Jag känner till en man som ständigt ligger i krig med verkligheten. Det finns ett enormt glapp mellan hur han tycker att det borde vara, och hur verkligheten presenterar sig.
”Det är för jävlig att vi föds för att en dag dö. Är allt ett enda stort och dåligt skämt?”
”Kvinnor jag har mött säger en sak ena månaden och någonting helt annat fyra veckor senare. Varför kan de inte vara jämna i sina humör?”
”Livet är så förbaskat osäkert att det är meningslöst att planera någonting.”
När vi irriterar oss, uttalar meningar av frustration, gapar och skriker det som är, dränerar vi oss själva på energi.
Ser det bland människor: en desperat önskan om att ha gjort annorlunda. Viljan att skriva om historien. Så lätt att sitta med facit i hand! Att vara klok och eftertänksam när vi står utanför de stormande känslorna, eller med avstånd till vardagsautomatiken:
”Om jag inte sa det då….utan istället…”
”Om jag bara höll mig cool när hon sa och gjorde så…”
”Om jag tog bättre hand om min kropp så kanske…”
Ett sunt mått av skuldkänslor är nödvändiga för att vi ska kunna utvecklas och ha bra relationer till andra, men den återkommande emotionella självmisshandeln. Den som inte förändrar ett dugg därute, utan bara får oss att må sämre.
Acceptans är en nyckel som öppnar möjligheternas portar. Det handlar inte om resignation eller kletigt positivt tänkande, och att lägga all viljekraft åt sidan, utan istället ge upp striderna mot det som vi inte kan besegra.
När vi slutar argumentera mot allt det som vi anser borde vara annorlunda, blir vi oändligt mycket mer tillgängliga för andra och oss själva. Vi får ett inre överskott som kan användas för att berika. Bittra uttalanden, sammanbitna käkar, spända axlar, överskott på magsyra, frustrerade blickar, byts ut mot en smittande livsaptit. Vi har plötsligt någonting att ge.
Vi människor har det inom oss: att kunna förändra händelseförlopp genom attityden inombords. Vi kan välja vilka slagfält vi ska ge oss ut på och vilka vi bör undvika. Emellanåt kan vi inte välja de yttre omständigheterna, men vi kan träna upp med vilken attityd vi vill möta livet: med rädsla, cynism, egorop, klagosånger, eller se utmaningar som kan få oss att växa, bli starkare, mer ödmjuka, klokare och kärleksfulla.
Du kan önska, prata ut med vänner, kuratorer, terapeuter och coacher om hur dåligt han eller hon bemöter dig. Det kommer inte att förändra härskaren, den ständigt otrogna, eller likgiltige. Inte det minsta! Det är du som förändras genom att vara alltför anpasslig i den förgiftade relationsmiljön. Det är bara du som kan greppa tag om och hålla fast vid självrespekten. Ditt värde är oberoende av andras åsikter och ”sanningar” gällande din person.
Vad kan du göra för att ge luft under vingarna till din egen person en lördag som denna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Ååh Tack för dagens reflektion !
Nu bär det ut i naturen – jag fyller lungorna med Frisk härlig luft !
Alla sinnen får sitt, Hela Dagen blir bra !
Kommer att avslutas med innerliga vänner o bra musik.
På mitten – firar sonens 28-åriga födelsedag.
Jag har luft under vingarna nu.
Det hade jag inte för 3 månader sedan..
Aaaaaah för livet här, nu !
❤
Fin text. Vad jag har gjort för att må bättre och sluta älta är att avsluta mina konton på sociala medier. Det var jobbigt i 14 dagar men sen kom solen fram. Aldrig mer den sörjan i mitt liv. 🙂
Precis vad jag borde göra, men har så svårt för. Som om jag mår bättre av att kolla vad x har för sig….
Tack! Dina ord går rakt in i hjärtat❤️
För snart 2 v sedan tog jag modet till att ta kontakt med en kille. Vi bor i samma lilla stad, gick i parallellklass i skolan, men har inte stött på honom alls, varken på stan eller på ica. Såg honom med sina barn i somras och tyckte han såg intressant ut men då visste jag inte om han singel eller inte. Så för några veckor sedan luskade jag runt lite och fick då reda på att han är singel. Jag velade och hade ångest men skrev sedan ett meddelande via FB om han var intresserad av att ta en fika. Sedan dess han vi skrivit till varandra lite smått och på måndag ska vi alltså träffas över en fika.
Den känslan jag har nu är ju så underbar trots att vi inte har träffats ännu. Fjärilar och pirr i magen… Jag har allt att vinna, men inget att förlora. Jag är nervös och förväntansfull och jag undrar hur jag ens tordes skicka iväg förfrågan från början. Det var länge sedan man önskade att helgen skulle vara över och att det skulle bli måndag igen :-))
LA, modigt gjort! Jag hoppas ni får riktigt trevligt på måndag.
Jag älskar när personer gör så! Så jäkla modigt gjort! Hoppas att det blir en trevlig fika 🙂
Jag vågar inte sånt och ingen gör det till mig. Hade jag vågat hade svaret ändå blivit nej. De som jag är lite intresserade av är totalt nej mot mig. Men nån gång så
Tack! Ja jag känner mig supermodig. Hade han svarat nej så hade det inte varit hela världen heller. Jag vet ju absolut ingenting om honom. Jag får helt enkelt ta det för vad det är och som han svarade på min fråga – ja, en fika är ju aldrig fel!
Så ta chansen Johan, du har allt att vinna, men inget att förlora.
Tack för dagens inlägg!
Jag lever med yttre omständigheter som är mycket svåra att ändra på. Ibland är de så enormt svåra att härda ut så att jag vill ge upp allt.
Jag är snart färdig med en utbildning som jag hoppas tar mig bort från den arbetsplats jag är på nu.
Just denna lördag är jag helt slut efter chockande upplevelser på jobbet i fredags, då jag fick vittna om vanvård av äldre utsatta människor.
Jag är maktlös! Men måste få min lön för att klara mitt hus.
Men jag hoppas att jag arbetat mig fram till en mer harmonisk tillvaro nästa vår.
Ibland sliter man hejdlöst mycket för att bara kunna leva, äta och bo. Denna lördag hade jag önskat kunna luta huvudet mot en trygg axel som sade att allt ordnar sig. En värmande kram utan krav på enorm bekräftelse.
Luften jag får under mina vingar denna lördag är att få skriva här.
Jag är utmattad men vet att jag genom mitt hårda arbete kommer att växa som person.
…jag kommer att göra en anmälan till den statliga myndigheten om denna arbetsplats så att de kan göra en tillsyn, Lex Sara, så att min själ kan få ro.
Det är för mig en enorm utmaning att arbeta inom äldreomsorgen med dess oerhört knappa resurser, undermåliga organisation och uppsamlngsplars för personal som ofta inte får jobb någon annanstans. En misär som smärtar mig, ex att se hur personal efter personal inte hjälper dementa att borsta sina tänder… Så att matrester samlas så att tänderna flyter samman till en vit brygga…
Detta skapar oerhörd ångest hos mig, jag får spända käkar, höjda axlar, ont i magen och vill fly därifrån…
Håkan, jag förstår dig precis ang sociala medier. Jag hade fb ett tag men det medförde inget positivt utan bara tvärtom. Det var befriande att sluta med det.
Har själv kommit ur en härskares grepp men hur gör jag när barnen fortfarande lever med honom halva sitt liv och blir tvungna att anpassa sig efter honom och inte tvärtom? Det smärtar en mamma att följa med det och inget kunna göra.
Luften under mina vingar blev ett samtal med en kollega och därefter två vänner. Beskrivningen av att mitt arbete är som en dålig relation fick upp mina ögonen och jag än en gång är medberoende! Med detta i bakhuvudet har jag nu en plan som kommer att fasa ut mig från detta jobb och till ett nytt! Ta kommandot över mitt liv!