I skrivandet och mitt arbete ligger det ibland nära för en del personer att idealisera mig. Andra vill försöka tillrättavisa genom att ”undervisa” med frågor och påstridiga åsikter om hur allt egentligen ligger till. Vems sanning?
Om det är något jag är, så är det inte perfekt. Långt, långt ifrån. Det är inte heller mitt mål, utan att leva så helt och autentiskt det bara går.
Några av mina största lärare har varit motgångarna. Trasiga perioder då det handlade om att försöka imponera och samtidigt dölja det obekväma. Ytan var viktig. Tyngd över att jag inte befann mig där jag ville vara paralyserade. Jag avskydde i stunder livet för att de gestaltade sig som de gjorde. Slarvade bort tid genom att festa och ljuga mig genom det som värkte i bröstkorgen.
Hade inte kunnat skriva så att ni känner igen er om jag inte själv varit där – i ensamheten, tomheten, ilskan, sorgen, frustrationen och det fullständigt desillusionerade. Det hade enbart låtit akademiskt.
Ett par saker gjorde att gnistan på insidan slogs på igen:
- Insikten om att mina döttrar en dag skulle bli så pass stora att de kom att SE MIG. Vad ville jag de skulle upptäcka i sin pappa?
- Min bästa vän Jarnos enastående personlighet och livsaptit som oundvikligen smittar av sig.
- Träning: mental och fysisk. Varje dag. Varje dag.
- En höstmorgon på kafé Kajgatan i Lomma då jag öppnar det tomma worddokumentet – trycker ned tangenterna och inser att jag kan skriva.
- Insikten om att en kvinnas val inte hade någonting med mitt värde som person att göra.
Tror på att människor förtjänar göra det bästa de kan med det som ligger framför. Från de små till stora tingen. Att inte gå runt halvdåsiga i relationer och genom livet.
Det bästa vi kan göra är att sträva mot att leva mer medvetet, rengöra och plåstra om känslomässiga sår. När ögonen är öppna, lyssnandet vaket och viljan finns är det mesta möjligt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Narcissism och härskarmetoder – webinar den 19/1 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Livet är trots allt underbart!
Trots många sorger, kriser och motgångar……eller kanske just därför
Jag har äntligen insett mitt sanna värde och älskar mig självKänner mig faktiskt nästan kär!
Jag kommer aldrig att låta någon behandla mig illa igen….
Ser fram emot varje dag och lär mig nya saker hela tiden, om mig och andra.
Låt aldrig min nyfikenhet stillas….
Tack för att du finns Michael, du är en av mina källor till inspiration
Ibland är det svårt att veta var man ska börja. Alla har vi ju sår att plåstra om och ofta är det de såren vi inte vill se som orsakar att vi fortsätter i samma mönster. När ytan av osårbarhet är viktigare än att plåstra om sina sår och ur det bejaka sig själv mer. Att bli bortvald är ofta det svåraste vi kan gå igenom. Men ännu värre är ju att vi ofta samtidigt väljer bort oss själva. Vårt självvärde försvinner när vi blir bortvalda. Tror att det handlar mycket om att vi dedikerar just den personen som vägen till att känna kärlek. När vi blir förälskade är det lätt att förlägga källan till vår lycka utanför oss själva. Det är då den personen förvandlas till ett objekt- vi blir beroende av en människa(partnern) medans det i själva verket är energin som får oss att känna oss förälskade och lyckliga. Inte konstigt att vi har svårt att släppa – en ganska enkel förklaring
åh Cecilia! du förklarar det så bra. jag tror du har rätt. sitter just nu iden känslan. jag vet inte om det är personen eller energin av kärlek som är värst i saknaden. Och ensamheten är vidrig!!!
Hej Michael och god fortsättning! I mina ögon är ingen perfekt, jag försöker att göra det Du tipsar om, men är så ”skadeskjuten” att vingarna inte bär…. och det är hemskt!
Det här med sitt eget värde Så lätt man kan tappa det och glömma. Ny perfekt lärdom..ska inte bli så tappad igen
Vacklar en del nu då separationen är så pass färsk. Klart att jag ofta är stolt över den jag är och det jag har åstadkommit trots motgångar eller kanske tack vare motgångar (enligt dig Larsen).
Ena stunden känner jag mig oerhört stark och är tacksam för de stunderna. Andra stunder känner jag mig djupt otillräcklig och får skuldkänslor över att jag inte kunnat stötta den jag bad att lämna. Jag tänkte att jag inte kan leva i en relation där jag upptäckt missbruk. Jag har inte den orken eller den kompetens som krävs och ärligt skrivet har jag nog curlat och varit omhändertagande för länge.
Kanske ser jag orostecknen tidigare nästa gång. Kanske lyckas jag lära mig att göra bättre val av partner – sådär som du Larsen beskriver att man kan/ska tänka.
Först och främst vila och sörja, önskar att jag kunde förlåta mig själv och den andre (men då krävs ett möte som jag inte tror jag klarar av), sen ta itu med personlig utveckling. Huva, vad jobbigt.
Kram på er där ute i kylan!
Jag har kommit till en punkt där jag tappat all ork och känner mig dränerad på energi. Har alltid varit duktig på ta tag i mig själv och kämpa vidare.. men nu kommer jag inte igång med nått….inte ens träningen som betytt så mycket för mig orkar jag lr känner motivation till. Fastnat i nått vacuum och vet inte hur jag ska kunna få motivation till nått alls. Ute skiner solen och snö gnistrar….jag som älskar sol! Men jag orkar inget…..
@Heléne
Jag förstår vad du menar, jag känner igen mig i ditt uttryck skadeskjuten.
Har varit singel i flera år nu efter väldigt jobbig skilsmässa där han träffade ny och lämnade på ett dåligt och elakt sätt. Brukar säga att man kan inte hjälpa om man blir kär i någon annan, kärleken drabbar urskiljningslöst, det som räknas är HUR man lämnar någon och efter detta lämnande känner jag mig också väldigt skadeskjuten. Jag klarar mig bra idag och vet att jag är stark, stabil och duktig men känner mig så skadeskjuten att jag inte vet hur jag ska kunna träffa någon igen. Längtar så efter kärlek och jag har försökt, men jag känner att jag har så ”konstiga” referensramar och ”orealistiska” önskemål dvs att den jag blir förälskad i ska vara så pass förälskad i mig att den faktiskt VILL vara med mig, SER mig och framförallt RESPEKTERAR mig som person. Men hur bär man sig åt för att träffa en sådan person?
Jessica och ni andra. Känner ett enormt motstånd just nu att ta tag i mig själv. Tvingade iväg mig på en ny träning idag. Det var enormt kul så länge jag var där. Försöker se allt det jag har . En fantastisk självständig dotter. Känner en sån ensamhet. Låter gråten komma. Vill inte känna så här . Har en förmåga att se glad ut bland människor. Verkar stark och självständig. Lyssnar och stöttar. Men när jag ber om en axel o luta mig emot så finns den inte riktigt där. När jag är hos min terapeut känns det så svårt att få fram det jag känner. Styrkan är att läsa, lyssna på musik och träna och närheten till naturen. Men det är så svårt att passa in i en småstad där allt bygger på parmiddagar, fotboll mm. Som tonårsförälder behövs man inte på samma sätt. Känner att jag skulle behöva flytta härifrån . Känner mig själv som en tonåring som vill ut i världen. Vet att det är en kris jag går igenom och som troligtvis leder till utveckling . Det tar sån tid och jag är så rastlös. Det känns som att jag väntar på att något ska hända …. Kram på er och tack för era kloka tankar
Martina,
dina ord är precis samma som jag känner. Rastlösheten och väntan på att något ska hända. Den starka, självständiga och glada utsidan och sorgen och ensamheten och svårigheten att passa in i en småstad där man som singelkvinna oftast är utesluten ur parmiddagsgemenskapen. Så svårt när alla kompisar är gemensamma kompisar med exet och hans nya, då räknas man inte längre in. Och tonårsdottern ( den som är kvar hemma) lever sitt eget liv men är fortfarande för liten för att lämnas. Rastlösheten och längtan efter kärlek och gemenskap gör att det kryper i kroppen och tårarna är slut för länge sedan men sorgen finns kvar.
Tack Elin för ditt svar. Detvär så märkligt att vi kvinnor som singlar blir bortvalda. Min räddning är att jag går en kurs i Helsingborg . Då kan jag vara mig själv och inte förvänta mig några inbjudningar. Trots att jag vet att en del av mina vänner upplever sig instängda i sina förhållanden och jag märker att de inte har varken kul ihop eller vet att de inte har sex heller så väljer de att hålla upp en fasad. Om jag frågar hur det är så får jag inget ärligt svar eller så nöjer de sig med det liv de har. Någon har tom varit lite närgången , deras män menar jag och då bkir det ännu mer bissart. Jag ser väl ganska bra ut och är ärlig och inser att det är farligt idag. Jag är så tacksam att ni finns här och skriver om era tankar och erfarenheter. Min värld växer och jag får vingar att lite lyfta från marken. Era perspektiv är viktiga. Sedan märks det att flera av er som skriver oxå har läst lite ….reflekterat och gjort en del kullerbyttor i era tankemönster. Känner att denna blogg är ….. amazing❤️❤️⭐️⭐️
Growing up in a small town…..
Vilken tur för oss följare att du, Michael, upptäckte att du kunde skriva.
Jag har följt denna blogg länge och ser hiur du utvecklas i ditt skrivande. Dagens inlägg är utlämnande, visdomsfullt och hoppingivande.
Det har varit fantastiskt att kunna följa dina inlägg och allas kommentarer då ångesten varit som värst. Om och om igen kan man läsa och när som helst på dygnet….tror att din blogg varit en oerhört värmande tröstande hand för många mer än mig.
Elin och Martina tack för att nu delar. Varma kramar