Kvinnan parkerar på uppfarten till huset en fredagskväll. Matkassar i bagaget, barn och man inne i det upplysta huset. Hon är frisk, har en snäll omtänksam partner, två fina barn, ett jobb hon tycker om, resor emellanåt… Tillvaron är trygg. Allt borde vara perfekt. Hon sitter kvar i bilen med tårar rinnande nedför kinderna. ”Jag har ju allt!” skriker det på insidan. ”Varför kan jag inte bara vara jävligt nöjd!?”
Det är inte första gången hon stannar upp så här. Livet har blivit obekvämt förutsägbart och det kliar i kroppen. Hon har börjat reta sig på att mannen är så ”himla tillfredsställd med allt.”
För ett antal år tillbaka i historien gick den mesta energin åt till att överleva rent fysiskt. Idag vill de flesta av oss inte enbart överleva, utan även leva.
Kvinnan har dåligt samvete och skulden sköljer över henne: ”vad är det för fel på mig!? Är jag deprimerad? Kanske borde jag ta mediciner?”
Slutade hon och mannen känna äventyrsvindarna? Glömde/missade de att titta upp mot himmelen så att regndropparna kunde röra vid de vardagsstressade ansiktena? Hur handflatornas beröring kändes. Hjärtslagen då den andre klev in i rummet.
När vardags och relationsautomatiken slår på blir vi bedövade. Hypnotiserade till avdomnad nöjdhet. Tills någon i förhållandet börjar lyfta på ögonlocken. Emellanåt hittar vi en väg framåt. Tillsammans. Ibland inte.
Undrar vad kvinnan i bilen kommer att göra? Kommer själen fortsätta söka hennes uppmärksamhet? Viska: ”se mig. Hjälp mig! Jag är uttråkad! Det finns mer än detta! Hur vill du att resterande dagar skall målas?”
Kommer hon att kunna utveckla och integrera det nya som tagit plats i henne? Tillsammans med familjen, eller måste resan fortsätta på egen hand?
En sak är i alla fall säker: om partnern i huset viftar bort den andres känslor och existentiella frågeställningar som: åldersnoja, kvinnoflumandlighet, gubbsjuka, ”du är fan aldrig nöjd!”, egokicksökare etc. är loppet kört.
Vi behöver stanna upp och lyssna. Även på det vi först inte vill höra.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Godmorgon!
Åh, så mitt i prick. Igen. Men den där biten ned snäll och omtänksam partner och trygg tillvaro känner jag inte alltid. Ibland är han ju snäll och omtänksam… Men ibland är han motsatsen och vad jag förstått utsätter han mig för både psykisk och till viss grad fysisk misshandel…. Två ytterligheter vilket ger mig en grundotrygghet känslomässigt..
Men nu tänker jag.. Även om han faktiskt skulle ändra sig och sluta förminska mig och faktiskt försöka se och bekräfta mig på ett sätt som skulle kännas bra… Skulle jag då vilka fortsätta? Eller är loppet kört? För mycket ärr i själen som aldrig kommer sluta skava?
Blåser jag upp och förstorar allt negativt med honom just bara för att jag har slutat älska honom? Letar jag fel för att övertyga mig själv?
Vi har bråkat och diskuterat mycket senaste veckorna och jag har känt mig likgiltig. När vi har pratat separation då har han tillslut sagt att han skall ”försöka”, han har sagt ”förlåt om jag gjort dig ledsen”, men jag är osäker på om han verkligen menar det… Tror snarare han är rädd och har insett att jag faktiskt funderar på att lämna..
Nu börjar den svåraste fasen igen, (det är inte första gången) när han ”ska försöka” att hjälpa till, vara närvarande och allt det där. Det är då jag sänker garden och ”fastnar” allt hårdare i klistret.. Och tänker, detta kan jag leva med, just nu är ju allt bra… Tills han visar att han inte alls har ändrat sig… Såsmåningom.
Kan man blåsa liv i en låga som dött? Kan en person ändra sig så. Nej, jag tror inte det….
Ha en fin lördag alla!!
Oj…. allt det du skrivit skulle kunnat varit jag, känner igen mig i allt. Jag har nu bestämt mig en gång för alla att gå. Det har inte varit ett lätt beslut men man har bara ett liv och det vill jag leva. Visst är jag rädd/ osäker på hur mitt liv kommer bli, men jag får försöka göra det bästa av det. Hoppas du också finner styrkan att tänka på dig själv och hitta ditt liv. Lycka till!
Känner igen mig.. Min sambo är också i en fas då han ska försöka vara ”bättre”. Eller rättare sagt han tycker att vi båda ska jobba på vårt förhållande, men jag är inte riktigt med.. Förstår inte vad han vill att jag ska göra annorlunda, han kommer inte på något konkret, han säger att ”vi ska jobba på att vara familj”. Jag har svårt för när det är så luddigt. Han är på gladare humör, vill pussas och kramas, men jag har så svårt för att ta det till mig, blir stel, känner att detta bara är en fas, sedan blir han som tidigare. Känner samtidigt skuld, jag borde ju också försöka göra allt bättre, visa kärlek. Men det låser sig, jag vet inte vad och hur jag ska göra. Det känns orättvist, han anstränger sig och jag svarar inte emot..
Tack för en bra beskrivning hur det är mig och för många. Jakten på en känsla. En känsla man har att det borde vara på annat sätt. Är denna känsl brist född från en negativ tanke av otillfredsställelse i livet. Kanske inte ens i relationen…Om så är vi inte våra tankar men uppvaktar vi dem blir vi dem…. Mao missnöjd! Trevlig helg, krammm
Jag är nog rätt ofta nöjd, för mig är det balans.Sen behöver ju en person och en relation självklart hållas levande även om jag är nöjd..Det går ju inte att sluta lyssna på varann eller att sluta tänka gemensamt bara för att jag är nöjd. Sen om jag inte är nöjd så är jag ganska bra på att förändra tillvaron så att jag mår bättre igen…I höstas började jag läsa på universitetet för andra gången i mitt liv. Det är långa studier o många frågar varför, du har ju ett bra jobb…I det fallet ville jag börja leva igen 🙂 Det har varit en stor hjälp ( trots de ekonomiska svårigheterna) i separationen även om jag planerade studierna långt före….det är viktigt att lyssna på sig själv o göra det man tror på kanske hellre än att ändra på någon annan.Och ibland är ju det att avsluta en relation men kanske inte så ofta för att man är för nöjd, hoppas jag. 🙂
God morgon! Känner att jag blev lite provocerad av detta inlägg. Kvinnan har ”allt”. Ja, kanske rent materiellt, men är det inte där vi så lätt tappar bort oss. Om vi inte känner mening i tillvaron så förtvinar man ju. Att däremot reta sig på sin man för att han är nöjd? Bara för att man är två behöver man ju inte sluta ta ansvar för vad man själv mår bra av. Jo, jag har varit där, fast med den skillnaden att mannen inte var ”snäll och omtänksam” utan hade psykisk sjukdom och all min energi gick till att försöka ”rädda” honom, så till den grad att det gick ut över både mig och barnen. Bröt upp för sju år sedan och har hittat mig själv igen, vänner, intressen etc. Ingen lätt resa och har varken haft lust eller intresse av tvåsamhet igen. Kanske just för rädslan att förlora mig själv igen? Nej, där vill jag aldrig mer hamna. Då är jag hellre själv. Här kommer ett lästips: http://www.foretagande.se/tacksamhet-ger-rikedom-och-lycka/
Stort tack för en fantastisk blogg!
Just det inlägget handlar om Nenna: att ”allt” inte alltid är = lycka. Fint att du delar med dig. Tack:-)
Tack själv! Kanske inte utvecklade fullt ut vad som kändes provocerande. Jo, att kvinnan är så snabb på att skuldbelägga sig själlv. Varför gör vi det när vi uppenbarligen inte blir lyssnade på eller blir tagna på allvar? Det gör mig ont att så många dömmer sig själva så hårt. Ta hand om er!
Oj, åter igen ett inlägg där jag inte ens klarar att läsa hela i sträck. Loppet är kört, men att lyssna inåt ger förlamande smärta, och känner min egen skuld också i detta så klart, är ju inte rätt av mig att stanna när mina känslor har checkat ut. Men mitt inre löser inte allt det yttre.
Här kommer många tankar snurra idag.
Tack för ditt raka sätt att sätta ord på så mycket svåra känslor….djupt imponerad av ditt sätt att hitta så sanna och ömma punkter(vet individer där detta saknas fullkomligt, enligt vad som visas iallafall)
Ja, tänk vad insikter kan svida till. Kan man som par kommunicera öppet och ärligt, är det mesta möjligt. Om inte…:-( Tack för uppmuntrande ord Lotte.
Vi(jag)har kommunicerat, har tagit upp det jag tycker är omdömeslöst, egoistisk och väldigt utlämnande för mig i hans beteende, ifrågasatt om det är så viktigt för honom för då vill jag veta att han tycker det så jag kan välja bort dessa tillfällen förväg. Fått till svar att det inte är viktigt, att han ska tänka sig för och ändå hamnar vi i samma läge gång på gång. Och det är väl detta som tagit tid för mig, att inse att löften i ord inte är samma sak som att sedan leva därefter, mer än för en kort period och sedan släppa det igen. Har tyvärr tappat mycket av umgänget nu, har inte orkat vårda det socialla livet och det känns nu när insikten finns i mig att jag snoozat tillräckligt länge och behöver ta mig ut från min ”gråzon” och börja leva mer avslappnat och inte bära som en ”skämsmössa” för någon annans beteende.
Jag hade hellre varit utan orden när det känns som de uttalats mest för att få mig att sluta gråta och få slut på ett jobbigt samtal, jag hade ju haft ärligare grunder att agera utifrån då, men han har ju lyckats i många år nu så inte konstigt att han tycker vi rett ut saker efter hand och ska lämna det bakom oss, synd jag inte med viljan kan kunnat stoppa att sår och obehagliga minnen bildats i mig.
Det är bra att vi numera inte ”måste stanna”… men det är illa att vi allt för ofta väljer att inte ”stanna upp”.
Vi lever mer och mer rastlöst sökande efter ”något bättre”…
Det är tyvärr inte så mycket bättre.
För mig ser det ut som att vi kanske inte har uttalat den men vi har en målbild från början .. få ihop ett hem, kanske familj osv När målbilden är uppfylld och man har allt det man vill kanske en i förhållandet är nöjd .. men den andra vill ha nya målbilder för att ha något planera tillsammans, se fram emot. Det är nog också i detta läge som man måste se efter hos sig själv om det verkligen är tillsammans med den här partnern man vill ha sina nya mål. Många planerar materiella saker här .. men glömmer sig själva.
..jag kan inte ens försöka se något positivt längre. Irriterar mig på allt med och om min sambo. Vet och har vetat länge att det inte kommer att hålla, jag känner inget.
Har varit deprimerad och äter medicin, till stor del pga relationen.
Kryper i mig när jag tänker på en framtid-hela livet med honom. Vad gör vi när barnen klarar sig bättre-flyttar?
Redan nu pratar vi bara om saker kring barnen. Knappt det ibland.
Häromdagen var svärmor på besök, satt mellan mig och sambon i soffan. Hon berättade att hon mått ganska dåligt psykiskt i höst och gått till läkare. Sambon sitter med näsan i mobilen och säger inte ett ljud.
Ego och empatilös. Och värdelös pappa.
Nä. Jag är inte tillfreds och nöjer mig inte med ”ytan” och ”tryggheten” längre. Det är inte värt det, och det är inte vad som är viktigt.
Det är verkligen ett svårt läge du lever i.. och alla.. barnen, din man och du är värda ett bättre liv än det du beskriver.
Har suttit här på morgonen och läst era rader här på sidan. Flydde från min man för en vecka sedan och har mått så dåligt att jag inte velat leva längre. Men jag har fått underbar hjälp av mina två barn som är vuxna och av mina vänner, som har lyssnat. Jag har varit på väg att förlora mig själv helt. Nu behöver jag nog tänka mycket. Jag skriver ner allt som faller mig in. Jag bor hos min son nu, som är ensamstående och just köpt hus. Min man bor kvar, han är kroniskt sjuk, vi har ett mysigt hus och en underbar trädgård och två hundar som nu bor kvar hos honom. Vet inte om eller hur vi reda ut vårt förhållande. Vi ska nog gå i terapi för att förstå vad som hänt även om vi aldrig mer kommer att bo ihop.
Det låter som om ni behöver prata med någon utomstående Ewa. Om inte annat – för ett bra avslut.
Ja, vi ska gå i terapi, för att få ett bra avslut. Men det är fruktansvärt svårt att fundera på att lämna honom, han är ju sjuk…..
Känner igen mig så väl
Shit! Läskig igenkänningsfaktor!!
Du skriver på ett fantastiskt fängslande sätt. Det går inte sluta läsa …..
Tack för dina bra inlägg det här går rakt in i hjärtat kanske för att jag just lämnat det du skriver man, hus, möbler, mm
En tvåsamhet även om jag ofta kände mig ensam i den, hamnade i en vardagskarusell där jag skulle fixa och ordna det mesta. En dag vaknade jag och kände jag har tappat bort mig själv mina intressen, vänner. Håller på bygga upp ett nytt liv tillsammans m mina barn, där även jag får plats. Men det är inte alltid så lätt eller just nu är det ganska tungt. För att ha någon (min fd man)
Forts som försöker kontrollera och ha makt över mitt liv känns ibland övermäktigt, så jag hann bara läsa rubriken Ska det vara så här resten av mitt liv… Så började tårarna rinna sakta ner för mina kinder.
Vill ju så gärna att kommuniceration mellan oss ska fingera för barnens skull men det är inte så lätt när det bara är en envägskomunication och vad jag säger är ingenting värt.. Men det är jag som har makt över mitt liv och hur jag vill vara det kan han aldrig ta ifrån mig..
Har precis avslutat ett nio-årigt förhållande eftersom mina känslor avtog mer och mer eftersom min sambo undanhöll saker och ljög för mig gång på gång. Det kändes som stora svek varje gång och han sa alltid att han aldrig skulle ljuga för mig igen, men han slutade aldrig och jag visste inte för varje gång om han hade gjort det för sista gången och om jag kunde börja lita på honom igen, eller inte. Jag kände mig så lurad och sårad. Jag kände mig rädd för att släppa fram mina känslor eftersom det gjorde så ont att bli sviken. Varje gång jag började komma tillbaka och må bättre, så hände det någon ny grej. Det handlade aldrig om någon annan kvinna, för han sa alltid att jag var allt för honom. Jag undrar varför man inte vill dela allt med den man älskar? Är det inte det som är kärlek? Att våga vara den man är. Varför ska man låtsas vara bättre än vad man är eller inte berätta om man råkat göra fel eller tagit förhastade beslut? Jag kände aldrig att jag gjorde något fel eller att jag påverkade honom till att behöva ljuga för mig. Han stängde ute mig med att undanhålla saker och jag kände att jag blev kallare och kallare mot honom. Kände också att jag blev jobbig som behövde leta efter bevis på om saker var sanna eller inte. Jag trivdes inte med att det blev så. Nu är jag ändå ledsen över att inte längre vara hans ”prinsessa”. Jag blev nog lite beroende av hans kärlek, men den blev så ensidig till slut. Jag känner mig arg på honom, eftersom han stängde av mina känslor. Jag kämpade så för att hela tiden förlåta och att komma över allt som blev fel. Sedan skulle han hela tiden kompensera mig när jag hade blivit ledsen. Kändes så knasigt till slut. Nu är kampen över, men det är tomt och jag känner mig ledsen över att han bara inte kunde vara ärlig. Ska det behöva vara så svårt?
Hej, så hög igenkänningsfaktor i nästan allt ni skriver. Jag är skild sen 5 år, gick från ett 20-årigt förhållande. Våra barn var kittet och det vi talade om var i stort sett bara det som rörde barnen. Mitt ex var en snäll,trevlig man som tyvärr inte brydde sig särskilt mycket om mig. När barnen blev större kom tankarna på att dom kanske skulle ha vårt förhållande som måttstock för en vanlig ”normal” relation när dom träffat en partner. Det ville jag inte, ett kärlekslöst förhållande. Jag var stressad, sökte mig till aktiviteter utanför hemmet för att jag inte orkade vara i det vakuum som var vår relation. Så skildes vi. Jag blev så småning om en glad, närvarande och engagerad mamma eftersom jag fick kraft över till det. Till alla förtvivlade vill jag säga att om lösningen blir en skilsmässa så blir det bra så småning om. Jag mår utmärkt nu har nya o gamla vänner, nytt jobb och känner ingen stress. Jag och barnens pappa har en bra relation, firar jul ihop, för barnens skull i och för sig men ändå. Jag lever till 100% inte som tidigare. Lycka till.
Tack för en väldigt stärkande kommentar här! Speglar så mycket av hur jag önskar att jag kan uttala och känna så småningom. Står för tillfället i trängt läge i startfållan inför en separation efter mer än 20 år tillsammans. Tror/hoppas att vi också kommer ha ett sunt umgänge ihop med barnen sedan, men var och en kan därutöver leva sitt liv efter sina egna värderingar i övrigt utan att plåga den andre.
Så tar till mig ditt Lycka till!, tack. 🙂
Vi har kämpat med förhållandet under senaste året tillbaka, jag har fått massor insikter och haft viljan och beredd att ställa upp massor för att det skulle fungerat. Hon har bearbetat detta längre själv innan hon började må dåligt och senare komma fram till vad hon behöver.
Den senaste anledning: ”Jag vill kunna vara spontan” ?!? Hon passar inte in i familj, hus, massa måsten etc säger hon. Vi har tre små barn att ta hand om. Hon vill kunna sova en hel dag om hon har lust, dra iväg på … Vet inte vad om hon har lust.
Om man jämför mitt agerande med för ett år sen när allt nu fått landa och jag tagit till mig detta så skulle det nog vara lättare för henne att inte bara vilja ge upp. Det känns väldigt främmande när hon säger att det känns vemodigt att skriva på skilsmässa, det är inga känslor hon visar eller visat någonsin genom detta. Hon vill bli befriad från mig och ett inrutat familjeliv, det känns svårt. Vi har inte lyssnat tillräckligt på varandra, tagit varandra för givet, inte uppmuntrat varann att göra saker på egen hand etc. Men vi har samtidigt haft småbarn, där jag någonstans trott att detta var mallen för familjeliv. Hon vill inte följa någon mall och det vill nog inte jag heller om jag ska vara ärlig. Klart att jag också vill ha roligt, umgås mer med vänner, göra tokiga saker etc. Vara spontan?
Michael, jag fortsätter att bara finnas till.