Jag kan inte undgå att höra de två kvinnorna då jag sitter på ett kafé och skriver: ”Jag vet att han behandlar mig fullständigt respektlöst, men jag kan inte lämna honom. Jag älskar honom alldeles för mycket!”
Väninnan: ”Du tror att du älskar, men det gör du inte! Du måste avsluta! Han har sårat dig alldeles för många gånger!”
Så lätt det är att fastna i de eviga förhandlingarna med den egna personen! Så lätt att dribbla bort sig själv p.g.a. känslor!
En känsla av att älska någon behöver inte handla om kärlek, utan om ett beroende. Våra hjärnor har en enorm förmåga att hitta förklaringar till varför vi säger och gör som vi gör. För varje gång vi har lyssnat på och godtagit partnerns lögner, härskarmetoder, otrohetsaffärer, beskyllningar etc. har vi samtidigt gjort enormt stora uttag på det egna självförtroende-kontot.
Kvinnan på kaféet kan säga det hundratals gånger: ”Du måste lämna!” Men det måste finnas en mottagare som känner orden, inte enbart hör dem på ett förnuftsmässigt plan.
Föreställ dig ett barn vars föräldrar är skilda, där mamman eller pappan nu har träffat en ny partner som hon/han lever tillsammans med. Partnern behandlar barnet som om flickan/pojken inte existerade, och mest tycker att ”ungen är i vägen!” Som förälder i en sådan konstellation handlar det om att till varje pris skydda sitt barn! Det vet alla som är vid sina fulla sinnes bruk!
Scenariot som jag målade upp här är symboliskt: Du är både föräldern och barnet i exemplet, och din uppgift är att vara vuxen åt dig själv och att ta hand om barnet (den utsatta/sårbara delen i din personlighet). Vi behöver respektera och stå upp för oss själva, så att kärlek till jaget kan börja ta form. Vi behöver kliva bortom förklaringarna till varför härskaren utsätter oss för alla möjliga kränkningar. Ingen ska tillåtas att begå övergrepp på dina gränser!
Vi kan behöva speglar genom andra människor (kloka och empatiska sådana) för att kunna se klart.
Kärlek är oändligt mycket mer än en känsla. En tydlig indikation på det äkta är om du känner respekt inför dig själv i tvåsamheten.
Vilka kärleksfulla handlingar gentemot dig själv står högst på listan?
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 20/4 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Vår son sa igår ”ni bråkar hela tiden du och pappa, iallafall är det han som startar bråken alltid” Lever m en personlighet som är van att styra och ställa, han som sätter stämningen i huset beroende på humör…
På väg till mina föräldrar sitter vi bara tysta, frågar honom om semester , /”ska vi boka *****” får tillbaks han inte känner för det….han bestämmer sig när vi väl fått vår semester och får se vad HAN vill…. Går inte föra dialog, blir tilltryckt och han vänder på saker o ting så det blir mitt fel. Sa även att jag var dum i huvudet i bilen för jag hade glömt en sak….sitter nu hos mina föräldrar och känner av stämningen, känns inte bra, an inte slappna av. Tur jag kan va med barnen . Glad Påsk!! Sim ngn annan skrev härinne, om man skiljer sig slipper man all skit, MEN istället har hennes tillvaro bytts ut mot total ensamhet…
Sitter fullt påpälsad i solen och njuter av en vår som tog påskledigt. Själv, men ensamhetskänslan lyser med sin frånvaro. Funderar på livet. Det uppdelade och rättvist fördelade halvtidslivet. Ännu en av de stora familjehögtiderna är snart över. Barnen har packat sina väskor och firar nu med den andra hälften av den fd ’hela” familjen. Acceptansen och lugnet i bröstet har infunnit sig, det är så här resten av livet kommer se ut. Och det är helt ok. Faktiskt.
Resultatet av att tappa bort sig själv, inte respektera sina behov, vad som är viktigt, vad som är skitsamma, omedvetna känslospröt som inte connectat med tanke och handling. Hos oss fanns inga supertydliga skilsmässofaktorer; ingen otrohet, inga skarpa tydliga härskarmetoder, inga hårda ord. Klassiska familjeföretaget AB som slukar en 24/7. Men en långsam, dimmig och lömsk väg mot stupet utan respekt för oss själva och tvåsamheten. Borttappade. Insiktslösa, omedvetna, utan reflektion och oförmögna att stanna upp och välja annan väg. Kommunikation som aldrig fått fäste i det allra innersta hos någon av oss. Främlingar.
Aldrig, aldrig, aldrig mer. Den insikten har landat djupt. Att numera skapa, bibehålla vanor som ger mig själv energi, kraft och känslor av att må bra. Och när tvivlet sköljer över inse att man bara är en sårbar, icke perfekt pappa, man, kille, människa som fortsätter framåt i livslabyrinten med en bättre mental gps.
Låter skönt att ha hittat en sån trygghet i dig själv! Precis som du beskriver såg mitt liv ut innan skilsmässan…sakta o lugnt dog det bara bort, kvar finns en fin vänskap o respekt. Har dock inte kommit lika långt med att må bra i ensamheten men jobbar på det och hoppas kunna känna som du snart. Lycka till med fortsättningen..!
Cina, det finns mörka stunder hos mig också Tvivel och rädsla. Liten och ensam. Ibland önskar jag att komma dit där du och ditt ex är; vänskap och respekt efter skilsmässan. Men inser också att har man inte lyckats skapa det under alla år tillsammans så krävs det något alldeles extra för att komma dit efter en separation. Om man nu någonsin kommer dit. Önskar även dig lycka till!
Min erfarenhet är att samspelet efter skilsmässan ser ut som samspelet i äktenskapet gjorde. Vi hade ingen äkta samhörighet, ingen äkta öppenhet. Och har det definitivt inte nu.
Men; jag tänker också att man inte behöver ha så höga krav på den fortsatta relationen med barnens andra förälder, om det inte är möjligt relativt naturligt vill säga. För egen del är den relationen distanserad och lugn. Jag är lugn i min ensamhet och jag är lugn med min före detta man. Så lugn att jag och vårt barn pratar om pappa då och då, och jag gör det helt utan några negativa känslor.
Och lugnet gentemot honom beror just på att vi har en distanserad relation som enbart rör sig runt det praktiska kring vårt barn. På ett plan är det förstås sorgligt, men jag tror mycket på att acceptera saker som de är, inte gå med önsketänkande kring hur man tycker att de borde vara. Det är så här vår relation är möjlig att se ut just nu om vi vill ha den lugn. Istället för att lägga energi på att försöka förändra den, så gläds jag åt det som är uppnått. Och för vårt barns del är jag övertygad om att det är lugnet och den självklara möjligheten att prata om den andra som är det viktiga, inte att jag och den andra har en närmare relation.
Tack Marianne, det här hjälper mig i mina tankemönster. På något sätt så är detta med att inte kunna känna, och få bekräftat, en vänskap något som fortfarande trycker och gnager i mig. Att inte riktigt känna att man uttrycker välvilja till varandra. Avsaknad av tillit. Och det handlar nog mera om sorg än något annat. Att man kan leva som två främlingar för varandra i så många år. Känner igen det lugn du beskriver som finns inom mig och hur det påverkar vår kommunkation på ett positvit sätt. Något som även barnen faktiskt har bekräftat till mig. Insikten har landat att relationen efter skilsmässan speglas av hur relationen före såg ut. Men att relationen efter skilsmässan också kan förändras över tid om båda fortsätter att reflektera och utveckla sig själva. Önskar dig en fortsatt bra dag.