Jag känner till en man som ständigt ligger i krig med verkligheten. Det finns ett enormt glapp mellan hur han tycker att det borde vara, och hur verkligheten presenterar sig.

”Det är för jävlig att vi föds för att en dag dö. Är allt ett enda stort och dåligt skämt?”

”Kvinnor jag har mött säger en sak ena månaden och någonting helt annat fyra veckor senare. Varför kan de inte vara jämna i sina humör?”

”Livet är så förbaskat osäkert att det är meningslöst att planera någonting.”

När vi irriterar oss, uttalar meningar av frustration, gapar och skriker det som är, dränerar vi oss själva på energi.

Ser det bland människor: en desperat önskan om att ha gjort annorlunda. Viljan att skriva om historien. Så lätt att sitta med facit i hand! Att vara klok och eftertänksam när vi står utanför de stormande känslorna, eller med avstånd till vardagsautomatiken:

”Om jag inte sa det då….utan istället…”

”Om jag bara höll mig cool när hon sa och gjorde så…”

”Om jag tog bättre hand om min kropp så kanske…”

Ett sunt mått av skuldkänslor är nödvändiga för att vi ska kunna utvecklas och ha bra relationer till andra, men den återkommande emotionella självmisshandeln. Den som inte förändrar ett dugg därute, utan bara får oss att må sämre.

Acceptans är en nyckel som öppnar möjligheternas portar. Det handlar inte om resignation eller kletigt positivt tänkande, och att lägga all viljekraft åt sidan, utan istället ge upp striderna mot det som vi inte kan besegra.

När vi slutar argumentera mot allt det som vi anser borde vara annorlunda, blir vi oändligt mycket mer tillgängliga för andra och oss själva. Vi får ett inre överskott som kan användas för att berika. Bittra uttalanden, sammanbitna käkar, spända axlar, överskott på magsyra, frustrerade blickar, byts ut mot en smittande livsaptit. Vi har plötsligt någonting att ge.

Vi människor har det inom oss: att kunna förändra händelseförlopp genom attityden inombords. Vi kan välja vilka slagfält vi ska ge oss ut på och vilka vi bör undvika. Emellanåt kan vi inte välja de yttre omständigheterna, men vi kan träna upp med vilken attityd vi vill möta livet: med rädsla, cynism, egorop, klagosånger, eller se utmaningar som kan få oss att växa, bli starkare, mer ödmjuka, klokare och kärleksfulla.

Du kan önska, prata ut med vänner, kuratorer, terapeuter och coacher om hur dåligt han eller hon bemöter dig. Det kommer inte att förändra härskaren, den ständigt otrogna, eller likgiltige. Inte det minsta! Det är du som förändras genom att vara alltför anpasslig i den förgiftade relationsmiljön. Det är bara du som kan greppa tag om och hålla fast vid självrespekten. Ditt värde är oberoende av andras åsikter och ”sanningar” gällande din person.

Vad kan du göra för att ge luft under vingarna till din egen person en lördag som denna?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se