa taget om min man som lämnade mig för sju månader sen och nu är papperna om skilsmässa in skickat och jag vill inte förstår inte varför det blev så här efter ett 27 års liv tillsammans. Jag kan inte gå vidare och släppa taget. Jag har ofta mörka tankar om livet. Jag kan inte leva utan han.. Hittar ingen gnista alls.
Tack för din blogg.
Känner som dig
Ville bara säga att jag varit där länge men att det blir bättre…men tog 1,5 år för mig att åter kunna le igen. Det är nu 20 månader sedan han dumpade mig. Är inte ännu redo för något nytt förhållande men har ändå börjat kolla runt lite och börjat fantisera om någon annan.
Jag känner verkligen inte något intresse av någon annan just nu
Är där, och försöker komma loss, fast är så svårt..
Men du har alldeles rätt i det du skriver som vanligt.
Åhr det är ju så här det är för mig! Jag vill ju egentligen inte leva i den relation jag har. Men varenda gång vi är på väg ifrån varandra fiskar jag in honom igen. Men inom mig skriker det, varför gjorde du nu så här? Vi har varit ifrån varandra i många perioder, men varenda gång är det jag som tagit kontakt och det blir bra igen. Å detta gör jag för jag vet inte…beronde? Dålig självkänsla? Jag borde vara skitförbannad på honom istället. Han har kallt mig både det ena och det andra. I och för sig i affekt, men det kvittar. Ord kan såra lika mycket som slag.
Jag har tagit tag i mig själv nu och känner hur mitt gamla starka jag kommer mer och mer. Vad händer då? Jo då är han ännu mer kärleksfull. Möter mig mer och mer i det jag har sagt att jag tycker är viktigt. Inte konstigt då att den fina filmen kommer upp i huvudet…
Han har fått mig att känna mig lite liten med alla sina dumma kommentarer, hårda ord, men jag undrar vem som är liten.
Dax för mig att fortsätta att spela in en ny film och se saker och ting som det är. Att se det jag egentligen känner.
Tack…!!!:)
Jag sitter fast i filmen…men ser möjligheten när jag läser detta
Det du skriver är klokt. Men jag tänkte försöka problematisera det något.
Jag tycker jag hamnat i ett läge i livet där jag både har utvecklat stolta utropstecken om mig själv och tillfört ödmjuka reflexioner, genom händelser i livet, bland annat separationer. Jag kom till en punkt där jag kände mig ”så bra som jag kan vara i detta nu” och där jag tog fullt ansvar för mitt liv och mitt agerande. Vid den punkten mötte jag en man och blev förälskad, det övergick i kärlek från mitt håll. Jag använde hela min verktygslåda och var fullt ut äkta och ansvarstagande i relationen. Han gjorde inte likadant, var inte lika redo, och lämnade mig, på ett förvirrat sätt trots att det fanns mycket kärlek även från hans håll. Det du skrev om häromdagen, omedvetna rädslor, styrde honom nog.
Och jag tycker att det är väldigt att svårt att komma vidare nu. Det hjälper inte med stolta utropstecken och ödmjuka frågetecken. Jag har dem kvar, och jag lever absolut så bra jag kan. Men jag känner mig väldigt ensam, ledsen och trött. Jag saknar det vi hade, saknar upplevelsen av tvåsamhet så länge den varade. Och det är inte så enkelt att man kommer fram till en trygg punkt där man är ansvarstagande och då träffar man rätt i kärlek. Man kan bli lika hårt skadad varje gång man öppnar sitt hjärta för någon, och när man väl upplever kärlek igen så är att gå tillbaka till ensamhet inte särskilt lockande, hur mycket man än tar ansvar för sig själv.
Känner med dig, är livrädd för att bli sittande ensam…
Jag förstår dig till 100 % Maria och jag tror inte det finns någon ”lösning” på det mänskliga hjärtats sårbarhet. Och styrka. Vi är utsatta då vi älskar. Tack för att du delar.
Så sant å så fint 😀 Vi får nog liksom acceptera att vår sårbarhet samtidigt är vår styrka. Inte alltid lätt att vara människa, men fantastiskt ändå 😀
näe ensam är inte kul, men man kanske kan hitta andra vägar till gemenskap än en kärleksrelation? så kanske den kommer litet mer av sig själv när båda är redo?
Lätt att bara titta på det som varit bra! Trots ett 30 årigt förhållande trodde jag faktiskt att vi hade det bra , vi har alltid kunnat prata och haft mycket närhet och bra sex. För två månader sen fick jag chockbeskedet att min sambo varit otrogen och har känslor för en annan man efter att jag själv konfronterat henne då jag kände att något inte stod rätt till. Nu ska vi gå isär, jag har känslor kvar för henne och tror jag skulle kunna ta tillbaka henne men hon vill gå vidare för sin egen skull. Själv sitter man nu och ältar i det gamla och allt det fina man haft tillsammans. MEN… har oxå kommit till insikten när man tittar tillbaka, har jag varit så nöjd då? Fråga dig själv om det varit så bra egentligen? Vad har du saknat? Det är jätte tufft nu, men jag vägrar att inte försöka se framåt! Ta för dig av livet och du kanske hittar någon som du kan få det ännu bättre med. Livet är alldeles för kort för att inte LEVA..
Alla varma och stärkande tankar till dig Henke!
Tack Michael ! Du ger mig styrka och alla ni andra här…
HELT RÄTT TÄNKT!!! (Starkt av dig att kunna tänka så också!)
bra attityd! GO!
Precis!
Man har ett liv att leva och det ska levas o njutas av på alla plan.
Lycka till med livet Henke!
Hörni, det är FREDAG!!! Å jag vill bara önska er alla en TREVLIG HELG!!! 😀 😀 😀 kraaaam
Desamma till dig Petra
Tack detsamma!
Tack detsamma till dig Petra:-)
Helgkramar till dig Petra!
Hoppas att du får en lagom tokig helg. 😉
Haha…KRAAAM!!! ❤️ Å det tokigaste som händer i helgen e nog att jag har tvättid idag 😀
Sitter fast. …min fd var otrogen två gånger under våra nio år tillsammans. Gick bakom ryggen under längre perioder, månader..
Nu har jag bott ensam i 1,5 år o saknar honom fortfarande. Vi har kontakt varje dag. Han smsar oftast först.. jag både vill o inte vill ha kontakt med honom. Blir glad att han tänker på mig. Han vet att jag har känslor. Han säger att han tycker om mig men inte vet hur vi ska lyckas komma vidare OM vi försöker en gång till. Jag är rädd att jag väntar på honom förgäves. . Gör ont. Suck..jag kan inte värdera mej så högt precis..
Hmm…i mina öron låter det ju skittaskigt av honom…först att vara otrogen å sen inte ge dig möjlighet att gå vidare!!! 🙁
Det är ju alltid enkelt att stå utanför å ge råd…ibland vill jag bara blåsa lite ilska i andra, som kanske kan krävas för att sätta sunda gränser runt sig själv! Men jag vet…när man känner sig svag å känslomässigt beroende är det inte så lätt!
Tack alla för era inlägg och Michael för dina superba inlägg (Y). Det stärker!! jag har alltid känt mig trygg med vad jag tycker och tänker och inte velat så mycket. Men nu, sen jag separerade. Det känns som jag inte vet längre var jag står. Ena dagen si och andra dagen så. Hur ska man leva? Inte lätt. Att skilja sig efter så många år tillsammans innebär verkligen att man kastas ut i det okända. Helt ovant. Läskigt och härligt. Nu skiner solen och ett glas vin väntar med trevliga vänner. Kram på er alla!
Så skönt 😀 kram på dig! Jag njuter av thaimat å ett glas rött själv i soffan! Å tro mig, det är inte så dumt 😀 å ikväll e förhoppningen att jag ska hinna pussa mina kusinbarn Alex å Noel godnatt…det är ett bra liv 😀
Förstår hur du känner…
Tycker också at livet är läskigt efter separationen efter snart ett är. Hur ska min framtida film se ut? Ibland undrar jag om en del mina gamla vänner har svårt att se mig i den nya filmen som singel,. Det känns så ibland. och de vet inte vilken roll de har längre. En del tycks trycka på pausknappen eller så vill de inte se filmen….Del två kanske är för läskig och man vet ju inte hur den slutar?
Kärleksfilm, drama, skräck eller komedi?
Jag vill nog gärna att Hugh Jackman ska va med i filmen jag! ;-P
Det är min fasa att det ska bli så. För tre månader sedan skiljdes vi efter att min man hade hittat en annan. Vi har haft en komplicerad relation (jag hade övergått till att bli en stödperson för min man, vilket förstås inte var roligt för någon av oss) och mina känslor hade försvunnit i takt med att jag började förstå att han inte skulle utvecklas och att jag heller inte var en viktig person i hans liv på det sätt som han var för mig. Jag hade lagt ner engagemanget för relationen sen ungefär ett år tillbaka och tänkte att nu får det gå som det går, visste att han en dag skulle träffa en annan. Först kände jag stor lättnad i ett par veckor, sen ilska främst mot mig själv, varför jag stannat så länge osv, och nu de senaste veckorna är jag så ledsen för att han inte är kvar hos mig, ledsen för det som inte blev. OCH svartsjuk och helt besatt av den kvinna han träffat. Här vill jag inte vara, har inte tid med detta grubblande, vill bli som folk och fortsätta med mitt liv. Till saken hör att vi inte har någon som helst kontakt sedan mitten av februari (skilsmässan i sin helhet tog exakt en vecka att ordna) och han har en slags funktionsnedsättning orsakad av en kromosomrubbning som gör att han inte kan förstå andras tankar/känslor och behov, svårt med socialt samspel, ett grunt känsloliv helt enkelt, har dålig impulskontroll, svårt att förstå sammanhang (tex följa med i en film) dålig ordförståelse, läsa/skriva mm, uppmärksamhetsstörning, och ett omättligt bekräftelsebehov, många upplever att han har en mognad som en tonåring ungefär. Kvinnan han har träffat har också en annorlunda personlighet med bl.a svårt i sociala situationer, har svårt att klara sitt yrke och att samarbeta mm, samt ett stort bekräftelsebehov. Ingenting av det här hindrar mig från att vara avundsjuk på dessa båda människor som faktiskt inte har det så lätt på många sätt. Min fd man har bara henne att prata med, själv har jag många vänner och även egna barn, ett bra jobb och fin bostad. Jag föll handlöst för hans charm, hans fantastiska leende och härliga skratt.. Vi upplevde en härlig period med mycket passion och en stor förälskelse. Men det är nu 20 år sedan och numera vet jag att han blir exakt likadan varje gång han blir förälskad, normalt tar det slut därefter att han blev kvar beror nog på att det var roligt med mina barn när de var små och att jag inte gav upp. Helt otroligt att det inte finns någon som helst koppling mellan förnuft och känsla just nu.
Men det finns ju iaf en stor medvetenhet om att det råder en konflikt mellan känsla å förnuft…börja där…kanske bara med att acceptera det. 😀
Jag försöker verkligen. Men nu har jag bokat samtalsstöd på vårdcentralen i nästa vecka. Tycker att jag pratar hål i huvudet på folk snart och blir less på att höra mig själv älta denna idioti. Samtidigt finns det något i min personlighet som har gjort att jag genom åren stått ut med många sårande ord och nonchalant och okänsligt bemötande. Vad det är ska jag försöka ta reda på, måste bli hel igen. Det är slitsamt att kämpa för att en annan människa dels ska fungera normalt dels att må bra, i tron att då får han och jag det bra tillsammans, på vägen bortsåg jag från mina egna behov och självkänslan tog väldigt mycket stryk.
Men förstår du hur klok du är mitt i det ”okloka”, du är ju långt ifrån ensam om det mönster du så insiktsfullt beskriver…riktigt god ide med ett samtalsstöd…du har nog en spännande resa framför det. Efter acceptans kanske nästa steg är förståelse…(OBS! Jag leker amatörpsykolog inser jag) Men det låter ju som rimligt…:-P
släpp! han är inte den han var förut och du har blivit mer mammasurrogat än något annat, han är i beroendeställning pga sitt handikapp, dax att gå nu! Lycka till.
Så sant som det är sagt:) Tack!
Min tråkiga bild som uppenbarligen formar min verklighet är att det inte finns någon för mig, eller kanske är bilden den att jag inte kommer hinna möta den här människan som SKULLE KUNNA passa mig. Förstår iaf inte hur det skulle gå till. Å så har det väl blivit för mig eftersom jag försökt så många gånger å ändå tycker att träffar så många människor, men ingen har varit rätt. En gång lyckades jag nästan tro på det, men då blev jag ju som dumpad ganska fort. Å insåg att han inte alls hade fäst sig särskilt mycket rent känslomässigt vid mig. Gud jag hör ju hur negativ jag låter…jag skulle behöva tro att kärleken finns runt hörnet å att jag när tidpunkten är perfekt, kommer möta den som verkligen passar ihop med mig 😀
Petra, Du kommer att vara med i en fantastisk film som innehåller humor, kärlek, dramatik, spänning. DU kommer att ha huvudrollen och jag vet att den kommer att bli en publiksucce! Kram på dig
Skellefteå vet inte vilken filmstjärna som bor där!
HAHAHAHAHA!!!! TACK SNÄLLA DU!!! ❤️❤️❤️
Känner igen det där med film…
Men jag har hamnat i en sån där såpopera som aldrig tar slut som för fram handlingen i snigelfart….
Jag kommer framåt och det är nytt avsnitt men det går så långsamt….
Fem steg framåt och tre bakåt känns det som….
Jag har bearbetat mycket och känner mig klar med mina känslor för honom och sorgen över skilsmässan i sig.
Just nu går sorgefilmen över att han övergav sitt barn på repeat
Jag förstår inte hur man kan göra så och det ältar jag just nu 24/7
Det ledsna barnet rör honom inte i ryggen och jag kommer aldrig förstå hur han kan krossa henne så och inte sen trösta henne och finnas där för henne.
Känner din besvikelse på honom! Och du behöver inte förstå! Gör vad DU kan för att finnas där för din dotter. Han kommer tvingas konfrontera konsekvenserna av sitt beteende. Men du behöver varken förstå eller visa honom dessa konsekvenser! Fast jag förstår om du vill få honom att fatta för din dotters skull. Men att DU skulle kunna nå fram med det just nu till honom är nog knappast troligt!!! Fokusera på din roll å va den bästa mamman du kan! ❤️
Känner din besvikelse på honom! Och du behöver inte förstå! Gör vad DU kan för att finnas där för din dotter. Han kommer tvingas konfrontera konsekvenserna av sitt beteende längre fram. Men du behöver varken förstå eller visa honom dessa konsekvenser. Fast jag förstår om du vill få honom att fatta för din dotters skull. Men att DU skulle kunna nå fram med det just nu till honom är nog knappast troligt?Eller tror du själv det är möjligt? Om jag va du skulle jag försöka fokusera på att va den bästa mamman du kan! ❤️
Men åååh…hatar när jag lyckas med det här…