relationer

Om vi skulle skriva en önskelista på en partner skulle den för de flesta se ut ungefär så här:

Någon som är kärleksfull, omtänksam, snäll, har mitt bästa för ögonen, ser bra ut men är jordnära och stabil, har ett inre driv som tar henne/honom framåt, samtidigt avslappnad, självständig fast inte på ett distanserat sätt, bra dos med humor och kan le åt sina brister, vet vad hon/han vill men är spontan.

Trots den genomtänkta partnerprofilen slutar det med att vi är tillsammans med någon som:

har ett lynnigt humör, alldeles för stort fokus på jobbet, bara är rolig med sina vänner eller med ett par glas vin i kroppen, endast ansträngde sig för oss i början av förhållandet, tar sig själv på alldeles för stort allvar och saknar självdistans, beter sig för kontrollerande och saknar spontana infall. Det inre drivet har förvandlats till självupptagenhet.

Varför slutar det så här? Jo, för att människor har många olika nyanser. Vi är inte svart/vita som den här texten mot det vita underlaget och det finns en dynamik i förhållanden som förändrar oss.

I nära relationer rörs både våra styrkor OCH svagheter upp till ytan. Tidiga livserfarenheter och relationsmönster (hur vi knutit an till andra genom åren) spelas upp igen och igen. Våra beteenden hamnar i replay läge.

Vi väljer ofta en partner som förstärker bilden vi har av oss själva och världen. Om vi växte upp med föräldrar som var känslomässigt distanserade från varandra och där vi inte gavs emotionell närhet, kan vi antingen kopiera detta i våra vuxenförhållanden, eller försöka överkompensera genom att ständigt göra motsatsen till historien. Oavsett vad, saknas i båda fallen sann frihet.

Hur man bryter dessa livsmönster kommer i senare blogginlägg.

Vilka mönster ser du i dig själv när det kommer till val av partner?

Önskar dig en fin dag i solen min bloggvän!

Michael Larsen – livscoach