En gammal vän frågade mig: ”hur f-n orkar du skriva varje dag?”
”Jag ger mig själv inget val”, svarar jag.
Läs långsamt och låt det sjunka in:
Du är här! Självklart tänker du; men hur skall du vara här? Hur tänker du möta det som sker? Vem tänker du vara?
Hitta din kraft, hur tungt det än känns. Låt känslorna få vara som de är; sucka, gråt, skrik, anklaga (utan att vända det mot någon), ångra – ångesten kommer att matta ut sig själv… Du är mer än dina känslor! Allt är under förändring.
Det genuina kommer till dig – allt du behöver göra, är att stå kvar och vara i din äkthet. Den som skall se dig, kommer inte att kunna undgå. Solen försöker inte lysa – den gör det! Månen frågar inte: ”snälla låt mig få lysa upp nattmörkret åt dig…” Det naturliga lever i sin egen styrka!
Allt handlar om hur du ser på dig själv. Vi har alla olika förutsättningar, men alla kan höja sig lite till. Alla!
Hur tänker du röra dig framåt i solskenet, regnet, värmen, kylan, blåsten..?
”Hurt people hurt.”
Alla gör misstag! Vem har inte velat bita sig i knytnäven när vi sålde ut självvärdet. Perfektion är en illusion. Vi kan lära oss, eller falla om och om igen…
Titta på din egen hand; uppbyggd från ingenting till någonting. Så börjar även drömmar och beslutsamhet. Från ingenting till någonting,
Gör någonting idag, som du inte trodde var möjligt. Det börjar här!
Du är min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack för att Du väljer att förmedla, dela och ge kraft till många och till mig! <3
Du forstärker min styrka och ger mig nya tankar.
Genomgår en separation efter 10 år…
styrkekram
Jag ska verkligen försöka. Jag är livrädd
vad är du rädd för? Var modig nu!!! styrkekram
Har nyss börjat läsa din blogg. Du ger mycket energi o kraft som jag behöver just nu. Tack för dina ord
Tack Berit! Välkommen hit. Önskar dig en fin kväll!
Fint Michael!
Tack. Önskar dig en bra dag.
Kram
Tack för dina ord, Michael, dag efter dag ger du tröst i min tillvaro!
Jag genomgår en smärtsam separation med min partner sedan 27 år. Efter en passionerad början har han flytt närhet på de flesta plan, inte velat skapa ett vi. Jag visste inte bättre, förstod inte vad en relation går ut på efter en kantstött barndom. Blev istället den självständiga som kompensation, och vi levde parallella liv. Jag gick omkring med ett gnagande missnöje, som jag gav uttryck för, men utan att sätta ner foten och agera. Hans
sätt att få sin vilja igenom har varit att tala om hur fel jag har, på ett respektlöst sätt, och sen vägra diskutera en lösning.
Härskarteknik, inser jag nu!
När han inte ville ha ett barn till, som jag så innerligt önskade, hamnade jag i en djup kris, som följdes av sjukskrivning och arbetslöshet. Han visade ingen förståelse, utan vill istället lämna mig. Jag accepterar hans beslut, förstår att det varit en tung tid även för honom, men ber honom vänta med separationen. Jag ber och ber att han ska ge mig tid att komma på fötter, men empatin finns inte, trots att jag är mamma till hans två barn. ”Hur du mår är inte mitt bekymmer längre!” Jag vill inte fortsätta denna relation så som den varit, bara få tid att finna min styrka! Jag känner mig så hjälplös, smärtan är outhärdlig! Vad ska jag ta mig till?
Och innerst inne ser jag två sargade
själar som inte vågade älska fullt ut, så outsägligt sorgligt…
Förstår att det är oerhört tungt och tufft för dig.
Man förväntar sig att behandlas med respekt och empati efter en lång relation.
Varma styrkekramar till dig.
TACK Josefina för dina tröstande ord! ❤️
Jag försöker förgäves kommunicera och förklara, men möts bara av en avstängd människa, som inte vill ha med mig att göra överhuvudtaget.
Vilket kallt och elakt sätt att behandla en människa som man har älskat och levt ihop med så länge, som dessutom är mamma till hans barn.
Förstår inte hur människor kan bli så känslokalla.
Hoppas att du har andra varma människor i ditt liv som finns där för dig.
All kraft och styrka till dig.
Varmaste kramen!
❤️
Varmt tack för uppmuntran! Jag har fina vänner som stöttar och peppar. Men kraften att acceptera, släppa och gå vidare måste man ju finna inom sig själv!
hur du mår är visst hans bekymmer och vill han inte respektera dig så får du väl tvinga honom till det! du är mamma till dina barn! börja där, kämpa på nu du får inget gratis av denhär karln ( för man är han inte!) så tvinga honom till dina rättigheter! kämpa på! styrkekram
TACK för uppmuntran!
Nu är det ju så att man har all rättighet att lämna förhållandet, oavsett om ens partner ligger i förlossningssängen eller i sjukbädden, om så i cancer… Finns ingen empati kan jag inte tvinga fram någon, jag vet iallafall inget smart sätt utan att tillgripa kränkningar och hot…
En tänkvärd jämförelse: Äktenskap där båda är friska håller längre än relationer där kvinnan blir sjuk, medan äktenskap där mannen är sjuk håller längre än ”normala” äktenskap. Undrar vad det beror på?? Är kvinnor fortfarande mer altruister och män mer egoister?
jo det var litet så jag menade, vill han vara paragrafryttare och försöka dumpa allt ansvar i ditt knä, så finns det ju sätt att uppmärksamma honom på att det inte är verkligheten bara för att han vill ha det så!! det finns lagar för honom att följa och vill han inte så brukar lagen inte ta hänsyn till det…… 😉 på så sätt kan du tvinga honom till dina rättigheter utan någon som helst empati inblandad, den har han ju inte just nu, så då får ju du ta till andra metoder du med!!pussar hjälper inte nu när han inte vill ha dom!!
Och du är min bloggvän, Michael! Tack återigen för att du ger så mycket kraft, mitt i det att du ser att vi alla bara är människor.
Idag tar jag till mig ”du är mer än dina känslor”.
Igår sa en vän till mig ”men ta chansen nu, gör något nytt, nu när du inte har någon annan att ta hänsyn till, åk dit du drömt om, kontakta någon du inte pratat med på 15 år”.
Så jag gjorde som han sa, kontaktade en gammal vän som jag inte pratat med på åratal. Och det märkliga var att han hade tänkt på mig igår och tänkt att han borde höra av sig!
”Det genuina kommer till dig – allt du behöver göra är att stå kvar och vara i din äkthet”. Jag tror verkligen på det. Jag tror verkligen på att om jag bara vågar befinna mig i tomrummet tillräckligt länge för att komma på vad jag vill och vad jag står för så kommer det som ska komma till mig. Självklart! Den stora utmaningen är att våga stå kvar i det tomma!
Jag tror det är det jag behöver göra också. Lita på att den rätte mannen kommer till MIG. Upplever att jag alltid försöker för mycket. Är kontaktsökande, försöker alltid visa mitt bästa, men jag har oftast sökt kontakt med fel män. Det är nog så enkelt. Att jag bara ska sluta försöka. Tack Marianne! ❤️
Jag förstår precis vad du menar Petra, det där med att försöka, men kanske för mycket.
Själv har jag alltid varit en person som försökt ta kontroll på saker och ting, agerat och hållit i taktpinnen för att ta mitt liv dit jag velat. Men nu försöker jag öva mig i att ha tillit till livet istället. Inte så att jag menar att jag ska bli passiv och inte göra saker, inte alls, men att våga att inte veta vart allt ska leda, inte fatta några beslut, vara kvar i det ovissa, våga lita till att den rätta handlingen, den rätta personen, den rätta känslan kommer till mig när tiden är mogen. Försöker leva efter ett citat jag haft på min vägg på jobbet länge:
”Har du tålamod att vänta tills din gyttja sjunker till botten och vattnet klarnar? Kan du förbli orörlig tills den rätta handlingen kommer av sig själv?”.
Så tänker jag nu. Det betyder ju inte att jag inte ska handla – men att jag ska våga vänta in, våga vara i tomrummet, och i det njuta av att det är JAG som är där.
Varma kramar till dig Petra! Ser på dina inlägg vilken fin människa du är, och en som både vill utveckla dig själv och vill ge andra så mycket. Håller tummarna för din resa!
Men Marianne! TACK! Kan bara säga DETSAMMA ❤️ Dig önska jag att jag fick möta i verkligheten.
Tänkte precis detsamma om dig! Och varför skulle vi inte! Jag har förstått det som att du bor norrut, och jag bor söderut, men det är väl ingen omöjlighet!
Det var precis detta som min jobbarkompis sa till mig; nu när du har chansen att göra precis som du vill, gör något nytt! (Inte så att min make har hindrat mig från att träffa nya vänner, bara att tanken om att jag kan göra vad jag vill infinner sig lättare nu i en ny livssituation).
Så jag vill jättegärna träffa dig!
Kanske kan vi få kontakt genom att jag skicka min e-postadress till Michael, och du hör av dig till honom så att han kan skicka den åt dig?
Kram till dig!
Haha…jamenvisst! Han har min mailadress 😀 Va roligt 😀
Toppen! Jag har skrivit till Michael och bett om din e-post.
Varma hälsningar
Marianne
Tack för de orden som du skriver. De hjälper en att försöka göra vad man kan.
Du är min vän och är så klok. TACK !
Tittade på min tomma lite smutsiga hand nyss och tänkte att ur det här ska det komma någonting. Någonting ur det ingenting jag kravlar omkring i just nu! Kanske har jag varit för otålig, trott att förändringen skulle ske på en kaffekvart. Kanske borde jag stå kvar tills gyttjan sjunker till botten så att mina tankar klarnar och jag vet säkert vad som är mina egna resp den andras känslor ( som jag lever mig in i så lätt! ) Och acceptera mina känslor som de är utan att hyfsa till dem till något min hjärna kan godkänna. Får styrka av dig, Michael! Tack
All kraft och gnista till dig Sassa!
Det känns ju som när det är som svårast, då behöver man vara som starkast..men när man börjar tappa tron på vad man håller på med, på relationer och allt elände som människor utsätter varandra för då undrar man vilken väg man ska gå..hur man gör..hur man hittar styrkan att göra det rätta, fast man inte riktigt vet vad det rätta är..
Det är när det är som tuffast som vi behöver varandra som mest. Så lätt ta det för givet. Värme till dig Johanna!
jomenvisst…och så gör man bara ngt och vet inte förrän i efterhand om det blev rätt eller fel….
Hej, jag vill bara berätta att jag för drygt ett år hamnade i den största kris jag hittills gått igenom, jag kastade ut min dåvarande man, en person som jag varit tillsammans med sedan jag var 15 år. Vi hade då varit ihop i 27 år (varav 12 som gifta), när en otrohetsaffär från hans sida uppdagades. Allt var kaos och det var oerhört tufft och svårt som ni förstår. Jag har ägnat mycket tid åt min läkning och åt att nå acceptans.
Det jag vill säga nu, när jag mår bra igen, är att denna blogg var en riktig livlina förra sommaren när hela mitt liv var uppochner. Jag tittade konstant i min mobil efter nya inlägg och nya ord som skulle hjälpa mig att förstå det ogripbara. Som skulle lindra min ledsamhet och min oerhörda fysiska och psykiska smärta. Denna sida var en fantastisk hjälp och tröst i allt elände och många härinne skrev ”det kommer att bli bättre” och jag trodde inte att det skulle vara möjligt! Alla svek från alla möjliga håll höll på att ta knäcken på mig, så svårt var det!
Men jag är ett levande exempel på att det BLEV bättre. Jag trodde jag skulle dö – och nu lever jag. Jag har haft fantastisk hjälp av mina nära och kära och bloggen har varit en vän den också. Så om någon härinne lider alla helvetes kval, kämpa på, det blir bättre!
Vissa människor har jag sorterat bort, vissa har sorterat bort mig i den här skilsmässan och idag förstår jag att jag lever ett ärligare liv på många sätt. Tyvärr är mina barn lite ledsna över hur allt blev, de hade aldrig valt detta men förstår att jag inte kunde leva i livslögnen. Tack Michael och ni andra härinne.
Det känns så hoppfullt att läsa dina rader för mej, som nu är där du var för ett år sen! TACK!!
Du hjälper mig att förstå att min blogg hjälper människor! Om du bara visste hur mycket det betyder för mig! Tack!
På väg hem efter en till nästintill outhärdlig stressfylld dag. Det första jag hinner tänka när jag väl får luft igen är ’ja, men jag har ju michaels dagsinlägg framför mig!’
Dina ord och tankar lyfter mitt hjärta och min själ. Varje dag. Tack för att du är min vänl. ♥
Så fint sagt av dig!!
mitt gudinnejag…..och alla mina gudinnesystrar…….och mina gudsbröder….det är den större helheten som alla talar om? att se varandra som bröder och systrar och ha empati för alla…….att visa respekten för allt levande…..och att verkligen försöka att lysa klart, att värma med kärlek…..varför ska det vara ett sånt kämpande hela tiden? varför krockar intentioner och verklighet? om jag inte hade min man så skulle jag ju inte ha det här livet heller? så blir det bättre eller sämre om jag vill ha mer än jag får nu? förmodligen sämre och mer ensamt? men man vet ju aldrig…..?
Jag har tänkt mycket på att små barn är så fyllda av kärlek, glädje och trygghet. De är inte självmedvetna utan tar verkligen bara förgivet att världen är en kärleksfull plats för dem att leka i…jag älskar verkligen ljuset å självklarheten hos barn!
De är inte rädda! ❤️
Hm…fast insåg just att små barn troligen är livrädda när de kommer ut i världen och såklart fullständigt beroende av närhet å trygghet å omvårdnad. Men det är ändå nånting med barn…iaf barn som får sina grundläggande behov tillgodosedda. Kanske är det deras ringa erfarenhet av att bli sårade å svikna som gör dem så öppna å nyfikna å lekfulla 😀
🙂
För mig betyder det oerhört mycket att du orkar skriva varje dag. Precis som andra här har jag under en låååång period använt din blogg som syretillförsel i tillvaro där andningen blivit tung och ansträngande. Och syre behöver man ju ofta! Du hjälper verkligen många genom det du skriver och att du skriver.
Håller med om att det genuina kommer, särskilt om man själv vågar vara genuin. Men tänk om det genuina för mig alltid kommer att vara ett ensamstående liv eftersom jag hittills inte lyckats möta genuin kärlek från en partner ännu? Det känns lite sorgligt och tomt att tänka sig resten av livet så. Genuint, men utan tvåsamhet. Skulle så gärna vilja ha båda delarna någon gång…
Känner igen dina tankegångar 😀 Men som sagt, allt kan ju förändras på en sekund! Man vet faktiskt aldrig när det händer! Vi får påminna oss om det! Allt börjar med ett enda möte, om det är rätt möte! Kram
Ja, visst är det så. Skönt att vi är flera i samma situation och kan stötta varandra. Och fler som gillar att dansa 🙂
Kram till dig med!
Mm. Men så kul! En till dansvän 😀