Vi läser och lyssnar till meningarna som har sagts så många gånger att de har blivit sanningar: ”du måste älska dig själv och du är ensam ansvarig för din lycka. Den ende som kan fylla koppen är du själv. Följ din inre vägvisare och låta andra följa sin. Lägg aldrig kraften kring hur du känner i någon annans händer. Allt du behöver finns inom dig!”
Vi vill gärna uppleva oss själva som självständiga eller känna att vi har kraften att kunna nå dit. Men ta något som ”enkelt” som ett parförhållande: vi väljer att ha tillit till kvinnan eller mannen som vi är förälskade i, och omedelbart gör vi oss sårbara. Oändligt mycket i vår värld bygger på att välja tillit till andra människor: de som producerat och förpackat maten vi äter, vårdpersonalen, kedjan av anställda på en flygplats…Vi lägger oftare än vi är medvetna om det, bokstavligen våra liv i andras händer.
Och så brister det emellanåt!
Jag tror att många av självständighetsmodellerna handlar om lyfta och stärka oss, men som så mycket annat i livet finns det en baksida: vi ställer krav på oss som vi känner att vi måste leva upp till. Vi kämpar med att tänka och känna rätt så att livet ska belöna oss. Och så åker vi på smällarna! Vi pressar oss själva ytterligare till att bli mer avskilda och spirituella.
Vi kämpar med två krafter inom oss: den som vill känna sig oberoende och fri. Och den som längtar efter kärlek och tillit.
Många av oss har blivit sårade i livet till den grad, att vi blivit skrämda av utsattheten som alltid finns med i ekvationen då vi har andra i vår närhet. ”Jag älskar men måste samtidigt vara skyddad – fall i fall!”
Vi kan välja bort nära relationer som en slags försäkring mot att aldrig mer behöva känna smärtan i ett svek. Och jag tror att många befinner sig just där.
Vi är mer kärlekshungrande än vi vill erkänna för oss själva. Det kan göra ont att säga: ”jag längtar efter att få känna mig älskad och ha någon att älska.” Därför att vi har fått känna på stinget av att älska utan att få tillbaka, vilket har gjort att murar rests inom oss. Tankar min bloggvän?
Kommunikationen som för er närmare varandra – webinar ikväll den 30/9. Varmt välkomna!
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken.
Belöningen – känslorna som uppstår – när vi älskar och blir älskade, är så mycket mer värt än att tillåta mig själv att bygga murar. Kanske kommer jag ha ett lågt staket en kort tid framöver, då jag nyligen hade känslan av att livet äntligen belönade mig…men där livet åter vände nedför. Jag vill tro att jag snart kommer känna tro, hopp och kärlek igen, för det är jag värd ☺️!
TACK för att du är villig att skriva om det här Michael! Jag har väntat och längtat. För här finns det mycket att fundera över. Saker jag själv vrider och vänder på. Jag blir så ivrig nu så jag vet knappt vart jag ska börja :-D.
Min upplevelse är lite att det går ”inflation” i det här med andlighet just nu. Andliga budskap på sociala medier, alla kurser som finns att välja på mm. Och jag har alltid varit en sökare som givetvis dras till det här. Vill ju alltid förstå och veta mer. Säkert för att jag själv alltid sökt min egen frid, harmoni, glädje, kärlek, trygghet etc.
Så jag gillar andlighet och att vi i en tid som är nu så öppet kan prata om det här många tror på. Att det finns mer än det vi kan uppfatta med våra vanliga sinnen, Många vill och behöver få tro på något större än oss själva, tro på kärlek, på det som förenar oss. Många KÄNNER sig ensamma vare sig man är det eller inte. Då blir andlighet ett skönt sätt att få känna samhörighet, kärlek, tillit, trygghet. Men till något annat än en annan människa. För där har vi det ofta svårt. Och ja, du är inne på något viktigt. För det blir lite motsägelsefullt på nåt vis. Det känner jag med. Vi ska som vara så självständiga och samtidigt våga vara sårbara. Och sen kraven och pressen det lätt blir att vara allt det här för att bli redo för mötet med äkta kärlek i femte dimensionen (nu raljerar jag lite). Veta att vi är skapare av vår egen verklighet. Vilken press på människor. Du är själv ansvarig hela tiden! Det kan bli sjukt jobbigt att bära också. Även om det betyder att man kan förändra saker själv också. Hmm, nja jag känner mig kluven i allt detta. Samtidigt är jag fortsatt nyfiken.
Men det jag är glad för just nu är att du lyfter dina tankar kring nyandlighet och relationer. Och ställer frågor! Allt är inte självklart i det här för mig heller. Det är saker som skaver för att jag inte riktigt får ihop det. Men det hjälper mig att tro att jag är en intakt och kärleksfull själ som kan observera mina andra delar som människa. Känslor, tankar, upplevelser mm. Och att den delen i mig aldrig är ensam. Och att jag vill lita på kärleken som kraft. Och att jag vill låta mig styras av kärlek, inte mina rädslor. Jag vill inte jaga kärlek för att jag tycker ensamheten är svår ibland. Så långt har jag hittat rätt i min egen andlighet.
TACK för att du gav dig in i det här området. ❤️
Men ibland undrar jag. Vänta nu! Hur går det här ihop med att vi behöver vara sårbara och våga lita på och vara ”beroende” av nära relationer med andra människor för att verkligen må bra som människor?
Tack för en bra, tankeväckande text!
Jag tänker som så att: Nej – vi är inte självständiga i den meningen att vi behöver absolut andra människor, men Ja – vi har möjligheten att välja att säga ja och nej till saker och människor så att vi så mycket som möjligt kan skapa det liv som passar just oss.
Jag är på stället nu att jag absolut längtar efter en relation med en man, och självfallet är alla de relationer jag har med familj och vänner mycket viktiga i mitt liv – utan dem fungerar inte mitt liv. Men – ett stort MEN – jag har också börjat våga välja ensamhet istället för sällskap som inte riktigt passar med mitt hjärta.
Och här har jag verkligen haft en resa, för det är läskigt med ensamhet. Så jag har ibland kompromissat för mycket. Samtidigt har det verkligen varit en resa att komma på vad som egentligen är viktigt för mig. På den vägen känns det som att jag har kommit till en ny nivå. Jag vet en hel del om vad mitt hjärta verkligen behöver, och jag vågar faktiskt välja bort. Kanske kommer jag att bli en hel del ensam framöver – men jag tror trots allt att det är den vettigaste vägen till det sällskap som jag mår bra av och där jag kan hjälpa mitt sällskap att må bra – och då menar jag både vänner och partner.
Känner att det blir lite svamligt detta – jag är inte så klar i mina tankar ännu. Men jag tänker i alla fall att det är riktigt viktigt att våga säga nej till den som inte känns rätt i mig själv. Att med det våga välja konsekvensen ensamhet. Och med tiden är jag övertygad om att jag inte blir ensam, vilket jag inte heller vill vara. Men då dyker människor upp i mitt liv utifrån den rätta plattformen, där jag verkligen vågar vara jag.
I början av en relation så tror jag vi vill ge intrycket av att vi är självständiga och vet vad vi vill och längtar efter. Och vi vill gärna förmedla det till vår partner. Men så blir vi som du skriver Mikael förälskade och väljer visa tillit till vår partner och gör oss då sårbara. Det jag vill säga med detta är att vi genom det nya vi för med oss in i relationen, kan starta processer hos den vi älskar, som vi inte riktigt kunde se framför oss. Att klargöra vissa saker i början när man börjar dejta, är för att skapa ett slags skydd, för att minimera risken att bli sårad längre fram. Men vi människor kan ändå ändra oss på vägen. Livet går inte att planera på det sättet, det bara är så.
Tänker att du har helt rätt i detta, vi måste helt enkelt leva med risken att bli sårade och få känna smärta.
Jag möter en del som just försöker gardera sig med tydliga förväntningar och förhoppningar. Men allt är ett samspel och hur en människa påverkar mig och vice versa behöver inte alls stämma med nästa.
Jag tänker att det viktiga är att våga; och att vara bra på att ta hand om sig själv och det leder till smärta.
Tack för återigen en mycket tänkvärd text och kommentarer!
Tänker att vi absolut behöver andra människor, tillit och goda relationer. Men när livet kräver det så kan vi ju lämnas till att plötsligt behöva vara helt självständiga.
Att ha det yttersta ansvaret för precis varenda beslut i vardagen helt ensam – även om man kan få hjälp och goda råd av familj, vänner och yrkesprofessionella.
Michael skriver…” Det kan göra ont att säga: ”jag längtar efter att få känna mig älskad och ha någon att älska.” ….”
Jag säger inte ovanstående högt till någon- inte till mig själv heller.
Häromdagen fick jag frågan om jag känner mig ensam. Jag svarade att det var svårt att påstå det eftersom jag försöker umgås med barn, familj och vänner så ofta jag kan.
Det var naturligtvis en sanning med stor modifikation, men jag vill helt enkelt inte prata om det. Det går att stundtals känna stor ensamhet, trots att man inte är ensam.
Tänker att jag måste lära mig att leva ensam, för nu när det gått så många år, så vet jag ju faktiskt inte om jag kommer ha någon ny relation. Måste försöka vara lycklig ändå…